De arkeologiska undersökningarna på Södermalmstorg går nu in i en ny fas. Flera ton av grusmassor som fördes hit i samband med de renoverings- och förstärkningsarbeten av vallgraven som utfördes utanför Yttre Söderport i mitten av 1500-talet har tagits bort. Arbetet med att gräva fram och dokumentera den medeltida miljön kan börja. Just nu har vi fått fram resterna efter en bebyggelse som Gustav Vasa lät bränna ner och det som kommer fram överraskar oss. Det rör sig om en efter omständigheterna förhållandevis välbevarad stadsmiljö som kommer i dagen. Här löper en stenlagd gata ner mot Saltsjön och på ömse sidor om den ligger tomter som varit mycket tätt bebyggda med trähus. Vi kan se att det längs gatan har legat långsträckta magasinsbyggnader och inne på tomterna har det funnits flera bodar som står tätt, tätt intill varandra. Det är helt enkelt ett gytter av hus, totalt rör det sig om sju olika hus som trängs på en ganska liten yta. På den södra tomten kan vi räkna till sex hus på en yta av cirka 60 kvadratmeter. Alla har tömts på sitt innehåll innan de brändes och revs. Det måste ha blivit en kraftig eldsvåda när husen stacks i brand för det syns att stenarna i gränden blivit rejält upphettade, många av dem spruckit sönder av värmen. Att gräva fram och dokumentera den här bebyggelsen är som att jobba med ett jättelikt plockepinn, på golvplankorna ligger rester av infallna väggar och kanske även innertak och takbjälkar - allt i en enda röra.

Det här är en bebyggelsemiljö från 1540-talets Södermalmstorg. Till vänster i bild syns den stenlagda gränden som löpte ner mot Saltsjön. I mitten av gränden fanns en ränna som ledde bort regnvatten. På ömse sidor om gränden fanns en tät bebyggelse som rivits och bränts. I bakgrunden syns grundmuren till en källare som antagligen byggdes 1599.

Stenbeläggningen i gatan avslöjar en detalj vi inte sett tidigare vid våra olika stadsundersökningar. Mitt i gatans längdriktning löper en avloppsränna, det intressanta är att stenbeläggningarna på ömse sidor om den har olika karaktär. På norra sidan har man använt större stenar än på den södra sidan, det här avspeglar den tidens underhållsregler - att tomtägaren hade underhållsplikt för den bit av gatan som tomten gränsade emot. Normalt brukade ansvaret omfatta ett parti som sträckte sig tvärs över gränden och längs med tomtens bredd, men här ser vi att underhållsplikten bara sträckt sig till grändens mitt.

Skärvor av passglas från 1540-talet.

Här har vi några exempel på keramik som nu hittats i 1540-talets bebyggelse. Till vänster ett dryckeskrus av stengods med ett skäggigt mansansikte, det är ett så kallat Bartmankrus från Tyskland. Ovan till höger en skärva från ett tyskt blåglaserat stengodskrus och nederst till höger syns en skärva av blyertsgrått kokkärl i lergods som antagligen tillverkats i Danmark.

Det är påfallande tomt på fynd inne i husen, vilket inte är så konstigt eftersom ägarna uppenbarligen fick tid på sig att utrymma dem innan den stora förödelsen. Men en del fynd gör vi ändå, mest rör det sig om skärvor av keramik och glas. De påträffade skärvorna låter oss förstå att de som varit bosatta här haft en materiella standard som gott och väl når upp till den som innevånarna på Stadsholmen (Gamla stan) hade. Här fanns tidstypiska dryckesglas som importerats från tyskt område och därifrån kom också olika dryckeskrus av stengods. Vi har inte hittat några bostadshus på tomterna ännu, sannolikt låg de i den delen av tomterna som vätte upp mot den stora infarten till Stockholm söder ifrån, Göta landsväg. Några skärvor av glaserat kakelugnskakel skvallrar ändå om att bostäderna här på Södermalmstorg hade en hyfsat ståndsmässig uppvärmning.

Det här är ett par skärvor av kakel från någon av de kakelugnar som värmt upp bostadshusen på Södermalmstorg vid mitten av 1500-talet. Kaklet har varit vackert dekorerat med växt- och djurmotiv. Nere till vänster syns några fantasifåglar.

Vi har tidigare här på hemsidan beskrivit hur det arkeologiska fältarbetet är en fortgående process där olika tolkningsalternativ lyfts fram och testas fortlöpande. Det innebär då självklart också att gamla tolkningar omvärderas vartefter nya rön kommer fram.

Nu är det dags igen. I förra veckan trodde vi att vi höll på att avsluta undersökningen eftersom vi kommit ner till grusåsen som utgjorde botten i förundersökningen. Men det visade sig att detta inte alls var någon botten. När vi med hjälp av grävmaskin undersökte infiltrerade gruslager, alltså lager med åsgrus som var uppblandat med bland annat bitar av tegel, så träffade vi på andra lager som fick oss att inse att allt gruset var ditfört som utfyllnadsmaterial och inte alls naturligt avsatt i en geologisk process. Mycket riktigt så visade det sig att på ett djup av 1,5–2 meter under bottennivån på den provgrop som togs upp vid förundersökningen så kom det fram äldre kulturlager. Här kom tillexempel fram brandlager och fynd som hjälper oss att datera dessa utfyllnadsarbeten till mitten av 1500-talet. Därför anar vi nu att utfyllnaderna kan ha varit ett led i de byggnadsarbeten som Gustav Vasa lät utföra för att förstärka befästningen av det södra försvarstornet. Möjligen kan dessa arbeten också kasta ett nytt ljus över den lite märkliga träkonstruktion med plankor och stockar som fogats samman med stora spikar som vi berättade om förra veckan. Man kan mycket väl tänka sig att de utgjort någon form av armering för att hålla grusmassorna på plats.

Det här är ett spännande fynd vi hittat. Det är en mansfigur som ristats in i en hornplatta. Biten är ca 3 cm lång. Av klädesdräkten och frisyren att döma kan man misstänka att bilden ristats under 1500-talet. 

Under brandlagret och ytterligare massor med grus kom så till slut ett mäktigt kulturlager fram. I ytan av lagret hittade vi golvet till en nedbrunnen träbyggnad. Byggnaden har varit minst 3x5 m stor. Utifrån fyndmaterialet kan den preliminärt dateras till tidigt 1500-tal. Provtagningar på kulturlagret under byggnaden visar att det är ca 1 m tjockt och innehåller 2-3 nivåer med någon form av träkonstruktioner. Kanske rör det sig om fler hus. Eftersom vi befinner oss nära den tidens strandlinje så kan det vara bryggor eller kanske strandbodar?

I förra veckan skrev vi att vi fått fram medeltida dateringar i form av keramik som importerats från Rhenområdet i Tyskland. Det stämmer fortfarande, men nu har bilden av hur området utnyttjats under den tiden fått omprövas. Just nu tror vi att vi har en strandnära bebyggelse som tar sin start under 1300-talet och sedan finns här på platsen fram till mitten på 1500-talet då platsen formas om helt och hållet i samband med stora markarbeten i fortifikatoriskt syfte. Om dessa tolkningar stämmer får vi återkomma till längre fram. Nu gör vi ett uppehåll därför att utgrävningsplatsen behöver säkras upp med spontningsarbeten så att vi kan vistas där nere i gropen. Preliminärt dröjer det till slutet av januari innan vi får fortsätta vårt arbete.