Den här månaden har vi valt ut ett kanske lite udda fynd, men ett fynd som på många vis avspeglar en viktig verksamhet som bedrevs här vid Slussen under äldre tid. Det rör sig om fynd vi nyligen gjort av sälben, närmare bestämt ben från sälhanens penis. De benen är lätta att känna igen när man hittar dem i fält och därför lätta att uppmärksamma.

Vikaresälens penisben. Fynd från det tidiga 1300-talet vid Stadsgården.

Just de här benen kom fram i lager som vi kan datera till tidigt 1300-tal, här hittar vi bryggkonstruktioner som byggts av virke som fällts vintern 1318/1319 så vi rör oss antagligen i en miljö från 1320-talet.

Våra nyfunna sälben skvallrar om den verksamhet som bedrevs här på platsen vid denna tid, nämligen trankokning. Vi vet att det redan år 1305 pågick trankokning här i området, från det året har vi nämligen ett brev bevarat. Brevet skrevs den 17 juli och i det skildras en rättslig tvist mellan klostren i Sigtuna och Strängnäs gällande rätten till kokning av sältran. Av brevet framgår också att verksamheten förlagts hit till stadens utkant på grund av stanken den medförde.

Här ser vi det medeltida brev daterat till den 17 juli 1305 som omnämner verksamhet som rör trankokning vid Stadsgården. SDHK nr 2114.

Arbetet med att koka tran tycks ha pågått här vid Slussen under hela medeltiden och vi har flera skriftliga dokument som omnämner detta, till exempel har vi en notis i stadens tänkeböcker från den 14 december 1517 där det berättas om ena sielebodz tompt… med en tran[n] panno.

Omnämnandet av en tranpanna för oss in på själva tillverkningsprocessen. I tranbodarna fanns enligt skriftliga uppgifter kar, pannor och kittlar för kokning av sälspäcket till tran. När sälspäcket kom hit till Stockholm låg det i tunnor och hade börjat ruttna. När det packades i tunnorna hade det sannolikt skurits upp i långa skivor, det var åtminstone så man gjorde på 1700-talet i Finland. När späcket sedan packades upp var det alltså redan på väg att ruttna, bitarna lades i grytor och kokades till tran.

Tranet användes sedan som olja i lampor (lampatran) så att man fick ljus inomhus under de mörka årstiderna. Men tranet hade även många andra användningsområden, det användes till exempel som läkemedel mot skörbjugg, men också vid garvning av sämskskinn och när man drevade borden i båtarna. Det kunde även användas till att impregnera läderstövlar så att de stod emot väta.

I sin Historia om de nordiska folken som Olaus Magnus skrev i exil i Rom 1555 berättar han att de som är rädda för blixten anser sig vara tryggast i tält som gjorts av sälskinn, därför att detta djur är det enda i havet som undgår att drabbas av blixten. Enligt folktron kunde man också smörja in hästarnas grimmor med sältran, då lät råttorna bli att gnaga av dem när de stod bundna i stallet. Dessutom gjorde det att hästarna inte träffades av blixten. Som vi ser var tranet som producerades vid Slussen användbart till mycket.

Säljakt har bedrivits vid Östersjöns kuster och på svenskt område inte sällan längs med Bottenviken. Vi har en tillkännagivelse i Stockholms tänkeböcker från den 10 september 1483 som omnämner just bottniska jägare, …the som kiöpa lagx eller sääl aff botnakarllom, the skulo kiöpa that for reda peninga…

Olaus Magnus beskriver att de bottniska fångstmännen jagade sälar med ett hullingförsett sälspjut och att de lockade dem till sig genom att härma dem. Annars har sälar också fångats med hjälp av nät eller notar.

Det finns en skriftlig uppgift från Umeå storsocken år 1556, alltså året efter det att Olaus Magnus gav ut sin historieskrivning, av den framgår att det då fångats 68 sälar av 22 båtar med 3 notar och 171 nät.

Jakten utövades av båtlag eller fångstlag som sinsemellan delade byte och eventuella förluster.

De ben vi hittat kommer främst från vikaresäl men vi har också sett att där finns någon enstaka gråsäl.

Fångsten av vikaresäl inleddes vanligen i februari då havet var istäckt och den skedde då med spjut eller snarare en harpun med en hullingförsedd spets som satt fast i en lina. Under säljakten på sommaren använde man istället oftare nät. Som fetast var vikaresälen på sensommaren.

Eftersom jakten på säl pågick under en stor del av året så kan vi utgå ifrån att även trankokningen gjorde det, så stanken från verksamheten låg nog tung över vårt område här vid Slussen mer eller mindre året runt.

En avbildning av en säl (Vitulus marinis) från 1556. Petri Bellonii. Cenomani De aquatilibus.