Månadens fynd - maj 2019
I månadens fynd för maj tar vi återigen upp en typ av fynd som vi ofta hittar. Det rör sig om kritpipor, alltså pipor av lera som formpressades för att sedan i vissa fall efterbehandlas på olika sätt. Det här var massproducerade varor och de vi hittar här är oftast tillverkade i Holland eller i Sverige. År 1747 infördes i tidens merkantilistiska anda ett importförbud på kritpipor, så från 1700-talets mitt är de pipor vi hittar uteslutande svenska. I Sverige tillverkades då årligen miljontals pipor.
De aktuella fynden kommer från vår genomgång av muddermassor som tagits upp invid Skeppsbron och de härrör från 1700-talets första hälft, alltså från tiden före importförbudet.
Det framgår tydligt av samtida prislistor från tillverkarna att piporna var av olika kvalitet och det går att i viss mån använda dem som indikatorer på social status. Till exempel varierade de i längd. De med långa smala skaft, som kunde vara drygt halvmeterlånga, gick lätt av. För att inte ha sönder pipan skulle användaren helst sitta ner när den användes. Det antas därför att långa pipor varit avsedda för en välbeställd klass som nu också valde att markera sin sociala status genom att i lugn och ro sitta ner och visa att man kunde njuta av sin rökning och det goda livet. Detta var en statusmarkering som blev tydlig redan vid 1600-talets mitt och då också började visas upp i konsten.
Här till vänster ser vi en målning av den amerikanske konstnären James Earl (1761-1796). Målningen föreställer en piprökande aristokrat, Francis Welch. Han röker i en pipa med långt skaft som dessutom har glaserat munstycke.
Bland kritpipsfynden vill vi nu speciellt lyfta fram skaft vars mustycken är glaserade.
Här i vårt fyndmaterial som är mycket omfattande när det gäller kritpipor är denna typ av skaft väldigt ovanliga. Glasyren gjorde att pipskaftet blev mindre varmt och att det därför var behagligare att röka pipan eftersom läpparna inte fastnade, vilket annars kunde hända. De pipor som varit glaserade på det här viset hör till en kategori som varit dyrare i inköp.
Kanske är det typiskt att vi nu finner dem just på en plats som Skeppsbron där många av de välbeställda redarfamiljerna hade sin hemvist?
På gång i februari 2019
Nu är vi inne i slutet av februari och våren känns i luften. Det utomhusarbete som utförs går betydligt lättare än bara för några veckor sedan. Inte bara det att yttertemperaturen är högre, ljuset är på väg tillbaka, vilket underlättar en hel del när vi ska försöka se vad som kommer i schakten.
Under februari har vi övervakat schaktningar på Skeppsbron där ledningar som kommer från Saltsjön ska anslutas till Gamla stan. Den senaste tiden har schaktningarna gjorts inom en yta som ligger mellan 1700-talets kaj och 1800-talets som ligger en bit längre ut. Mycket är bortschaktat sedan tidigare men under grundvattennivån kommer det upp en hel del fynd från 1700-talets utfyllningar. Under ledning av stadsarkitekten Johan Eberhard Carlberg gjordes en rejäl upprustning av Skeppsbron med början på 1730-talet. Den tidigare oregelbundna träkajen skulle bort och ersättas av fin stenkaj med räta linjer. För att detta skulle kunna genomföras behövdes en stor mängd utfyllningsmaterial. För detta ändamål hade Carlberg utvecklat en ny metod där sopor och byggnadsmaterial från privata tomter blandades upp med sand och grus för att sedan tippas ner i vattnet längs Skeppsbron på bestämda platser.
Vad som då följde med i massorna får vi nu se nästan 300 år senare då delar av dem schaktas upp. Det vi hittar är en hel del flaskor, keramik, kritpipor, kakel från kakelugnar, rester av gamla skor och annat som kasserats. Det finns enstaka 1500- och 1600-tals fynd i massorna men den övervägande delen är från 1700-talets början och berättar en del om den materiella kulturen i Gamla stan vid denna tid.