Månadens fynd 25 februari 2020

Månadens fynd - februari 2020

Månadens fynd har vi som så många gånger förut hämtat från det rika fyndmaterial som tillvaratogs vid våra arkeologiska undersökningar på Södermalmstorg. Fynden består av fyra malstenar från handkvarnar som har använts av de boende i området under 1300-talet.

Under förhistorisk tid bestod de tidigaste kvarnarna av en flat lätt skålad sten och rundad mindre sten som man krossade kornet med. Kvarnstenarna från Södermalmstorg är från så kallade vridkvarnar, en typ av roterande handkvarn som uppfanns i medelhavsområdet omkring Kristi födelse. Till Norden kom handkvarnen först under järnåldern cirka 200 e. Kr. I Snorre Sturlassons Edda från början av 1200-talet finns ett stycke som omnämner användandet av handkvarnar. I kvädet om Helge Hundingsbane så klär han sig som trälinna för att slippa undan sina fiender och går iväg för att mala:

”För hans händer

hövdes bättre

svärdets fäste

än kvarnens vev”

En handkvarn bestod av en rund överliggare och en underliggare i motsvarande storlek. Det som skulle malas stoppades in ett runt hål i överliggarens centrum, det så kallade ögat, och vreds runt med ett trähandtag som placerades i ett hål i stenens kant. 

Handkvarnar kan delas in i två huvudgrupper.  Den ena bestod av två rundade kvarnstenar som var ungefär lika stora. Dessa var ofta ganska grova och skrovliga med otuktade kanter. Sådana kvarnar var de största handkvarnarna och brukade ha en diameter på 40-70 centimeter. Den andra huvudgruppen hade en mindre överliggare, oftast med en diameter av 15-30 centimeter, som placerades i en underliggare som var format som ett kar. De senare malstenarna var tillverkade av yrkesmän och betydligt mer välgjorda än den första typen som oftast var hemtillverkade.

Malsten från Södermalmstorg av den enklare grova typen av handkvarn. Den har ursprungligen varit minst 40 centimeter i diameter. Lägg märke till de otuktade kanterna. Malsten från Södermalmstorg av den enklare grova typen av handkvarn. Den har ursprungligen varit minst 40 centimeter i diameter. Lägg märke till de otuktade kanterna.  Tre malstenar till handkvarnar som hittades vid undersökningarna på Södermalmstorg. De kan dateras till 1300-talet. De båda mindre fragmenten är av sandsten och kan vara från Roslags-Gävletrakten.Malstenen till vänster i bild kan dateras till perioden 1325-1350, den är av en enklare grov typ av handkvarn. Den har ursprungligen varit minst 40 centimeter i diameter och är tillverkad av skiffer. Lägg märke till de otuktade kanterna. De tre malstenarna till höger kommer från handkvarnar som kan dateras till perioden 1350-1390. De båda mindre fragmenten är av sandsten och kan vara från Roslags-Gävletrakten. Det större fragmentet överst i bildens mitt är av en bergart som kallas konglomerat.

 

Stenmaterialet i kvarnstenarna varierade vilket vi även kan se på fynden från Södermalmstorg. Den större enklare handkvarnen var gjord av skiffer. De mindre handkvarnarna var alla av olika stenmaterial. Två av dem var tillverkade av sandsten, den ena grå, den andra röd. Den tredje kvarnstenen bestod av konglomerat, det vill säga en bergart som utgörs av hopcementerade mindre och större stenar. Redan under järnåldern fanns det stenbrott som var specialiserade på att bryta sten till kvarnar. Ett känt sådant område var Malung i Dalarna, ett annat låg i Roslags-Gävletrakten varifrån våra malstenar i sandsten kan vara hämtade. 

När vi idag talar om kvarnar tänker vi ofta på malning av säd till mjöl, vilket var ett användningsområde för handkvarnarna. Men förutom säd så maldes exempelvis även gryn, malt, salt och enbär med handkvarnar.

Malerska 72dpi 900 600Det här fotografiet är från Mangskog socken i Värmland och visar en kvinna som maler på en enkel handkvarn.

 

Även sedan vattendrivna kvarnar och väderkvarnar började användas fanns många handkvarnar kvar för hemmabruk.  I vissa landsbygdsområden brukades de fortfarande ett stycke in på nittonhundratalet.

 

 

 

 

Slusskajen/Slussplan 12 juli 2019

På gång i juli 2019

Trots att det är semestertider så pågår ändå en del arkeologisk verksamhet här vid Slussen. Vi har till exempel avslutat undersökningarna i garaget invid Karl Johans torg. Tyvärr hade det blivit väldigt utschaktat där i samband med Slussenbygget på 1930-talet så det var endast några få rester av grundmurar till den bebyggelse som en gång funnits där på 1700-talet som vi nu kunde få fram och dokumentera.

Nere vid Sjöbergsplan har vi återigen hittat lämningar i anslutning till den medeltida strandlinjen, det rör sig huvudsakligen om pålar som sannolikt burit upp bryggor eller i enstaka fall kanske utgjort rester efter det medeltida försvarsverk som vi tidigare observerat. Keramikfynden som kommer i anslutning till pålarna ger oss en preliminär datering till 1300-talet. Virket kommer att skickas på dendrokronologisk datering.

Stengods från Sjöbergsplan 72dpi 900 600Här har vi några av de skärvor från tyska stengodskrus som nu hittades vid Sjöbergsplan.

 

På Stadsgården pågår ett arbete med att tömma ur ett mindre schakt, så där går vi igenom de schaktmassor som tas upp. Framför allt så får vi här en god inblick i hur den valvbro som byggdes här på 1700-talet hade grundlagts. I schaktet hittar vi rejäla knuttimrade stenkistor som hjälpt till att bära upp brons tyngd.

Arbetsbild muddring IMG 1816 72dpi 900 600Delar av massorna som vi går igenom på Stadsgården vattensållas också.

Blyplomb från spont Z4 72dpi 900 600Det här är en blyplomb från 1739 som hittades nere på Stadsgården. Ett minne av alla de varor som en gång lastades och lossades här i området.

Virke till stenkistor under Valvbron IMG 1824 72dpi 900 600Här ser vi knuttimrat virke till en av de stenkistor som bar upp 1700-talets valvbro över Järngraven.

 

 

 

 

 

Månadens fynd 27 februari 2019

Månadens fynd - februari 2019

Den här månadens fynd är inte ett utan flera och samtliga kommer från vår undersökning vid Södermalmstorg. Det är intressanta fynd därför att de utgör spår efter de första stadsborna på Södermalm. Tidsmässigt handlar det om slutet av 1200-talet och några decennier in på 1300-talet.

Vi kan utifrån de aktuella fynden se att dessa nyinflyttade stadsbor har ägnat sig åt metallhantverk. Vid undersökningen hittade vi en del av en verkstad med smidesavfall i form av metallklipp, kol, glödskal och slagg. Metallurgiska analyser som gjordes på ett urval av slaggen visade att det rörde sig om typiska smidesslagger.

Här fanns också några föremål som utgjort en del av smedernas redskapsbestånd. Till exempel ett kraftigt städ som bör ha varit fäst i någon typ av arbetsbänk, ett par punsar och en stamp. Stampens anslagsyta är utkragad efter flitigt användande. Den motstående stampsidan är flat men på grund av kraftig korrosion är ytskiktet på stampen förstörd. En närmast triangulär försänkning kan skönjas på stampens centrala del men motivet är inte tillräckligt tydlig för att visa vad som präglats. En rimlig gissning är kanske att man här präglat någon form av dräktbeslag.

Bland andra fynd som kom fram fanns fem stycken ämnesjärn, så kallade osmundar. Dessa utgjorde en viktig del av den svenska järnproduktionen från och med 1200-talet fram till 1600-talet då de ersattes av stångjärn.  Osmundar kunde ha olika form men vid export skulle de ha en enhetlig vikt på omkring 1/24 lispund vilket motsvarar ca 280 gram.

De osmundar som vi hittade har dock inte varit avsedda att gå på export. Deras metallografiska sammansättning tyder på att de med största sannolikhet istället utgjort råvara för bland annat den spik som smiddes i smedjan.

Månadens fynd Det här är månadens fynd. Till vänster syns en liten del av de cirka 60 kilo slagg som kom fram i smedjan, i mitten några punsar och en stamp. Överst till höger ser vi ett städ och därunder fem stycken ämnesjärn.

 

Att det var hantverkare som först bosatte sig här vid Södermalmstorg följer ett bekant mönster utifrån Europa. I städerna på kontinenten var det inte ovanligt att dessa växte till med förstäder där just hantverkarna då var de första att bosätta sig. Så småningom införlivades förstäderna med själva staden och omslöts av en nybyggd stadsmur och andra stadsbor flyttade också in i området. På så sätt växte städerna i närapå årsringformiga mönster ut i det omgivande landskapet.

I Sverige har medeltida förstäder hittills varit ett okänt fenomen. Men nu kan vi alltså konstatera att en sådan funnits här i Stockholm. Dateringen till tiden strax innan år 1300 är intressant, för det tycks som att själva Stadsholmen då har blivit fullbebyggd och att det inte längre fanns plats för någon bebyggelseexpansion på ön i strömmen. Nu blev man tvungen att söka sig utanför stadsmuren. Det är skriftligen omvittnat att Stockholm var den stad som växte snabbast av alla städer i riket under 1200-talets andra hälft. Månadens fynd länkar alltså in Stockholm i en europeisk urbaniseringsprocess.

 

 

 

 

Månadens fynd 29 november 2018

Månadens fynd - november 2018

Månadens fynd är något som förbryllat oss länge. Vi hittade det när vi gjorde vår undersökning på Södermalmstorg våren 2014. Egentligen rör det sig om tre fynd som alla är helt identiska i sin utformning. De påträffades i lager som vi daterar till en tid mellan 1275 och 1350. Det rör sig om tre likartade järnbleck där det från mittpartiet går ut två likarmade band.

Månadens fyndDet här är månadens fynd. Vad kan det vara? Läs vidare och få reda på det...

 

Vad var det för föremål vi hittat?

Efter en del sökande såg vi att det fanns ett likadant bleck från en undersökning som gjorts här i Stockholm tidigare, det var daterat till 1250-1270. Där hade det tolkats vara ett åderlåtningsjärn. Men i så fall skulle det vara en typ av åderlåtningsjärn som aldrig skådats tidigare så den tolkningen kändes inte helt korrekt.

Så plötsligt hittade en kollega från Medeltidsmuseet efter idogt sökande på nätet en öppning för en helt annan tolkning där dessa föremål istället kunde kopplas till medeltida fartyg. Den öppningen visade sig vara mycket lyckad, för efter mer efterforskningar i litteratur så kan vi nu slå fast att det istället rör det sig om en typ av föremål som hör samman med de hanseatiska koggarna.

SintelsHär ser man hur sådana här sintels satt fästa på insidan av bordläggningen på en kogg.Det rör sig alltså om en sorts klammer som förekom i koggar under medeltiden för att hålla drevningen på plats mellan borden. Inom nederländskt och tyskt område där de förekommer i stort antal kallas de för sintel.

 

Den äldsta typen av sintel uppträder vid mitten av 1200-talet och de förekommer sedan fram till 1500-talets mitt. Enligt beräkningar som gjorts visar det sig att det för en enda kogg kunde behövas så många som 15 000-16 000 sintels.

Trots att det här alltså borde vara ett vanligt fynd att hitta så finns det inte många referenser till tidigare fynd av sintels från svenskt område. En del har dock påträffats på Gotland, huvudsakligen i anslutning till Visby.

I Holland har det upprättats en typologi av de här föremålen och våra fynd motsvarar närmast en typ som kallas D2 och kan dateras till cirka 1300-1375. Det är en dateringsram som faller väl in med dateringen av våra lager. Närheten till den smedja som fanns i den södra delen av området vid denna tid öppnar för möjligheten att de tillverkats där. Även om vi inte funnit några belägg för att sintels använts i svenskbyggda skepp så har det säkert funnits behov av möjlighet till reparation och underhåll av de hanseatiska koggarna som angjorde Stockholm.

 

Stralsund stadssigill 1329Här ser vi Stralsunds stadssigill från 1329 med avbildningen av en kogg. Kanske har en kogg från Stralsund även angjort hamnen här nere i Stadsgården?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Utifrån skriftliga källor vet vi att staden hade en skeppsgård på Stadsgården 1448. Under 1300-talet anlades ett omfattande gatunät vid Södermalmstorg med bland annat en bred allmänningsväg som ledde ner mot Stadsgården. Behovet av en så pass stor kommunikationsled för transporter av människor och materiel vid denna tid tyder på en omfattande verksamhet vid Stadsgården och kanske är det så att skeppsgården anlades redan på 1300-talet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Stadsgården 28 november 2018

På gång i november 2018

Nu under november har det varit en intensiv tid med arkeologiska undersökningar som är i full gång i norra delen av Stadsgårdenområdet.

De pågående undersökningarna i StadsgårdenområdetCentralt i bilden syns det område där undersökningarna i Stadsgårdenområdet just nu äger rum.

 

Här visste vi att vi skulle träffa på anläggningar från 1600- och 1700-talen. Frågan, som så ofta här vid Slussen, var bara hur mycket av lämningarna som fanns bevarat. Det vi förväntade oss hitta var fortsättningen på Nedre Järnbron, den valvbro som byggdes i mitten av 1700-talet i samband med att området här danades om då Christoffer Polhems sluss anlades. Bron utgjorde en förbindelselänk som sträckte sig öster om den nyanlagda slussen från Södermalm och norrut upp mot Stadsholmen utmed Saltsjösidan. Den här bron har vi stött på tidigare, dels fick vi tillfälle att dokumentera den norra delen i maj 2017 (Läs här) och nu i somras kom den södra delen fram i samband med vår undersökning av det kokhus som en gång legat här på Stadsgården (Läs här).

Järnbron hette den därför att den sträckte sig över den så kallade Järngraven som utgjorde det område där all handel med stångjärn bedrevs. Här lastades järnet om och vägdes på sin väg från Bergslagen för vidare export ut i Europa. Från 1662, då Stockholms järnvåg flyttades hit från Järntorget, och drygt tvåhundra år framöver utgjorde Järngraven navet för all handel med svenskt järn.

I och emellan fundamenten till bron fanns det inbyggda utrymmen för förvaring och även för kontorsverksamhet. Det vi hittar är bland annat rester efter sådana kontor.

Carlberg 1753 fundament till nya bron och Brolins karta 1771På de här bilderna syns de delar av den omtalade valvbron som vi just nu kan undersöka markerade med röd färg. Till vänster i ett utsnitt av en stadskarta från 1771 och till höger i en ritning gjord av stadsarkitekten Johan Eberhard Carlberg år 1753.

 

1750 ca Carlberg Passagebrons valv med träportarDet här är en fasadritning av valvbron från cirka 1750 där brons valv och utrymmen med träportar syns.

 

Översikt arbetsbildSå här ser våra lämningar från 1700-talet ut på lite närmare håll. De är också uppblandade med konstruktionsdelar från 1930-talet.

 

Arbetsbild kontoret grävs fram Här tas ett av kontoren under valvbron fram.

 

Ett intressant fynd vi nu gjort är två stångjärn som av någon anledning lämnats kvar på platsen när verksamheten 1865 flyttades över till Djurgården. De stångjärn vi hittat är omkring tre meter långa. Med tanke på det värde de betingade så är det märkligt att de lämnats kvar. Men, troligen kan det röra sig om utsorterat järn. Vid järnvågen fanns nämligen kontrollanter som kallades järnvräkare som hade till uppgift att kontrollera järnets kvalité innan det fick exporteras. Det här fyndet kan hur som helst ses som en symbol för svensk handel och svensk industriutveckling.

StångjärnDet här är två kvarlämnade eller kasserade stångjärn som vi hittade i Järngraven. De är cirka tre meter långa.

 

Slussen Järnvågen Järngraven Julin 1820I en målad skildring av verksamheten som bedrevs i Järngraven under tidigt 1800-tal ser vi mängder av stångjärn som är uppställda och redo för export. Mitt i bild kommer en arbetare bärandes på stångjärn som tycks ha samma dimensioner som de vi nu hittat.

 

Stångjärnet hade 1604 blivit det enda järn som fick exporteras. Handeln med dessa varor stod för en betydande del av landets inkomster. På 1640-talet uppgick Sveriges export av stångjärn till cirka 11 000 ton årligen. Femtio år senare hade exporten ökat till cirka 27 000 ton per år och på 1740-talet till 40 000 ton. 

Bakom introduktionen av stångjärn låg bergsmän från Vallonien och Holland som redan i slutet av 1500-talet värvats till Sverige för att driva kronans järnbruk och vapensmedjor. En mycket viktig finansiell aktör i det sammanhanget var den holländske finansmannen Louis de Geer som lånade ut enorma penningsummor till den svenska staten. Som ett led i att kunna sköta sina affärer här i Sverige lät han på 1640-talet köpa in en fastighet på Götgatan och anlägga sitt palats där.  Det är med andra ord ingen tvekan om att Slussenområdet på många sätt var en central punkt i stormaktstidens samhälle.

Andra spännande fynd som kommer fram nu härrör från tiden innan området blev centrum för svensk järnhandel. Dels gör vi fynd i det som från mitten på 1500-talet och under ungefär en hundraårsperiod framöver var vallgraven till den nya försvarsanläggning som Gustav Vasa lät anlägga med start i juni år 1544.  Förutom vallgraven byggdes ett nytt porttorn, en rondell med kanongluggar och en vall som sträckte sig från Mälarsidan fram till porten och sedan vidare hela vägen över till Saltsjön. Från porten ledde en väg norrut fram till den medeltida Yttre Söderport.

Det här omfattande försvarsverket kom emellertid att spela ut sin roll och på 1630-talet inleddes ett rivande av Stockholms stadsmurar och porttorn. Nya försvarsverk hade istället uppförts på avstånd från staden, vid Danvikstull och Skanstull. 1698 revs de sista kvarstående resterna efter rondellen och porttornet, och man lät då också frakta bort vallen.

Fynden vi gör är helt klart knutna till den avmilitarisering av Slussenområdet som skedde under 1600-talet. Nere i den gamla vallgraven hittar vi mängder av kanonkulor, hittills mer än 200 stycken. Här finns också bomber och handgranater, samt delar av minst 7 kanoner. Kanonkulorna är av olika storlekar och har ursprungligen vägt mellan 2 och 20 skålpund, alltså cirka 0,85 till 8,5 kilo.

kanonkulor grävs framDet är inte varje dag man får chansen att hitta sådana mängder av kanonkulor.

 

KanonkulorDet här är bara en liten bråkdel av alla de kanonkulor som nu hittats i den gamla vallgraven. Kulorna finns i flera storlekar.

 

KanonDet här är en av de kanoner vi hittat, den är lite drygt 40 cm lång.

 

Men vi hittar även äldre konstruktioner och föremål. Uppenbarligen befinner vi oss också i vad som tidigare varit en strandzon, här finner vi snedställda träpålar och det ligger keramik som slängts i vattnet någon gång under 1300-talet. Det är intressant för nu kan vi på allvar dels få en bild av det medeltida försvaret av Södermalmsnäsets stränder och börja ringa in det område som en gång täcktes av en högmedeltida stadsdel. En stadsdel som sedan fick stryka på foten för att stärka upp Stockholms försvar.

1300 talskeramikEtt urval av den keramik som slängts ut i den högmedeltida strandzonen vid Stadsgården. Huvudsakligen rör det sig om skärvor av tyska stengodskrus. Men här finns även inslag av grytor av svartbränt lergods.

 

 

 

 

 

 

Stadsgården 20 juni 2018

På gång i juni 2018

Efter några månader med ganska begränsade undersökningar på Stadsgården får vi nu äntligen tillgång till lite större ytor. För närvarande undersöker vi ett område direkt väster om kvarteret Tranbodarna som ligger i anslutning till där vi under hösten och vintern förra året fann välbevarade lämningar.

Husgrund 1600 tal Här håller vi på med våra undersökningar just nu, de bebyggelselämningar vi får fram är från 1600-talet.

 

Det vi då grävde fram var bland annat pålar från vad vi tolkade som rester efter en bryggkonstruktion, rester av tranbodar och en stor och välbevarad lastkaj. Gemensamt för de här konstruktionerna var att de var byggda av trä som var överraskande välbevarat. Därför sågade vi prover från olika delar av konstruktionerna och skickade dem på dendrokronologisk analys, vilket är en metod att datera trä genom att mäta årsringarnas tillväxt. Nu har vi fått svar på analysen och dateringarna stämmer mycket väl in på de tolkningar som arkeologerna utifrån fyndmaterialet gjorde redan i fält.

Den tidigaste konstruktionen är en brygga som löpt invid vattenbrynet längs med Katarinabergets fot. De analyser som gjordes på stolparna till bryggan visar att den byggts med virke som fällts vintern 1308-1309 och att den sedan varit i bruk under 1300-talets första hälft. Under den tiden har en del stolpar förmultnat och ersatts med nya. Den här bryggan har sannolikt fortsatt utmed hela Stadsgården där vi utifrån skriftliga dokument vet att det har funnits tranbodar ända sedan år 1305.

Vid våra tidigare undersökningar påträffade vi även tranbodar, de enda som någonsin hittats i Stockholm. Tranbodarna låg invid varandra på varsin tomt endast åtskilda av en smal passage.

TranbodarnaDet här var de två tranbodarna som vi hittade tidigare i år. Bodarna var konstruerade så att delen med den stora spisen låg på land och resten av byggnaden låg på pålar ut i vattnet.

 

När vi undersökte bodarna kunde vi se att de brunnit ner vid ett tillfälle och senare ersatts med nya. Frågan var när de hade brunnit ner. Den dendrokronologiska analysen visar att de äldsta tranbodarna vi fann hade byggts med virke som fällts vintern 1551-1552 och genom denna datering så kan vi nu faktiskt tala om exakt när branden skett. I Stockholms stads tänkeböcker för år 1554, som innehåller minnesanteckningar och protokoll från stadens rådhusrätt, så hittar vi nämligen en notis från onsdagen den 27 juni som omtalar en brand som denna dag drabbade Södermalm. Det var mellan åtta och nio på kvällen som elden bröt ut i Sven smeds smedja. Enligt notisen så brann en stor del av Södermalm ner, däribland sex stycken tranbodar nere vid Stadsgården. Vid den här tiden betecknade namnet Stadsgården den skeppsgård som fanns på platsen nedanför vad som idag täcks av Slussens tunnelbanestation och Stadsmuseets byggnad. De tranbodar som vi har undersökt måste ha varit de som låg närmast Stadsgården och brann ner denna ödesdigra junikväll år 1554.

I början av 1600-talet revs den ena tranboden och istället så anlade man en stor och kraftig lastkaj av timmer som kan dateras till 1612-1613.

KajHär ser vi lastkajen som byggdes av timmer som fällts vintern 1612-1613.

 

Ett knappt trettiotal år senare så försvann både tranbodar och lastkaj i samband med att hela området då fylldes ut med stora massor grus och jord samtidigt som gaturegleringen av Södermalm inleddes i början av 1640-talet.

I dagarna har vi fått fram och tagit bort stengrunden till ett av husen som uppfördes ovanpå utfyllningarna vid mitten av 1600-talet. Nästa steg blir att undersöka lagren under denna byggnad och där förväntar vi oss hitta både fortsättningen på strandbryggan och ännu fler tranbodar.

Arbetsbild Alldeles nyligen kunde vi dokumentera grunden till ett hus som byggts vid mitten av 1600-talet. Mitt i bilden syns ett av de stora dragjärn som hållit samman grundkonstruktionen. Sannolikt har man behövt dessa dragjärn eftersom grunden låg på utfyllnadsmassor. Träresterna som syns är en del av rustbädden som vilade på en mängd nedslagna pålar.

 

 

 

 

Slusskajen/Slussplan 22 Maj 2018

På gång i maj 2018

Slussens alla slussar.

Den första slussen mellan Saltsjön och Mälaren byggdes 1642 och kallades drottning Kristinas sluss. Den nuvarande uppfördes på 1930-talet i samband med ombyggnationen av Slussen och heter Karl Johans sluss. Däremellan har det funnits ytterligare två slussar, Polhems sluss från 1700-talet som i sin tur ersattes av Nils Ericsons sluss vid 1800-talets mitt.

Vid den arkeologiska undersökning vi nyligen har avslutat på Slussplan har vi påträffat de östligaste delarna av den ursprungliga Polhemsslussen. Det vi fick fram var delar av en fint stenlagd slusskaj och en del av kanalens stödmur.

20180515 101239 rester av Polhems sluss

20180515 101342 stenplattor till Pohems sluss 72dpi 900 600På bilderna här ovan synd de delar av Polhems sluss som vi nyss hittat.

 

Redan år 1724 så var den första slussen, drottning Kristinas sluss, i det närmaste uttjänt. Inte nog med att stora reparationer på konstruktionen behövdes, man önskade även göra den djupare så att större fartyg skulle kunna passera. Staden bestämde sig därför för att bygga en helt ny sluss på samma plats som den gamla. Man frågade då Christopher Polhem om han var villig att konstruera den nya slussen.  Polhem som då var 63 år tackade nej då han menade att han var för gammal. Åren gick och 1730 vände man sig åter till Polhem som ansågs vara den ende som kunde ro projektet i hamn. Det skulle dock dröja ända fram till 1744 innan en då 84-årig Polhem skrev på kontraktet och byggnationen kunde starta. Vid några tillfällen under byggandets gång bars den åldrige Polhem ner till byggarbetsplatsen i bärstol från sitt hem på Hornsgatan. Christopher Polhem fick aldrig se den färdiga slusskonstruktionen utan avled 1751, fyra år innan den invigdes i maj 1755. Då hade den närmare 45 meter långa och 9,5 meter breda slussen kostat 386 000 daler silvermynt att bygga, vilket var nästan fyra gånger mer än den budgeterade summan.  Polhems sluss var i drift i nästan hundra år. På 1850-talet ersattes den av Nils Ericsons sluss som byggdes längre norrut mot Gamla stan.  Den gamla slussrännan behölls emellertid och användes ett tag som fisksump i en basarbyggnad som byggdes över rännan. Det var först i samband med byggnationen av Slussen på 1930-talet som Polhems sluss fylldes upp med jordmassor och helt togs ur bruk.

Röda slussen 72dpi 900 600På Anders Holms oljemålning från 1870 ser vi Polhems sluss från saltsjösidan. Den del av vi nu fick fram är slusskajen till vänster i bild där det sitter en pojke i vit skjorta och metar.

 

Pallisaden växer

Något vi nästan börjat vänja oss vid är att det så gott som alltid dyker upp något överraskande och oväntat när vi sätter spaden i jorden. Så var det även den här gången. Längst ner i gropen, strax över grundvattennivå, så kom det fram en pallisadliknande konstruktion som liknade den pallisad vi fann på Sjöbergsplan i november förra året (se tidigare artikel På gång i november).

DSC 2264 arbetsbild 72dpi 900 600Här börjar stockarna i försvarsverket dyka upp.

 

Det rörde sig om tätt lagda stockar som var snedställda i vinkel ut mot dåtidens vattenyta. Tidigare hade vi en hypotes om att det varit en upprättstående pallisad som fallit omkull, men nu talar allt mer för att den sneda vinkel den hade när vi fann den är den ursprungliga.  Stockarna i konstruktionen måste ha varit längre och med stor sannolikhet spetsiga ut mot vattnet, på det sättet har pallisaden utgjort ett effektivt hinder mot angripare som velat angöra stranden från sjösidan. 

DSC00961 Lodfoto träkonstruktion 72dpi 900 600Så här såg resterna av den pallisadliknande träkonstruktionen ut. Likheterna med den vi hittade tidigare på Mälarsidan är slående. Troligen utgör de en del av ett sammanhängade försvarsverk som funnits här på 1300-talet.

 

Pallisaden har troligen uppförts på 1300-talet och skyddat det näs som på den tiden sköt ut i Söderström mot Gamla stan. För en sådan datering talar inte bara den årsringsdatering (dendrokronologiska analys) vi gjort på konstruktionen vi undersökte på Sjöbergsplan utan även åldern på den keramik vi hittat i anslutning till palissaden.

Månadens fynd 28 mars 2018

Månadens fynd - mars 2018

Månadens fynd har vi hämtat från Södermalmstorg. Det är en sporre av en typ som kallas piksporre. Den här hittade vi i lager som kan dateras till en period mellan cirka 1275 och 1325, mest sannolikt befinner vi oss i ett mycket tidigt 1300-tal.

Sporren är av järn och cirka 12 cm lång, skänkeln är böjd så att den kunde sitta under ankeln på den ryttare som burit sporren. I slutet av skänkeln ser vi att spännet, som användes för att låsa fast sporren med hjälp av en läderrem runt foten, sitter kvar.

SporreDet här är en så kallad piksporre, den är funnen i kulturlager på Södermalmstorg och kan dateras till tiden strax efter år 1300.

 

Böjda skänklar var något man började använda på 1100-talet, den sporre som vi hittat har mycket kraftigt böjda skänklar vilket är typiskt för tiden från och med 1200-talets mitt. Själva piken är pyramidformad och utformningen av piken var också något som förändrades över tid, allt för att minska skadorna som annars kunde uppstå på hästen när ryttaren sporrade den. Piksporrar kom med start i 1200-talet att successivt ersättas av sporrar som hade en klyka med en roterande trissa istället för en pik. Vid mitten av 1300-talet dominerade trissporrarna helt.

Fynd av medeltida piksporrar är inte helt ovanliga, i Sverige finns säkert ett 50-tal sådana fynd gjorda. Ofta är de påträffade i anslutning till borgar, men de har också hittats på medeltida gårdar ute på landsbygden. Kopplingen mellan en förekomst av sporrar och krigare som ingår i en beriden här ligger nära till hands. Under 1200-talet infördes en rusttjänst som till exempel är känd i Alsnö stadga från omkring år 1280 där det omtalas att den som fullgjorde rusttjänst med en stridshäst åt kungen skulle befrias från skatt. Detta var något som gynnade stormännen och stärkte kungen som fick ett rytteri i sin tjänst. Han kunde nu också själv avgöra vilka han ville låta ingå i detta frälse och var fri att välja de som var lojala till honom utan släktskapsband.

Att vårt fynd den här månaden är från decennierna kring år 1300 är extra intressant, från den här tiden hittade vi inte bara sporrar utan också doppskor till svärdsskidor och pilspetsar. Det rör sig alltså om fynd som kan förknippas med vapen, våld och ond bråd död. Och mycket riktigt, det var en orolig tid som präglades av en våldsam och hänsynslös maktkamp mellan bröder inom kungaätten.

De kungliga brödrastriderna inleddes med att Magnus Birgersson (Ladulås) som var kung under åren 1275-90, hade tagit makten genom ett uppror där han besegrat sin bror kung Valdemar i ett militärt slag vid Hova i Västergötland.

När Magnus dog efterträddes han av sin son Birger som regerade under perioden 1290-1318. Det blev en tid som fortsatte med politiska intriger och mynnade ut i ett inbördeskrig mellan kungen och hans bröder, hertigarna Erik och Valdemar som pågick mellan åren 1306-1318.

Det blev ett inbördeskrig vars maktpolitiska förvecklingar inte gick stockholmarna förbi. År 1307 intog hertigarna och deras anhängare Stockholm och slottet efter en belägring och tio år senare, 1317, utsattes Stockholm för ytterligare en belägring då kung Birger försökte återta staden.

Med tanke på att vårt fynd den här månaden har gjorts på en plats som ligger oskyddat och i ett mycket utsatt läge inte långt utanför stadsporten, kan vi inte utesluta att det hamnat där i samband med någon av inbördeskrigets olika belägringar. På så vis kan ett enskilt fynd spegla en dramatisk tid i vår historia.

 

 

 

Månadens fynd 22 augusti 2017

Månadens fynd - augusti 2017

Den här månaden tar vi upp två fynd som påminner oss om de orostider och krigiska aktiviteter som då och då drabbade Södermalmstorgsområdet under äldre tid. Det ena fyndet påträffades alldeles nyligen vid en mindre undersökning på Sjöbergsplan. 

Arbetsbild 72dpi 900 600 DSC 1383Här vid Sjöbergsplan i det område där Gustav Vasas försvarsanläggning en gång låg gjorde vi fyndet av en nöt till ett armborst från 1500-talet.

 

Där i jordlagren från 1500-talet, i Gustav Vasas försvarsanläggning låg en låsanordning till ett armborst – en så kallad nöt, av horn eller ben. Nöten hade ett hack som höll fast bågsträngen och en ränna där pilens bakdel klämdes fast. Lite förenklat kan man säga att när armborstet avfyrades roterade nöten så att bågsträngen frigjordes och pilen flög iväg.

Månadens fynd armborstnöt 5 72dpi 900 600Den här trissan av horn eller ben är en armborstnöt. Den var en del av armborstets avfyrningsmekanism. Nertill finns en infälld järnklack mot vilken avtryckaren stötte till när armborstet skulle skjuta iväg pilen. Nöten är 3,5 cm i diameter och 2 centimeter tjock.

 

Det andra fyndet gjordes för två år sedan på Södermalmstorg, det hittades på en stadsgård som brunnit ner i slutet av 1300-talet, möjligen i samband med de orostider då Erik av Pommern stred om makten i Sverige. Där i brunnen på gårdsplanen låg en pilspets till ett armborst. Spetsen hör till en typ av pil som brukar kallas för dalpil. Pilspetsen är omkring 18 cm lång och har en tånge. Med hjälp av tången har spetsen stuckits in i ett träskaft. Skaft till den här typen av pilar var vanligen av ek eller ask och det var platt baktill på sidorna så att pilen kunde fästas i armborstets nöt. Dalpilarnas båda styrfjädrar var av trä och ofta skurna ur samma trästycke som skaftet så att pilen alltså gjordes i ett stycke. I regel var sådana här pilar mellan 35-40 cm långa.

ArmborstpilHär ser vi vår armborstpil från 1300-talets Södermalmstorg. Den har suttit infäst i en så kallad dalpil. Spetsen är 13,5 cm lång.

 

De här båda fynden utgör alltså delar av en armborstskytts beväpning. Tidsspannet som finns mellan de båda föremålen avspeglar ganska väl armborstets historia i Sverige.

På 1300-talet blev armborst så pass vanliga att i stort sett alla vapendugliga män kunde använda dem och de kom då i bruk i bondehärarna. Under senmedeltiden bestod det svenska bondeuppbådet till en stor del av armborstskyttar.

Enligt ett beslut av kung Karl Knutsson 1452 skulle den som blev uttagen till krigstjänst vara utrustad med ett pansar, sköld, järnhatt, och skyttarna skulle ha armborst och 8 tolfter med pilar.

Under andra hälften av 1500-talet försvinner armborstarna alltmer som krigsvapen och de ersätts då med handeldvapen.

Att armborst ansågs viktiga när en stad skulle försvaras mot fientliga angrepp framgår tydligt av att nästan varenda stad i Europa hade sina egna armborstmakare. Dessa skulle tillverka, reparera och underhålla armborst till stadens försvar. I Stockholm är de kända sedan 1300-talet och en omfattande tillverkning av armborst tycks ha förekommit. Här bildades även ett armborstmakarskrå och gesäller omtalas. Utifrån senare skattelängder kan vi se att det 1460 fanns sju armborstmakare i staden och 1519 fanns det fem.

Våra vapenfynd avspeglar också det utsatta läge som Södermalmstorg hade under orostider. Här har olika trupper vid skilda tillfällen vistats då de kämpat om makten över staden och riket allt sedan 1300-talet och fram till början av 1500-talet.

Möjligen fanns här trupper redan då hertigarna Erik och Valdemar och deras anhängare i kamp mot kung Birger 1307 intog Stockholm och slottet efter en längre belägring. Tio år senare var det dags igen, då belägrade kung Birger staden för att återta makten. Vid det stora upproret 1434 belägrades staden igen, nu av Engelbrekt och hans trupper. I början av 1500-talet drabbades Stockholm av ett flertal angrepp under maktkampen mellan Kristian II och Gustav Vasa och deras olika allierade. Åren 1517 och 1518 angrep Kristian II Stockholm men slogs tillbaka. 1520 var han mer framgångsrik, då kapitulerade Stockholm. 1521 inledde Gustav Vasas allmogehär en belägring av Stockholm sedan man tagit makten i övriga Mälardalen. Den belägringen pågick ända till 1523 då staden intogs och Gustav Vasa tog makten över riket.

Strid mellan kung Hans av Danmark och Sten Sture d ä vid Gamla Älvsborgs slott 1502.Den här avbildningen skildrar striden mellan kung Hans av Danmark och Sten Sture d ä vid Gamla Älvsborgs slott 1502. Till vänster syns de tyska legoknektar som var lejda av kng Hans och till höger den svenska bondehären med sin beväpning av armborst. Bilden är tecknad av en av de tyska soldater som var med i slaget, landsknekten Paul Dolnstein.

 

 

 

Månadens fynd 19 juli 2017

Månadens fynd - juli 2017

Månadens fynd kommer, som så många andra av de fynd vi presenterar här, från vår spännande undersökning på Södermalmstorg. Fyndet gjordes i juni 2015.

Det kom när vi höll på att tömma en brunn som hörde hemma i en stadsgårdsmiljö från 1300-talets andra hälft. 

Brunnen tömsHär ser vi hur brunnen som tillhörde stadsgården från 1300-talets andra hälft grävs ut.

 

Gården låg invid en stenlagd allmänningsgränd som löpte ner mot Saltsjön. Gårdens innevånare hade av allt att döma tillhört stadens övre skikt och de materiella fynd vi gjorde var mycket spektakulära. Här fanns bland annat persisk keramik och emaljerat glas från Venedig. Bostadshuset hade haft tegeltak och färgade glasfönster vilket vid den tiden var tämligen ovanligt i Stockholm. Vi har anledning att tro att de som bott här varit tyska handelsmän.

GårdsmiljönSå här såg lämningarna av stadsgården ut. Nere till höger finns en stenlagd gränd och mitt i bild ett nerbrunnet hus där man förvarat spannmål. I bildens vänstra del låg gårdsplanen och i bildens övre del håller en arkeolog på att börja ta fram brunnen, den syns här bara som en svag mörkfärgning.

 

Brunnen hade fyllts igen i samband med att gården brunnit och raserats, i den fanns nämligen mängder av raseringsmaterial. Mitt i allt denna bråte hittades det fynd som vi nu ska berätta om. Det var ett silvermynt som präglats under Albrekt av Mecklenburgs tid som svensk kung 1364-1386.

Södermalmstorg Fnr 1309 42263 Lagerqvist typ 4b Rundberg typ 9 örtugHär har vi månadens fynd. En örtug som präglats i Stockholm någon gång under slutet av Albrekt av Mecklenburgs regeringstid. På myntets ena sida (till vänster) ser vi ett kungaporträtt och inskriften ALBERTVS REX. På den andra sidan syns ett likarmat kors med tre kronor. Den nedre kronan täcker den undre korsarmen och de två övre kronorna finns i de övre utrymmena mellan korsarmarna. Här finns också en inskrift som lyder MONETA ALBERTVS. Myntet är 1,9 cm i diameter.

 

Myntet är av en valör som kallas örtug. Det var en valör som infördes av Kung Albrekt med det tyska wittenmyntet som förebild. Den här typen av mynt slogs av myntmästare i Stockholm, Söderköping och Kalmar, från och med omkring år 1370.

Vårt mynt kan möjligen ha präglats av en myntare vid namn Berend von Roderlo som var verksam här i Stockholm under slutet av Albrekts tid som regent. Det är av den typ som är den absolut vanligaste av Albrekts örtugar. I Sverige och Finland har omkring 500 sådana mynt hittats tidigare.

Gårdsmiljön där myntet hittades, byggdes upp under en period som politiskt sett var mycket orolig. Albrekt hade valts till svensk kung 1364 efter närmast statskuppliknande former. Som så ofta under medeltiden låg en ekonomisk och politisk maktkamp mellan kungen och delar av frälset bakom händelseförloppet.

Sommaren 1363 hade en svensk stormannadelegation begivit sig till Albrekt II:s hov i Mecklenburg för att förhandla fram ett förbund med hertigdömet och de nordtyska hansestäderna. Efter flera tidigare misslyckade försök att störta kung Magnus Eriksson från tronen ville man nu skaffa sig ekonomisk och militär styrka att lyckas. Hertigens son, Albrekt den yngre av Mecklenburg (som var systerson till Magnus) kunde med sina allierade snabbt ta kontroll över makten. Redan hösten 1363 hyllades Albrekt som kung av stockholmarna och i början av 1364 valdes han formellt till Sveriges kung vid Mora stenar.

Maktövertagande kan ses som kulmen av den tyska expansionen kring Östersjön. Många tyskar utnyttjade de möjligheter som fanns i Sverige och administrationen av riket förtyskades. Antalet tyska köpmän i de viktigaste städerna ökade och under början av Albrekts regering deltog Stockholm i hansestädernas möten. Detta kraftiga tyska inflytande ledde dock till att oppositionen mot Albrekt växte. Återigen lierade sig de svenska stormännen med en ny tronpretendent och efter stridigheter förlorade Albrekt och hans allierade makten i samband med slaget vid Falköping i februari 1389. Han tillfångatogs och drottning Margareta av Danmark och Norge erkändes då också som svensk drottning.

Den politiska maktkampen fortsatte dock eftersom Stockholm fortfarande var i mecklenburgska händer och det kom att dröja till år 1398 innan staden överlämnades till drottning Margareta.

Vårt lilla fynd blir här en påminnelse om den ekonomiska och handelspolitiska maktkampen och striderna om tronen i Sverige under 1300-talet. Kanske var ödeläggelsen av köpmannagården på Södermalmstorg ett led i allt detta?

Nyligen utförda specialstudier visar att vårt mynt hör till de yngsta som Albrekt lät prägla, så sannolikt har det skett alldeles i slutet av hans regeringstid vid mitten av 1380-talet. Men med tanke på att Stockholm inte kapitulerade i tronstriden mot drottning Margareta så kan Albrekts mynt ha fortsatt att präglas i Stockholm fram till 1398 då staden alltså till sist hamnade i danska händer.

 

 

 

 

 

 

 

Arkeologikonsult

Arkeologikonsult kommer fortlöpande att genomföra de arkeologiska undersökningarna i Slussenområdet under hela byggnationstiden. Det kommer att dyka upp många intressanta fynd och lämningar från olika epoker så fortsätt gärna följa vårt arbete här på Slussenportalen.

Kontakt

Telefon: 08-590 840 41

Epost: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Web: www.arkeologikonsult.se