Den här månaden har vi valt ut ett kanske lite udda fynd, men ett fynd som på många vis avspeglar en viktig verksamhet som bedrevs här vid Slussen under äldre tid. Det rör sig om fynd vi nyligen gjort av sälben, närmare bestämt ben från sälhanens penis. De benen är lätta att känna igen när man hittar dem i fält och därför lätta att uppmärksamma.

Vikaresälens penisben. Fynd från det tidiga 1300-talet vid Stadsgården.

Just de här benen kom fram i lager som vi kan datera till tidigt 1300-tal, här hittar vi bryggkonstruktioner som byggts av virke som fällts vintern 1318/1319 så vi rör oss antagligen i en miljö från 1320-talet.

Våra nyfunna sälben skvallrar om den verksamhet som bedrevs här på platsen vid denna tid, nämligen trankokning. Vi vet att det redan år 1305 pågick trankokning här i området, från det året har vi nämligen ett brev bevarat. Brevet skrevs den 17 juli och i det skildras en rättslig tvist mellan klostren i Sigtuna och Strängnäs gällande rätten till kokning av sältran. Av brevet framgår också att verksamheten förlagts hit till stadens utkant på grund av stanken den medförde.

Här ser vi det medeltida brev daterat till den 17 juli 1305 som omnämner verksamhet som rör trankokning vid Stadsgården. SDHK nr 2114.

Arbetet med att koka tran tycks ha pågått här vid Slussen under hela medeltiden och vi har flera skriftliga dokument som omnämner detta, till exempel har vi en notis i stadens tänkeböcker från den 14 december 1517 där det berättas om ena sielebodz tompt… med en tran[n] panno.

Omnämnandet av en tranpanna för oss in på själva tillverkningsprocessen. I tranbodarna fanns enligt skriftliga uppgifter kar, pannor och kittlar för kokning av sälspäcket till tran. När sälspäcket kom hit till Stockholm låg det i tunnor och hade börjat ruttna. När det packades i tunnorna hade det sannolikt skurits upp i långa skivor, det var åtminstone så man gjorde på 1700-talet i Finland. När späcket sedan packades upp var det alltså redan på väg att ruttna, bitarna lades i grytor och kokades till tran.

Tranet användes sedan som olja i lampor (lampatran) så att man fick ljus inomhus under de mörka årstiderna. Men tranet hade även många andra användningsområden, det användes till exempel som läkemedel mot skörbjugg, men också vid garvning av sämskskinn och när man drevade borden i båtarna. Det kunde även användas till att impregnera läderstövlar så att de stod emot väta.

I sin Historia om de nordiska folken som Olaus Magnus skrev i exil i Rom 1555 berättar han att de som är rädda för blixten anser sig vara tryggast i tält som gjorts av sälskinn, därför att detta djur är det enda i havet som undgår att drabbas av blixten. Enligt folktron kunde man också smörja in hästarnas grimmor med sältran, då lät råttorna bli att gnaga av dem när de stod bundna i stallet. Dessutom gjorde det att hästarna inte träffades av blixten. Som vi ser var tranet som producerades vid Slussen användbart till mycket.

Säljakt har bedrivits vid Östersjöns kuster och på svenskt område inte sällan längs med Bottenviken. Vi har en tillkännagivelse i Stockholms tänkeböcker från den 10 september 1483 som omnämner just bottniska jägare, …the som kiöpa lagx eller sääl aff botnakarllom, the skulo kiöpa that for reda peninga…

Olaus Magnus beskriver att de bottniska fångstmännen jagade sälar med ett hullingförsett sälspjut och att de lockade dem till sig genom att härma dem. Annars har sälar också fångats med hjälp av nät eller notar.

Det finns en skriftlig uppgift från Umeå storsocken år 1556, alltså året efter det att Olaus Magnus gav ut sin historieskrivning, av den framgår att det då fångats 68 sälar av 22 båtar med 3 notar och 171 nät.

Jakten utövades av båtlag eller fångstlag som sinsemellan delade byte och eventuella förluster.

De ben vi hittat kommer främst från vikaresäl men vi har också sett att där finns någon enstaka gråsäl.

Fångsten av vikaresäl inleddes vanligen i februari då havet var istäckt och den skedde då med spjut eller snarare en harpun med en hullingförsedd spets som satt fast i en lina. Under säljakten på sommaren använde man istället oftare nät. Som fetast var vikaresälen på sensommaren.

Eftersom jakten på säl pågick under en stor del av året så kan vi utgå ifrån att även trankokningen gjorde det, så stanken från verksamheten låg nog tung över vårt område här vid Slussen mer eller mindre året runt.

En avbildning av en säl (Vitulus marinis) från 1556. Petri Bellonii. Cenomani De aquatilibus.

Efter några månader med ganska begränsade undersökningar på Stadsgården får vi nu äntligen tillgång till lite större ytor. För närvarande undersöker vi ett område direkt väster om kvarteret Tranbodarna som ligger i anslutning till där vi under hösten och vintern förra året fann välbevarade lämningar.

Här håller vi på med våra undersökningar just nu, de bebyggelselämningar vi får fram är från 1600-talet.

Det vi då grävde fram var bland annat pålar från vad vi tolkade som rester efter en bryggkonstruktion, rester av tranbodar och en stor och välbevarad lastkaj. Gemensamt för de här konstruktionerna var att de var byggda av trä som var överraskande välbevarat. Därför sågade vi prover från olika delar av konstruktionerna och skickade dem på dendrokronologisk analys, vilket är en metod att datera trä genom att mäta årsringarnas tillväxt. Nu har vi fått svar på analysen och dateringarna stämmer mycket väl in på de tolkningar som arkeologerna utifrån fyndmaterialet gjorde redan i fält.

Den tidigaste konstruktionen är en brygga som löpt invid vattenbrynet längs med Katarinabergets fot. De analyser som gjordes på stolparna till bryggan visar att den byggts med virke som fällts vintern 1308-1309 och att den sedan varit i bruk under 1300-talets första hälft. Under den tiden har en del stolpar förmultnat och ersatts med nya. Den här bryggan har sannolikt fortsatt utmed hela Stadsgården där vi utifrån skriftliga dokument vet att det har funnits tranbodar ända sedan år 1305.

Vid våra tidigare undersökningar påträffade vi även tranbodar, de enda som någonsin hittats i Stockholm. Tranbodarna låg invid varandra på varsin tomt endast åtskilda av en smal passage.

Det här var de två tranbodarna som vi hittade tidigare i år. Bodarna var konstruerade så att delen med den stora spisen låg på land och resten av byggnaden låg på pålar ut i vattnet.

När vi undersökte bodarna kunde vi se att de brunnit ner vid ett tillfälle och senare ersatts med nya. Frågan var när de hade brunnit ner. Den dendrokronologiska analysen visar att de äldsta tranbodarna vi fann hade byggts med virke som fällts vintern 1551-1552 och genom denna datering så kan vi nu faktiskt tala om exakt när branden skett. I Stockholms stads tänkeböcker för år 1554, som innehåller minnesanteckningar och protokoll från stadens rådhusrätt, så hittar vi nämligen en notis från onsdagen den 27 juni som omtalar en brand som denna dag drabbade Södermalm. Det var mellan åtta och nio på kvällen som elden bröt ut i Sven smeds smedja. Enligt notisen så brann en stor del av Södermalm ner, däribland sex stycken tranbodar nere vid Stadsgården. Vid den här tiden betecknade namnet Stadsgården den skeppsgård som fanns på platsen nedanför vad som idag täcks av Slussens tunnelbanestation och Stadsmuseets byggnad. De tranbodar som vi har undersökt måste ha varit de som låg närmast Stadsgården och brann ner denna ödesdigra junikväll år 1554.

I början av 1600-talet revs den ena tranboden och istället så anlade man en stor och kraftig lastkaj av timmer som kan dateras till 1612-1613.

Här ser vi lastkajen som byggdes av timmer som fällts vintern 1612-1613.

Ett knappt trettiotal år senare så försvann både tranbodar och lastkaj i samband med att hela området då fylldes ut med stora massor grus och jord samtidigt som gaturegleringen av Södermalm inleddes i början av 1640-talet.

I dagarna har vi fått fram och tagit bort stengrunden till ett av husen som uppfördes ovanpå utfyllningarna vid mitten av 1600-talet. Nästa steg blir att undersöka lagren under denna byggnad och där förväntar vi oss hitta både fortsättningen på strandbryggan och ännu fler tranbodar.

Alldeles nyligen kunde vi dokumentera grunden till ett hus som byggts vid mitten av 1600-talet. Mitt i bilden syns ett av de stora dragjärn som hållit samman grundkonstruktionen. Sannolikt har man behövt dessa dragjärn eftersom grunden låg på utfyllnadsmassor. Träresterna som syns är en del av rustbädden som vilade på en mängd nedslagna pålar.

Vid Slussen fortsätter de arkeologiska undersökningarna oförtrutet trots att vinterkylan blivit allt påtagligare den senaste tiden.  I vår senaste artikel från Stadsgården kunde vi berätta att vi funnit en del av en rysk handelsmans byggnad från senare hälften av 1700-talet. Då hade vi också påträffat en kraftig lastkaj samt vad vi då tolkade som ett intilliggande kokhus från 1500-talet.

Tranbodar från 1500-talet!

Lastkajen och kokhuset låg i den södra delen av Stadsgårdsområdet, alldeles vid foten av Katarinaberget och dåtidens strandlinje. När vi tog bort lastkajen visade det sig att det fanns ett lika kraftigt spisfundament under kajen som i det kokhus som vi fått fram. Den nyfunna spisen visade sig vara anlagd på ett lager som tillkommit samtidigt som huset vi hittade tidigare. Det innebär alltså att de är samtida.

När vi tog bort överbyggnaden till lastkajen från sent 1500-tal så visade det sig att det fanns ett spisröse under det.

Detta fynd gjorde att vi fick tänka om vad gäller byggnadernas funktion. Det fanns naturligtvis ingen anledning till att placera två identiskt stora kokhus intill varandra.

Vi förstod då att det vi funnit faktiskt var två tranbodar, vilket i sig är sensationellt då det är första gången sådana påträffats i Stockholm. Trankokningen på Södermalm är den äldsta verksamheten i Stockholm som finns nämnda i skrift.

Här ser vi nu lämningarna efter de två tranbodarna. Spisröset till vänster var det som låg under den kaj vi tidigare berättat om. Mellan de stockar som syns mitt i bilden har gränsen mellan de två tranbodstomterna gått. Enligt skriftliga uppgifter var varje tomt var cirka 8 meter bred. På den högra tomten hade vi även lämningar efter bodens del som legat på en brygga ut i vattnet, i den delen har boden haft ett trägolv. Boden på den vänstra tomten var sämre bevarad på grund av brand, här fanns främst lämningarna efter spisen kvar och de pålar som en gång burit upp bryggan som boden stod på.

Tranbodarna, eller sälbodarna som de också kallas under medeltiden (sælbodher), omnämns första gången i ett dokument daterat den 17 juli 1305. Av dokumentet framgår att tranbodarna var en del av stadens ägor och utgjorde en del av denna. Att tranbodarna placerades utanför stadsbebyggelsen berodde på att trankokningen genererade en fruktansvärd stank som man av förklarliga skäl inte ville ha i staden. Tranet bestod av späcket från sälar som saltades och lades i trätunnor för vidare transport till trankokerierna. I tranbodarna skars späcket upp i tärningar och kokades tills tranoljan steg upp till ytan där det skummades av och hälldes över i tranfat. Den tranolja som blev resultatet av kokningen användes sedan som lysolja och till att smörja in läder.  Tranbodstomterna var långsmala, närmare 24 meter långa och 8 meter breda, och sträckte sig från land en bit ut i Saltsjön. Tomternas utformning var säkert anpassade till bodarnas utformning där de stora tunga ugnsfundamenten var anlagda på land medan resten av byggnaden stod på pålar ut i sjön vilket var praktiskt då tillgång till vatten var en förutsättning för kokningen av tranet. Vi vet att tranbodarna vid Stadsgården fanns kvar fram till 1600-talets första hälft och verksamheten pågick med andra ord under drygt 300 år.

Det här är ett utsnitt ur Vädersoltavlan från 1535 och där kan vi i bildens över högra del se tre stycken tranbodar så som konstnären då valt att avbilda dem.Det är lite fascinerande att tänka sig att konstnären då även kunnat avbilda de bodar vi nu hittat om han bara stått på en annan plats.

De tranbodar vi nu funnit är alltså från 1500-talet och verkar ha byggts upp under tidigt 1500-tal, men innan vi kan vara helt säkra på när de byggdes så får vi avvakta årsringsdateringarna på byggnadsvirke och pålar som byggnaderna vilat på. Den nyfunna boden förstördes i samband med en brand och byggdes därefter över med en kaj. Den andra boden förstördes bara delvis och byggdes därför om och fortsatte att användas även under senare delen av 1500-talet och i den hittade vi ett silvermynt daterat till år 1575.

Det här silvermyntet med valören 4 öre är präglat 1575, under den tid Johan III var regent. Det hittades i den yngre fasen av vår ena tranbod som då reparerats efter en brand.

Ryssbodar från 1700-talets första hälft

Här är byggnaden med två källarrum som kommit fram nere vid Stadsgården. Det främre rummet hade ett kullerstensgolv och det bortre ett trägolv. Vi kunde konstatera att de bortre byggts om, under trägolvet så fanns även här ett kullerstensgolv. I samband med ombyggnaden har äver tegelväggen murats upp.

Lämningarna efter den ryske handelsmannens byggnad från 1700-talets andra hälft är nu dokumenterad och borttagen. När vi tog bort husgrunden så upptäckte vi att den var byggd ovanpå resterna av en äldre byggnad under denna. Nu har vi fått fram så mycket av dessa lämningar att vi kan säga att det rör sig om minst två källarrum uppförda i sten och tegel.

Här tas stengolvet fram i den ena källaren. I bakgrunden pågår dokumentation av murverket.

Förmodligen rör det sig om delar av samma byggnad som påträffades i samband med byggandet av tunnelbanan vid Slussen 1955. Det var då rester efter källarvalv och grundmurar som kom fram cirka 35 meter öster om Stadsmuseets norra flygel, vilket sammanfaller väl med de källare vi nu funnit. Källarna har vi kunnat identifiera som en del av de ryska handelsmännens byggnader vilka uppfördes efter en omfattande brand i december 1694 då den tidigare handelsplatsen som bestod av träbyggnader brann ner till grunden.