Under april månad så har vi fortsatt med många av de undersökningar vi skrev om under mars. Nere vid Sjöbergsplan är det för närvarande uppehåll för de arkeologiska undersökningarna. Vid Slussplan fortsätter framtagandet av murar från 1700-talets slakthus och vid Skeppsbron går vi igenom utfyllnadsmassor som dumpats vid utbyggandet av kajen vid 1700-talets mitt.

De intressantaste resultaten under månaden kan vi emellertid presentera från Kornhamnstorg där vi följt schaktningar för framdragandet av fjärrvärmeledningar. Vid schaktningarna så hittade vi bland annat rester efter två olika stenbeläggningar. Den första framkom på närmare två meters djup från dagens gatunivå och kan genom fynd av mynt dateras till 1600-talets första hälft. Den andra låg ytterligare en bit ner och kan dateras till slutet av 1500-talet. Till skillnad från de kullerstensbelagda gatornas rundade stenar bestod de här stenbeläggningarna huvudsakligen av större flata stenar.

Nästan två meter under dagens gatunivå hittade vi en del av den stenbeläggning som täckte Kornhamnstorg under första hälften av 1600-talet.

Som man kan utläsa av namnet var Kornhamnstorg ursprungligen inget torg utan en hamn och hette sedan 1400-talet Kornhamn. Till Kornhamn skeppades de två tyngsta och mest utrymmeskrävande varorna från Mälardalen - spannmål och järn. Innanför Kornhamn låg Korntorget dit varorna fördes för kontroll, vägning och vidare försäljning. Vid slutet av 1400-talet bytte torget namn till Järntorget vilket det heter än idag.

Utsnitt ur Vädersolstavlan. På det här utsnittet från Vädersolstavlan som avbildar Stockholm som det såg ut 1535 så kan man se två skepp liggande vid Kornhamn. Förmodligen var de lastade med spannmål eller järn.

I den del av schaktet som låg i Stora Nygatans förlängning ut på torget, ungefär mitt för Handelsbankens kontor, påträffade vi grunden till ett hus som var täckt av ett kraftigt brandlager. Det här är ett väldigt spännande fynd som faktiskt direkt kan förbindas med hur Stockholm ser ut idag. Den brand som ödelade huset på Kornhamnstorg kan nämligen kopplas till en brand som bröt ut den 1 september 1625 då en stor del av sydvästra delen av Gamla stan brann ner. Branden hade börjat i ett brygghus vid Munkbron och spreds sedan med vindens hjälp snabbt upp mot Västerlånggatan. När branden väl var släckt var i stort sett samtliga kvarter söder om ett område som sträckte sig från Kåkbrinken i norr till Västerlånggatan i öster brandhärjade.  Samtidigt som branden var ett hårt slag för de som drabbats gav den staden chansen att påbörja ett projekt för att modernisera staden. Ännu i början av 1600-talet såg Stockholm till stora delar ut som på medeltiden med små krokiga gator och gyttriga kvarter. På kontinenten hade man i storstäderna omdanat stadsbilden och byggt räta breda gator med kvadratiska kvarter. Sverige var vid den här tiden en Europeisk stormakt och som sådan ville man naturligtvis kunna visa upp en huvudstad som kunde mäta sig med övriga Europas städer. Så istället för att bygga upp nya hus där de nedbrunna stått beslöt man sig för att bygga efter den nya tidens ideal. Två nya huvudgator, Lilla- och Stora Nygatan, som skar genom den äldre kvartersmarken anlades och stående byggnader som stod i vägen revs. Stora Nygatan fick en bredd som vida överskred de medeltida huvudgatorna och är även den första stora raka gatan som byggdes i Stockholm. Efter att den västra delen av Gamla stan reglerats fortsatte arbetet på Norrmalm och därefter Södermalm och någon gång vid mitten av 1600-talet var man klara och hade fått den moderna stadsplan man eftersträvade.

Så genom fyndet av ett brandlager och en del av grunden till ett hus har vi möjligheten att berätta en större historia – en historia om hur Stockholms gator och kvarter byggdes om på 1600-talet med resultatet att vi fick en stadsbild som vi fortfarande känner igen och rör oss i.

Den här månaden har vi valt ut ett kanske lite udda fynd, men ett fynd som på många vis avspeglar en viktig verksamhet som bedrevs här vid Slussen under äldre tid. Det rör sig om fynd vi nyligen gjort av sälben, närmare bestämt ben från sälhanens penis. De benen är lätta att känna igen när man hittar dem i fält och därför lätta att uppmärksamma.

Vikaresälens penisben. Fynd från det tidiga 1300-talet vid Stadsgården.

Just de här benen kom fram i lager som vi kan datera till tidigt 1300-tal, här hittar vi bryggkonstruktioner som byggts av virke som fällts vintern 1318/1319 så vi rör oss antagligen i en miljö från 1320-talet.

Våra nyfunna sälben skvallrar om den verksamhet som bedrevs här på platsen vid denna tid, nämligen trankokning. Vi vet att det redan år 1305 pågick trankokning här i området, från det året har vi nämligen ett brev bevarat. Brevet skrevs den 17 juli och i det skildras en rättslig tvist mellan klostren i Sigtuna och Strängnäs gällande rätten till kokning av sältran. Av brevet framgår också att verksamheten förlagts hit till stadens utkant på grund av stanken den medförde.

Här ser vi det medeltida brev daterat till den 17 juli 1305 som omnämner verksamhet som rör trankokning vid Stadsgården. SDHK nr 2114.

Arbetet med att koka tran tycks ha pågått här vid Slussen under hela medeltiden och vi har flera skriftliga dokument som omnämner detta, till exempel har vi en notis i stadens tänkeböcker från den 14 december 1517 där det berättas om ena sielebodz tompt… med en tran[n] panno.

Omnämnandet av en tranpanna för oss in på själva tillverkningsprocessen. I tranbodarna fanns enligt skriftliga uppgifter kar, pannor och kittlar för kokning av sälspäcket till tran. När sälspäcket kom hit till Stockholm låg det i tunnor och hade börjat ruttna. När det packades i tunnorna hade det sannolikt skurits upp i långa skivor, det var åtminstone så man gjorde på 1700-talet i Finland. När späcket sedan packades upp var det alltså redan på väg att ruttna, bitarna lades i grytor och kokades till tran.

Tranet användes sedan som olja i lampor (lampatran) så att man fick ljus inomhus under de mörka årstiderna. Men tranet hade även många andra användningsområden, det användes till exempel som läkemedel mot skörbjugg, men också vid garvning av sämskskinn och när man drevade borden i båtarna. Det kunde även användas till att impregnera läderstövlar så att de stod emot väta.

I sin Historia om de nordiska folken som Olaus Magnus skrev i exil i Rom 1555 berättar han att de som är rädda för blixten anser sig vara tryggast i tält som gjorts av sälskinn, därför att detta djur är det enda i havet som undgår att drabbas av blixten. Enligt folktron kunde man också smörja in hästarnas grimmor med sältran, då lät råttorna bli att gnaga av dem när de stod bundna i stallet. Dessutom gjorde det att hästarna inte träffades av blixten. Som vi ser var tranet som producerades vid Slussen användbart till mycket.

Säljakt har bedrivits vid Östersjöns kuster och på svenskt område inte sällan längs med Bottenviken. Vi har en tillkännagivelse i Stockholms tänkeböcker från den 10 september 1483 som omnämner just bottniska jägare, …the som kiöpa lagx eller sääl aff botnakarllom, the skulo kiöpa that for reda peninga…

Olaus Magnus beskriver att de bottniska fångstmännen jagade sälar med ett hullingförsett sälspjut och att de lockade dem till sig genom att härma dem. Annars har sälar också fångats med hjälp av nät eller notar.

Det finns en skriftlig uppgift från Umeå storsocken år 1556, alltså året efter det att Olaus Magnus gav ut sin historieskrivning, av den framgår att det då fångats 68 sälar av 22 båtar med 3 notar och 171 nät.

Jakten utövades av båtlag eller fångstlag som sinsemellan delade byte och eventuella förluster.

De ben vi hittat kommer främst från vikaresäl men vi har också sett att där finns någon enstaka gråsäl.

Fångsten av vikaresäl inleddes vanligen i februari då havet var istäckt och den skedde då med spjut eller snarare en harpun med en hullingförsedd spets som satt fast i en lina. Under säljakten på sommaren använde man istället oftare nät. Som fetast var vikaresälen på sensommaren.

Eftersom jakten på säl pågick under en stor del av året så kan vi utgå ifrån att även trankokningen gjorde det, så stanken från verksamheten låg nog tung över vårt område här vid Slussen mer eller mindre året runt.

En avbildning av en säl (Vitulus marinis) från 1556. Petri Bellonii. Cenomani De aquatilibus.