Med juni månad fick vi inte bara sommarvärme här vid Slussen utan även tillfälle att undersöka ett område vid Järngraven som vi väntat på ett tag. På platsen hade det bland annat funnits en handelsbod som på 1760-talet ägdes av en madame Bergklyft. Ytan var inte stor, endast några kvadratmeter, men visade sig innehålla en massa spännande fynd. Bland annat så påträffades två myntskatter som gömts i källaren till handelsboden. Den ena bestod av sju mynt som präglats mellan 1666 och 1676. Det andra myntfyndet var närmare hundra år yngre och utgjordes av 18 mynt med dateringar mellan 1739–1762 och hade troligen gömts där av madame Bergklyft som ägde boden vid denna tid. I en gränd utanför byggnaden hittades kilovis med fiskben. Förmodligen så har gammal fisk från saluhallen Fiskarehuset, som låg bara ett stenkast därifrån, dumpats i gränden. Stanken från den ruttnande fisken kan vi bara föreställa oss.

Myntskatten från 1760-talet prepareras fram.

Närbild på en del av de fiskben som hittades i gränden intill madame Bergklyfts bod.

Undersökningen på Södermalmstorg fortgår enligt planerna. Nu är vi sju meter ner under den ursprungliga torgytan där delar av 1300-talets bebyggelse nu kommer fram.

Muddringsarbetena i Söderström pågår oförtrutet hela sommaren och genererar en hel del fynd. Under den senaste tiden har vi framför allt tillvaratagit keramik, glas och skor från 1300-talet och 1500-talets andra hälft som kan berätta en hel del om stockholmarnas handel, bordskultur och skomode.

Muddermassorna gås igenom.

Under en tid har det varit paus på Södermalmstorg eftersom vi väntar på att sponten ska säkras upp med en ny nivå av hammarband. Det är en nödvändig säkerhetsåtgärd som sker i takt med att vi gräver oss allt djupare ned i schaktet. Vi har dock inte behövt vara sysslolösa under tiden utan har kunnat arbeta med andra uppgifter. Till exempel har vi haft två mindre undersökningar i gång, i Järngraven och på Stadsgården. I båda fallen rör det sig om ytor direkt intill tidigare undersökningsområden, som vi nu fått tillgång till.

I Järngraven, alldeles intill sponten, undersöker arkeologerna äldre kulturlager.

I Järngraven har vi nu kunnat fortsätta med undersökningen som påbörjades i somras och undersöka den kvarvarande ytan. Här har vi nu kunnat dokumentera fortsättningen av Polhemslussen och Gröna gången, samt äldre kulturlager under den senare. Om du vill veta mer om de tidigare undersökningarna av Gröna gången så kan du läsa vidare i en av våra rapporter: Klicka här

När vi undersökte Stadsgården 2018–2019 var det en mindre del av undersökningsområdet som vi inte kunde komma åt eftersom Stadsgårdsleden gick där då. Nu efter att trafiken lagts om kunde vi gräva där också. Här kunde vi bland annat följa de medeltida kajkonstruktioner vi undersökt tidigare.

Undersökningsytan vid Stadsgården sedd uppifrån, i det övre högra hörnet ser vi trästockar som troligen är rester efter en kajkonstruktion. De stora betongblocken mitt i området är fundament från 1930-talet.

Parallellt med fältarbetet har vi även hunnit med en hel del fyndhantering. Vi har tvättat fynd och även förberett för vidare analys av våra experter. Osteologerna har börjat gå igenom och analysera benmaterialet från undersökningarna.

Keramik från undersökningen på Stadsgården ligger på tork efter att ha tvättats ren.

En första genomgång av benmaterial från ett av de kulturlager som undersökts. Arkeologerna tar in hinkar med jordprover som vattensållas. Sedan tar osteologerna över och går igenom alla ben. Deras observationer bidrar sedan till att ge en bild av hushållning och ekonomi i området.

Följ oss gärna på våra sociala media så håller du dig uppdaterad om vad som händer här!

Nu under november har det varit en intensiv tid med arkeologiska undersökningar som är i full gång i norra delen av Stadsgårdenområdet.

Centralt i bilden syns det område där undersökningarna i Stadsgårdenområdet just nu äger rum.

Här visste vi att vi skulle träffa på anläggningar från 1600- och 1700-talen. Frågan, som så ofta här vid Slussen, var bara hur mycket av lämningarna som fanns bevarat. Det vi förväntade oss hitta var fortsättningen på Nedre Järnbron, den valvbro som byggdes i mitten av 1700-talet i samband med att området här danades om då Christoffer Polhems sluss anlades. Bron utgjorde en förbindelselänk som sträckte sig öster om den nyanlagda slussen från Södermalm och norrut upp mot Stadsholmen utmed Saltsjösidan. Den här bron har vi stött på tidigare, dels fick vi tillfälle att dokumentera den norra delen i maj 2017 (Läs här) och nu i somras kom den södra delen fram i samband med vår undersökning av det kokhus som en gång legat här på Stadsgården (Läs här).

Järnbron hette den därför att den sträckte sig över den så kallade Järngraven som utgjorde det område där all handel med stångjärn bedrevs. Här lastades järnet om och vägdes på sin väg från Bergslagen för vidare export ut i Europa. Från 1662, då Stockholms järnvåg flyttades hit från Järntorget, och drygt tvåhundra år framöver utgjorde Järngraven navet för all handel med svenskt järn.

I och emellan fundamenten till bron fanns det inbyggda utrymmen för förvaring och även för kontorsverksamhet. Det vi hittar är bland annat rester efter sådana kontor.

På de här bilderna syns de delar av den omtalade valvbron som vi just nu kan undersöka markerade med röd färg. Till vänster i ett utsnitt av en stadskarta från 1771 och till höger i en ritning gjord av stadsarkitekten Johan Eberhard Carlberg år 1753.

Det här är en fasadritning av valvbron från cirka 1750 där brons valv och utrymmen med träportar syns.

Så här ser våra lämningar från 1700-talet ut på lite närmare håll. De är också uppblandade med konstruktionsdelar från 1930-talet.

Här tas ett av kontoren under valvbron fram.

Ett intressant fynd vi nu gjort är två stångjärn som av någon anledning lämnats kvar på platsen när verksamheten 1865 flyttades över till Djurgården. De stångjärn vi hittat är omkring tre meter långa. Med tanke på det värde de betingade så är det märkligt att de lämnats kvar. Men, troligen kan det röra sig om utsorterat järn. Vid järnvågen fanns nämligen kontrollanter som kallades järnvräkare som hade till uppgift att kontrollera järnets kvalité innan det fick exporteras. Det här fyndet kan hur som helst ses som en symbol för svensk handel och svensk industriutveckling.

Det här är två kvarlämnade eller kasserade stångjärn som vi hittade i Järngraven. De är cirka tre meter långa.

I en målad skildring av verksamheten som bedrevs i Järngraven under tidigt 1800-tal ser vi mängder av stångjärn som är uppställda och redo för export. Mitt i bild kommer en arbetare bärandes på stångjärn som tycks ha samma dimensioner som de vi nu hittat.

Stångjärnet hade 1604 blivit det enda järn som fick exporteras. Handeln med dessa varor stod för en betydande del av landets inkomster. På 1640-talet uppgick Sveriges export av stångjärn till cirka 11 000 ton årligen. Femtio år senare hade exporten ökat till cirka 27 000 ton per år och på 1740-talet till 40 000 ton. 

Bakom introduktionen av stångjärn låg bergsmän från Vallonien och Holland som redan i slutet av 1500-talet värvats till Sverige för att driva kronans järnbruk och vapensmedjor. En mycket viktig finansiell aktör i det sammanhanget var den holländske finansmannen Louis de Geer som lånade ut enorma penningsummor till den svenska staten. Som ett led i att kunna sköta sina affärer här i Sverige lät han på 1640-talet köpa in en fastighet på Götgatan och anlägga sitt palats där.  Det är med andra ord ingen tvekan om att Slussenområdet på många sätt var en central punkt i stormaktstidens samhälle.

Andra spännande fynd som kommer fram nu härrör från tiden innan området blev centrum för svensk järnhandel. Dels gör vi fynd i det som från mitten på 1500-talet och under ungefär en hundraårsperiod framöver var vallgraven till den nya försvarsanläggning som Gustav Vasa lät anlägga med start i juni år 1544.  Förutom vallgraven byggdes ett nytt porttorn, en rondell med kanongluggar och en vall som sträckte sig från Mälarsidan fram till porten och sedan vidare hela vägen över till Saltsjön. Från porten ledde en väg norrut fram till den medeltida Yttre Söderport.

Det här omfattande försvarsverket kom emellertid att spela ut sin roll och på 1630-talet inleddes ett rivande av Stockholms stadsmurar och porttorn. Nya försvarsverk hade istället uppförts på avstånd från staden, vid Danvikstull och Skanstull. 1698 revs de sista kvarstående resterna efter rondellen och porttornet, och man lät då också frakta bort vallen.

Fynden vi gör är helt klart knutna till den avmilitarisering av Slussenområdet som skedde under 1600-talet. Nere i den gamla vallgraven hittar vi mängder av kanonkulor, hittills mer än 200 stycken. Här finns också bomber och handgranater, samt delar av minst 7 kanoner. Kanonkulorna är av olika storlekar och har ursprungligen vägt mellan 2 och 20 skålpund, alltså cirka 0,85 till 8,5 kilo.

Det är inte varje dag man får chansen att hitta sådana mängder av kanonkulor.

Det här är bara en liten bråkdel av alla de kanonkulor som nu hittats i den gamla vallgraven. Kulorna finns i flera storlekar.

Det här är en av de kanoner vi hittat, den är lite drygt 40 cm lång.

Men vi hittar även äldre konstruktioner och föremål. Uppenbarligen befinner vi oss också i vad som tidigare varit en strandzon, här finner vi snedställda träpålar och det ligger keramik som slängts i vattnet någon gång under 1300-talet. Det är intressant för nu kan vi på allvar dels få en bild av det medeltida försvaret av Södermalmsnäsets stränder och börja ringa in det område som en gång täcktes av en högmedeltida stadsdel. En stadsdel som sedan fick stryka på foten för att stärka upp Stockholms försvar.

Ett urval av den keramik som slängts ut i den högmedeltida strandzonen vid Stadsgården. Huvudsakligen rör det sig om skärvor av tyska stengodskrus. Men här finns även inslag av grytor av svartbränt lergods.

Sedan en tid har vi avslutat undersökningarna längs med Gröna gången som vi kunde följa i flera ombyggnadsfaser tillbaka till mitten av 1700-talet. Men där fanns också lämningar efter en föregångare till gränden som mynnade mot en äldre stenmurad kajfront.

Just nu är vi i slutskedet av vår undersökning inom ett område alldeles söder om den gamla Polhemsslussen.

Det är inom den rödmarkerade ytan på 1771 års karta som vi nu arbetar. Vi befinner oss alltså strax söder om Polhems sluss.

Här kommer det fram rester av fundament till en bro som ledde över Järngraven och vidare norrut över slussrännan vid 1700-talets mitt.

Här kommer en mängd murrester i dagen. Många av dem har ingått i de brofästen som fanns till passagebron på östra sidan om Järngraven och som ledde över Christoffer Polhems sluss. Den hade konstruerats av den mycket flitiga stadsarkitekten Johan Eberhard Carlberg och uppfördes en liten bit in på 1750-talet. Fundamenten var så rejält tilltagna att valven även kunde inrymma större förvaringsutrymmen. Andra murar har ingått i den bebyggelse som låg här i Järngravens östra del.

Det här är en ritning från 1753 där det framgår hur fundamenten till passagebron öster om Järngraven skulle placeras. Pilen visar var en del av de murrester vi nu hittar har hört hemma.

På en ritning från ca 1750 visar stadsarkitekt Carlberg hur passagebrons valv skulle förses med träportar så att valven skulle kunna utnyttjas till förvaring av olika varor.

Järngraven var i bruk mellan åren 1662 – 1865 och utgjorde ett område som sträckte sig från Mälaren och ut i Saltsjön i det som tidigare varit vallgraven utanför Yttre Söderport från 1500-talets mitt och fram till 1662. Den fick sitt namn efter handeln med stångjärn som bedrevs här. Här låg Järnvågen där stångjärnet från Bergslagen vägdes innan omlastning för export vidare ut i Europa. Man kan alltså med fog säga att den här platsen var en viktig nod i den svenska ekonomin under nästan två sekler.

Någon gång under 1830-talet avbildade konstnären Johan Fredrik Julin livet och verksamheten så som det då tog sig ut i vårt arbetsområde. Här ser vi stångjärn som ställts upp och ska lastas på lastpråmar ut till väntande fartyg för vidare export ut i Europa.

Vi har också hittat trälämningar i form av plank och pålar, där pålarna har burit upp en kajanläggning där lastpråmarna lade till på Saltsjösidan. Övrigt virke tycks komma från en magasinsbyggnad som av myntdateringar att döma kan ha stått där under en lång period, från 1630-talet fram till mitten av 1700-talet och sedan brunnit ner.

Två mynt som påträffades i hamnmagasinet. Det till vänster är präglat 1748 och det till höger någon gång mellan 1633-1636.

Till vänster i bild syns en del av de pålar som burit upp den kajanläggning som fanns här under 1700-talet.

Vi hittar också rester efter plankor och bjälkar som en gång suttit i ett hamnmagasin som stod här på platsen fram till mitten av 1700-talet.