Månadens fynd hittades i lager som vi kan datera till 1540-talet. Det rör sig närmare bestämt om fyra björnklor.

Det här är de fyra björnklor som vi nyligen hittat, de kan dateras till 1540-talet.

Det var antagligen så att stockholmarna vid den här tiden inte var helt obekanta med att det fanns björnar inne i staden, men det rörde sig då inte om vilda björnar utan om björnar som hölls i fångenskap. Vid 1500-talets slut så omnämnes särskilda björnvaktare vid det svenska hovet, på 1580- och 1590-talen känner vi till en som hette Bugdan Balatzen Tatter. Namnet antyder att han var av tartariskt ursprung och kanske hade han kommit hit i samband med någon djursändning. Gåvor av björnar var inte helt ovanligt när presenter utväxlades mellan Europas olika fustehov.

Under 1500-talet var det populärt att vid de kungliga slotten hålla björnar som användes i de hetsningar eller djurfäktningar som hörde till tidens mest uppskattade nöjen. Vi känner inte till något sådant från 1500-talets Stockholm, men från Kalmar har vi 1509 en antydan om ett skådespel där en björn tydligen fått kämpa med en oxe. Andra motståndare kunde vara vildsvinsgaltar, hundar och till och med lejon, om man hade tillgång till sådana. Det hela tycks ha gått till så, att man släppte lös fyra, fem hundar mot den fastkedjade björnen. Ofta rev han sönder en eller två av plågoandarna vid första angreppet, och de övriga drog sig tillbaka. Men nya hundar släpptes fram till dess att björnen förlorade stridshumöret och i sin tur byttes ut mot en ny. Sådana festliga arrangemang var traditionsenligt knutna till kröningsfestligheterna i Uppsala, till exempel vid Erik XIV:s kröning år 1561.

Så här tänker man sig att en björnhetsning gick till på 1500-talet i England.

Björnar cirkulerade inte bara som exklusiva furstegåvor det förekom även en viss handel med dem. Vi hör talas om export av björnar från de nordiska länderna redan under medeltiden. Bland annat kom en norsk skeppare från Bergen till Hull i England med en levande björn år 1304.

Till det danska hovets samling av djur skaffades björnarna vanligen från Norge men från år 1593 finns antecknat att man för 5 daler köpt en björn av en svensk.

I Olaus Magnus historia finns en skildring om hur det gick till att transportera björnungar till sjöss: ”Ett annat lustigt skådespel erbjuder sig, när fångade björnar forslas på ett skepp, i det att de därvid klättrar upp och ned i tacklingen och utför allehanda lekar och upptåg”.

Björnar användes inte bara i samband med grymma djurhetsningar, de kunde också hållas som sällskapsdjur i stället för hund. Hur vanligt det var ska vi kanske låta vara osagt men vi har i alla fall ett exempel från Dalarna där det berättas om Knut Persson, som under åren 1564—1569 och 1575—1580 var fogde vid Borns hyttegård i Kopparbergs län, att han hade ”en stor hemtam björn som följde honom vart han gick och lopp före honom när han kom till bys”, det vill säga till gruvstaden Falun.

Olaus Magnus beskriver och avbildar också dansande björnar, som ryssar och litauer enligt honom älskar att ”städse ha i sin närhet”. Han berättar också hur de systematiskt dresserades att lyssna till musik och till och med att avkräva åskådarna kollekt i en skål, som de bar på de främre ramarna.

Det här är en avbildning av dansande björn ur Olaus Magnus från 1500-talets mitt.

Att föra omkring tama björnar tycks ha varit ganska vanligt ute i Europa under 1500-talet, något som bekräftas av många skriftliga uppgifter. Till exempel hittar vi från tyskt område spelmän med två björnar i Marburg 1511, polacker med dansande björnar i Rothenburg 1597 och samer med björnar i Kassel 1598. Vi finner dem också i Danmark under Fredrik II:s tid spelade 1572 några polacker för kungen ”med två björnar och annat spel”.

Hur har då våra björnklor hamnat där i jorden? Det mest sannolika är att de kommer från en björnfäll. Vilket i sig är väldigt intressant eftersom vi lär få utgå ifrån att björnfällar inte var något som fanns i varje hushåll. I stället rör det sig om ännu ett exempel på en lyxvara liknande flera andra i form av kakel, utsökta fönsterglas och exklusiva kärl av både glas och keramik som vi tidigare hittat i 1500-talets bebyggelserester här vid Slussen. Vi vet inte vad en björnfäll kostade på 1540-talet. Från år 1749 finns en uppgift om att en björnhud kostade 48 daler kopparmynt och omräknat i dagens penningvärde motsvarar det ungefär de 5 daler som vi vet att en björn kostade år 1593, alltså cirka 2500 kronor. För att få ihop den summan fick en vanlig arbetare jobba i 3-4 månader.

Björnfällen som våra klor tillhört har mest troligt använts som slädfäll eller sängkläde. En stor fördel med att sova på eller under en björnfäll var att ohyra inte trivdes i den.