Månaden fynd utgörs av två föremål. Det rör sig om två kammar som vi hittade i en dammanläggning från sent 1200-tal. Dammen som mest troligt har varit en fiskdamm påträffades på Södermalmstorg våren 2014. 

Här hittas kammen som var tillverkad i ett enda benstycke. Den låg i vad vi antar vara en fiskdamm från sent 1200-tal.

Båda kammarna kan dateras till senare hälften av 1200-talet men är konstruerade på helt olika sätt. Den ena kammen är tillverkad ett enda benstycke och har en något kilformad utformning. Den andra kammen är tillverkad av flera delar som monterats ihop med hjälp av små bronsnitar.

Så här ser våra kammar från Södermalmstorg ut.

Båda har dubbla tandrader, en lite grövre för att kamma håret med och en fintandad för att ta bort hårlössen. De har även en likartad dekor bestående av enkla rader med punktcirklar. Kammen som är skuren i ett stycke är den äldsta typen av de två med rötter sen vikingatid, det vill säga 1000-talets första hälft. Vid 1200-talets slut hade de nästan slutat att tillverkas och istället ersatts av kammar sammansatta av flera separata delar.

Efter mitten av 1400-talet så försvinner kammarna nästan helt i det arkeologiska fyndmaterialet. Det beror förmodligen på att man börjar använda trä istället för ben som material till kammarna och träföremål bryts oftast ner mycket snabbt om de inte ligger i mycket gynnsamma fuktiga markförhållanden.

Kammar är en relativt vanlig kategori av fynd vid arkeologiska undersökningar av medeltida miljöer.

I Stockholm kan vi, utifrån de arkeologiska undersökningar där hantverksspill och halvfabrikat kommit i dagen, se att kammakarna huvudsakligen verkar ha varit lokaliserade till den västra delen av Gamla stan. Det är därför märkligt att kammakare inte finns med bland de yrkesgrupper som finns omnämnda i de medeltida skattelängderna.

Kammakare har funnits i Stockholm fram till 1930-talet då den sista kammakaren, Albert Wilhelm Holm, lade ner sin verkstad som låg på Kocksgatan på Södermalm. Stadsmuseet förvärvade hela verkstaden som flyttades till Skansen där Holm fortsatte att tillverka kammar fram till 1942.

En påminnelse om det utdöda hantverket har vi i Kammakargatan på Norrmalm som fick sitt namn på 1600-talet.

Vi lovade förra gången att återkomma med en artikel om vad som dolde sig under de fint stenlagda gränderna från det tidiga 1300-talet. Vi hade då nyss dokumenterat dem och i stort sett avslutat arbetet med att ta bort dem. När gränderna väl tagits bort kunde vi se att de anlagts på en yta som uppenbarligen krävt ett omfattande markberedningsarbete, man hade nämligen fört på stora mängder grus - antagligen för att plana ut och stabilisera markytan, innan gränderna kunde läggas på plats. Det här är intressant för det visar oss väldigt tydligt att den bebyggelse som då etableras här är mycket medvetet anlagd. Initialt har det krävts stora arbetsinsatser för att transportera och lägga allt grus på plats, därefter har gator/gränder och tomter stakats ut och en tomtstruktur skapats som i princip kom att bestå under flera hundra år. Vi kan förvisso redan nu ana vissa variationer i bebyggelsen över tid, men det får vi återkomma till senare när vi i lugn och ro hunnit analysera alla våra fynd i samband med rapportarbetet som inleds nu under hösten.

En etablering av stadskvarter av den här typen måste utan tvekan ha godkänts och planerats av stadens styrande, något annat är orimligt att tänka sig. Det får oss att tro att det vi tidigare tänkte oss som en förstadsbebyggelse till Stockholm i själva verket faktiskt utgjort en del av själva staden. Det innebär i så fall att det medeltida stadsområde inom vilket det var tillåtet att bedriva handel och köpenskap varit större än vad man tidigare trott. Den södra gränsen har alltså inte gått i Söderström utan någonstans i närheten av Södermalmstorg. Det är hur som helst uppenbart att vi här har stadsliknande tomter där de boende kunnat bedriva handelsverksamhet, men också hantverk vid tiden omkring år 1300.

Här undersöks de äldsta kulturlagren på Södermalmstorg. Lagren innehöll fynd från tiden omkring år 1300.

I de kulturlager som täcktes av grusmassorna hittade vi en hel del hushållssopor och slakt- och matavfall. Här fanns till exempel mycket keramik och alla dessa skärvor visar samstämmigt att de härrör från tiden omkring år 1300, ett flertal kan dateras till sent 1200-tal. Det rör sig uteslutande om keramik som producerats på tyskt område i form av olika typer av tidiga krus och kokkärl av stengods, samt dryckeskannor av glaserat lergods som kommer från Danmark. Vi har visserligen inte hittat många kammar, men de som kommit fram överensstämmer väl med keramikdateringarna.

Sammansatt dubbelkam som hittades i de äldsta kulturlagren.

Under detta kulturlager fanns ett tunt skikt som utgjort den tidigare markytan ovanpå åsen. Här gjorde vi några spännande fynd, här låg två glaspärlor och väntade på oss. När det gäller pärlor av den här typen så kan man generellt säga att de inte är så vanliga i medeltida miljöer. I den allra äldsta medeltiden, under 1100-talet förkommer det fortfarande en hel del pärlor men inte alls i samma omfattning som under 1000-talet och den utgående vikingatiden. En viktig anledning till det är att den kvinnliga klädedräkten genomgick stora förändringar då. Så hur gamla är då våra nyfunna pärlor? Ja, det vet vi faktiskt inte just nu. Typen ser onekligen vikingatida ut, men färgsättningen är udda och obekant. Problemet med att kunna datera dem beror till stor del på att det saknas publicerade fynd av tidigmedeltida pärlor. Än så länge får vi nöja oss med att säga att de som yngst är från 1200-talet. Med tanke på pärlornas färgsättning och att vi befinner oss på Söder så har det så klart kommit förslag på att det rör sig om två "Bajen-pärlor". (sic). Snart är vår undersökning avslutad, nu återstår endast att gräva ut två brunnar från 1300-talet samt den svacka där de stenlagda gränderna mynnade ut. Vi återkommer med en artikel om detta snart så fortsätt att följa oss!

De här pärlorna låg i ett lager som en gång varit en markyta direkt under grusåsen. Typen och ornamentiken är känd från vikingatiden, men inte färgsammansättningen.

Det enda som nu återstår är att undersöka två brunnar från 1300-talet. De syns här som stora runda svarta fläckar i markytan.

Sedan slutet av oktober förra året har vi arbetat oss igenom kulturlager och bebyggelselämningar från 1630-talet och bakåt i tid till allt äldre perioder i Södermalmstorgs historia. Vi har aldrig upphört att fascineras över hur pass välbevarade lämningarna är på den här platsen och inte heller över hur pass gamla de är. I den förra lägesrapporten ställde vi oss frågan om det fanns någon bebyggelse som var äldre än tidigt 1300-tal. Svaret är - ja det finns det!

I förgrunden syns ett stenfundament som ligger i 1280-talets strandkant. Det har fungerat som en förankring för en brygga ut i Saltsjön. Här kunde mindre båtar eller små skutor lägga till.

Under den gångna veckan har mycket spännande upptäckter gjorts. Vi kan nu konstatera att den äldsta bebyggelsen här på Södermalmstorg är från sent 1200-tal, antagligen rör det sig om 1280-talet. Det är smått sensationellt, nu rör vi oss i en tidsperiod bara en generation efter att Stockholm för första gången omnämns i de skriftliga källorna 1252.

En liten bit upp i sluttningen från strandkanten låg den här fint stensatta gatan.

De lämningar vi hittat visar oss att bebyggelsen varit mycket välplanerad och har krävt stora arbetsinsatser. Här har man genom urgrävningar i strandkanten och med bitvis halvmeter tjocka utfyllnader av grus på land skapat en sten- och träskodd hamnbassäng. I den byggde man en brygga ut i Saltsjön som förankrades med ett rejält stenfundament (2,5x3 m) en liten bit upp på stranden. Omkring fem meter från stranden har man sedan byggt en smal gata (1,5 m) som löpte längs med vattnet. Det märkliga med gatan är att den varit fint stenlagd, det är ytterst ovanligt för att inte säga unikt för den här tiden. Inne på stadsholmen var alla gator och gränder belagda med plank eller träkavlar.

Mellan strandgatan och vattnet hittade vi söder om bryggan en verkstad där man bedrivit metallhantverk. Det var bara en liten del av verkstaden som fanns bevarad, resten av den hade grävts bort när flygeln till dagens Stadsmuseum byggdes 1670. Verkstadsgolvet var mycket sotigt och fullt av järnfilspån. Där låg fragment av slagg, små järnklipp och brynen, men också smältor och klumpar av brons. Så uppenbarligen har man inte bara ägnat sig åt järnsmide utan antagligen också bedrivit bronsgjutning. Vi kan alltså se att man bedrivit metallhantverk här i olika verkstäder under en längre tid, kanske ett par generationer, från slutet av 1200-talet och sedan fram till tidigt 1300-tal.

Till vänster i bild låg lämningarna efter en metallhantverkares aktiviteter i slutet av 1200-talet. I bakgrunden grävs den gamla gatan fram.

Det var så här golvet i verkstaden såg ut. Där låg fullt av järnfilspån och rester från smidesarbete och gjutning.Kulturlagren som avsatts från den här tiden invid bryggan innehöll en hel del fynd och en del av dem hjälper oss att datera de påträffade lämningarna. Bland all keramik fanns till exempel skärvor från bemålade och glaserade dryckeskannor av äldre rödgods och här kunde vi nu också göra våra första fynd av kammar. Kammarnas konstruktion och ornamentik placerar dem i sent 1200-tal.

Invid bryggan hittades de här två kammarna. Den övre är av horn och är gjord i ett stycke, den undre består av flera olika benplattor som fogats samman med hjälp av ihopnitade skenor. Tack vare den täta tandningen på kammarnas ena sida så har man kunnat kamma bort alla hårlöss. De här kamtyperna kan genom sin ornamentik dateras till 1200-talets andra hälft. Till höger syns kammarnas tvärsnitt.