Månadens fynd från Slussen handlar om pipor.

Generellt kan man se att bruket av tobak och piprökning tar fart i Sverige under 1620-talet för att sedan öka kraftigt under de följande decennierna och att äldre fynd är ganska ovanliga. Den äldsta kritpipan som hittats i Sverige är en engelsk pipa tillverkad i London omkring 1590. Den påträffades vid arkeologiska undersökningar i Norrköping.

Den typ av pipor som vi nu har valt ut till månadens fynd brukar på grund av sin ganska svulstiga dekor kallas för barockpipor. Just de här exemplaren kommer från Södermalmstorg och hör hemma i 1630-talet. Det är vid den tiden som rökning och bruket av pipor verkligen slår igenom och det avspeglas väldigt tydligt när vi studerar pipfynden från vår utgrävning. Nästan 90% av de kritpipor vi hittade på Södermalmstorg är från perioden 1630-1637.

De här piporna kallas för barockpipor och är från 1630-talet. De är tillverkade i Amsterdam i Holland. De anses vara lite exklusivare än andra typer av pipor eftersom de var lite mer komplicerade att tillverka och krävde en hel del efterbearbetning.

Eftersom det är först i början av 1700-talet som kritpipor började tillverkas i Sverige så fick piporna på 1630-talet istället importeras från Holland eller England. Av de pipor vi hittat så kommer nästan samtliga från Holland och den tillverkningsort som dominerar är Amsterdam vilket är ganska ovanligt. Normalt brukar de holländska piporna annars komma från Gouda som ligger några mil nordost om Rotterdam och var det stora europeiska centrat för kritpipstillverkning under 1600- och 1700-talen. Ett bra mått på produktionens väldiga omfattning är att det år 1730 fanns så många som 611 firmamärken anslutna till pipmakarskrået i Gouda.

Den typ av pipor vi nu visar upp är av mycket hög kvalitet och tillsammans med annat exklusivt fyndmaterial från samma tid i form av keramik och dryckesglas så finns det all anledning att misstänka det var välbärgade köpmän som bodde och uppehöll sig runt ikring Södermalmstorg. Med tanke på varifrån våra fynd kommer så var köpmännen kanske från Amsterdam, staden som var ett av Europas största handelscentra vid denna tid.

Månadens fynd utgörs av några vackra fajansskärvor som har sitt ursprung i Italien. De kommer närmare bestämt från en mycket berömd produktionsort som heter Montelupo. Där strax utanför Florens gjordes keramik av mycket hög klass som sedan fann sin avsättning hos de välbärgade florentinska borgarna. Kärlen gick också på export över hela Europa och fann även sin väg över till de europeiska kolonierna i Amerika och Asien.

Månadens fynd utgörs av dessa fyra keramikskärvor som kommer från en fajansskål, en så kallad "tezza". Den tillverkades i Montelupo utanför Florens under tidigt 1600-tal.

De fynd som vi hittade på Södermalmstorg kommer från en skål med fot som varit dekorerad med flerfärgad tennglasyr, på italienska kallades sådana skålar för ”tazza”, skärvorna kan dateras till en period mellan 1625 och 1637. Dekoren utgörs av löv och slingrande bladverk målat i blått, grönt, gult och lila.

Som ett exempel på hur stor spridningen av keramik från Montelupo hade kan nämnas att skärvor av liknande kärl hittats vid arkeologiska undersökningar i Jamestown i Virginia. Jamestown var den första permanenta engelska bosättningen i Nordamerika. Staden grundades 1607 och fick sitt namn efter kung James I.

I Stockholm lär dessa skålar ha varit exklusiv keramik som man med stolthet visat upp för nyfikna och imponerade gäster.

Månadens fynd är något som förbryllat oss länge. Vi hittade det när vi gjorde vår undersökning på Södermalmstorg våren 2014. Egentligen rör det sig om tre fynd som alla är helt identiska i sin utformning. De påträffades i lager som vi daterar till en tid mellan 1275 och 1350. Det rör sig om tre likartade järnbleck där det från mittpartiet går ut två likarmade band.

Det här är månadens fynd. Vad kan det vara? Läs vidare och få reda på det...

Vad var det för föremål vi hittat?

Efter en del sökande såg vi att det fanns ett likadant bleck från en undersökning som gjorts här i Stockholm tidigare, det var daterat till 1250-1270. Där hade det tolkats vara ett åderlåtningsjärn. Men i så fall skulle det vara en typ av åderlåtningsjärn som aldrig skådats tidigare så den tolkningen kändes inte helt korrekt.

Så plötsligt hittade en kollega från Medeltidsmuseet efter idogt sökande på nätet en öppning för en helt annan tolkning där dessa föremål istället kunde kopplas till medeltida fartyg. Den öppningen visade sig vara mycket lyckad, för efter mer efterforskningar i litteratur så kan vi nu slå fast att det istället rör det sig om en typ av föremål som hör samman med de hanseatiska koggarna.

Här ser man hur sådana här sintels satt fästa på insidan av bordläggningen på en kogg.Det rör sig alltså om en sorts klammer som förekom i koggar under medeltiden för att hålla drevningen på plats mellan borden. Inom nederländskt och tyskt område där de förekommer i stort antal kallas de för sintel.

Den äldsta typen av sintel uppträder vid mitten av 1200-talet och de förekommer sedan fram till 1500-talets mitt. Enligt beräkningar som gjorts visar det sig att det för en enda kogg kunde behövas så många som 15 000-16 000 sintels.

Trots att det här alltså borde vara ett vanligt fynd att hitta så finns det inte många referenser till tidigare fynd av sintels från svenskt område. En del har dock påträffats på Gotland, huvudsakligen i anslutning till Visby.

I Holland har det upprättats en typologi av de här föremålen och våra fynd motsvarar närmast en typ som kallas D2 och kan dateras till cirka 1300-1375. Det är en dateringsram som faller väl in med dateringen av våra lager. Närheten till den smedja som fanns i den södra delen av området vid denna tid öppnar för möjligheten att de tillverkats där. Även om vi inte funnit några belägg för att sintels använts i svenskbyggda skepp så har det säkert funnits behov av möjlighet till reparation och underhåll av de hanseatiska koggarna som angjorde Stockholm.

Här ser vi Stralsunds stadssigill från 1329 med avbildningen av en kogg. Kanske har en kogg från Stralsund även angjort hamnen här nere i Stadsgården?

Utifrån skriftliga källor vet vi att staden hade en skeppsgård på Stadsgården 1448. Under 1300-talet anlades ett omfattande gatunät vid Södermalmstorg med bland annat en bred allmänningsväg som ledde ner mot Stadsgården. Behovet av en så pass stor kommunikationsled för transporter av människor och materiel vid denna tid tyder på en omfattande verksamhet vid Stadsgården och kanske är det så att skeppsgården anlades redan på 1300-talet.

Bland de fynd som vi gjort under de senaste veckorna finns en fajansskärva från en blomkruka som kan dateras till 1700-talet. 

Den här månaden tar vi upp två fynd som påminner oss om de orostider och krigiska aktiviteter som då och då drabbade Södermalmstorgsområdet under äldre tid. Det ena fyndet påträffades alldeles nyligen vid en mindre undersökning på Sjöbergsplan. 

Här vid Sjöbergsplan i det område där Gustav Vasas försvarsanläggning en gång låg gjorde vi fyndet av en nöt till ett armborst från 1500-talet.

Där i jordlagren från 1500-talet, i Gustav Vasas försvarsanläggning låg en låsanordning till ett armborst – en så kallad nöt, av horn eller ben. Nöten hade ett hack som höll fast bågsträngen och en ränna där pilens bakdel klämdes fast. Lite förenklat kan man säga att när armborstet avfyrades roterade nöten så att bågsträngen frigjordes och pilen flög iväg.

Den här trissan av horn eller ben är en armborstnöt. Den var en del av armborstets avfyrningsmekanism. Nertill finns en infälld järnklack mot vilken avtryckaren stötte till när armborstet skulle skjuta iväg pilen. Nöten är 3,5 cm i diameter och 2 centimeter tjock.

Det andra fyndet gjordes för två år sedan på Södermalmstorg, det hittades på en stadsgård som brunnit ner i slutet av 1300-talet, möjligen i samband med de orostider då Erik av Pommern stred om makten i Sverige. Där i brunnen på gårdsplanen låg en pilspets till ett armborst. Spetsen hör till en typ av pil som brukar kallas för dalpil. Pilspetsen är omkring 18 cm lång och har en tånge. Med hjälp av tången har spetsen stuckits in i ett träskaft. Skaft till den här typen av pilar var vanligen av ek eller ask och det var platt baktill på sidorna så att pilen kunde fästas i armborstets nöt. Dalpilarnas båda styrfjädrar var av trä och ofta skurna ur samma trästycke som skaftet så att pilen alltså gjordes i ett stycke. I regel var sådana här pilar mellan 35-40 cm långa.

Här ser vi vår armborstpil från 1300-talets Södermalmstorg. Den har suttit infäst i en så kallad dalpil. Spetsen är 13,5 cm lång.

De här båda fynden utgör alltså delar av en armborstskytts beväpning. Tidsspannet som finns mellan de båda föremålen avspeglar ganska väl armborstets historia i Sverige.

På 1300-talet blev armborst så pass vanliga att i stort sett alla vapendugliga män kunde använda dem och de kom då i bruk i bondehärarna. Under senmedeltiden bestod det svenska bondeuppbådet till en stor del av armborstskyttar.

Enligt ett beslut av kung Karl Knutsson 1452 skulle den som blev uttagen till krigstjänst vara utrustad med ett pansar, sköld, järnhatt, och skyttarna skulle ha armborst och 8 tolfter med pilar.

Under andra hälften av 1500-talet försvinner armborstarna alltmer som krigsvapen och de ersätts då med handeldvapen.

Att armborst ansågs viktiga när en stad skulle försvaras mot fientliga angrepp framgår tydligt av att nästan varenda stad i Europa hade sina egna armborstmakare. Dessa skulle tillverka, reparera och underhålla armborst till stadens försvar. I Stockholm är de kända sedan 1300-talet och en omfattande tillverkning av armborst tycks ha förekommit. Här bildades även ett armborstmakarskrå och gesäller omtalas. Utifrån senare skattelängder kan vi se att det 1460 fanns sju armborstmakare i staden och 1519 fanns det fem.

Våra vapenfynd avspeglar också det utsatta läge som Södermalmstorg hade under orostider. Här har olika trupper vid skilda tillfällen vistats då de kämpat om makten över staden och riket allt sedan 1300-talet och fram till början av 1500-talet.

Möjligen fanns här trupper redan då hertigarna Erik och Valdemar och deras anhängare i kamp mot kung Birger 1307 intog Stockholm och slottet efter en längre belägring. Tio år senare var det dags igen, då belägrade kung Birger staden för att återta makten. Vid det stora upproret 1434 belägrades staden igen, nu av Engelbrekt och hans trupper. I början av 1500-talet drabbades Stockholm av ett flertal angrepp under maktkampen mellan Kristian II och Gustav Vasa och deras olika allierade. Åren 1517 och 1518 angrep Kristian II Stockholm men slogs tillbaka. 1520 var han mer framgångsrik, då kapitulerade Stockholm. 1521 inledde Gustav Vasas allmogehär en belägring av Stockholm sedan man tagit makten i övriga Mälardalen. Den belägringen pågick ända till 1523 då staden intogs och Gustav Vasa tog makten över riket.

Den här avbildningen skildrar striden mellan kung Hans av Danmark och Sten Sture d ä vid Gamla Älvsborgs slott 1502. Till vänster syns de tyska legoknektar som var lejda av kng Hans och till höger den svenska bondehären med sin beväpning av armborst. Bilden är tecknad av en av de tyska soldater som var med i slaget, landsknekten Paul Dolnstein.

Månadens fynd kommer, som så många andra av de fynd vi presenterar här, från vår spännande undersökning på Södermalmstorg. Fyndet gjordes i juni 2015.

Det kom när vi höll på att tömma en brunn som hörde hemma i en stadsgårdsmiljö från 1300-talets andra hälft. 

Här ser vi hur brunnen som tillhörde stadsgården från 1300-talets andra hälft grävs ut.

Gården låg invid en stenlagd allmänningsgränd som löpte ner mot Saltsjön. Gårdens innevånare hade av allt att döma tillhört stadens övre skikt och de materiella fynd vi gjorde var mycket spektakulära. Här fanns bland annat persisk keramik och emaljerat glas från Venedig. Bostadshuset hade haft tegeltak och färgade glasfönster vilket vid den tiden var tämligen ovanligt i Stockholm. Vi har anledning att tro att de som bott här varit tyska handelsmän.

Så här såg lämningarna av stadsgården ut. Nere till höger finns en stenlagd gränd och mitt i bild ett nerbrunnet hus där man förvarat spannmål. I bildens vänstra del låg gårdsplanen och i bildens övre del håller en arkeolog på att börja ta fram brunnen, den syns här bara som en svag mörkfärgning.

Brunnen hade fyllts igen i samband med att gården brunnit och raserats, i den fanns nämligen mängder av raseringsmaterial. Mitt i allt denna bråte hittades det fynd som vi nu ska berätta om. Det var ett silvermynt som präglats under Albrekt av Mecklenburgs tid som svensk kung 1364-1386.

Här har vi månadens fynd. En örtug som präglats i Stockholm någon gång under slutet av Albrekt av Mecklenburgs regeringstid. På myntets ena sida (till vänster) ser vi ett kungaporträtt och inskriften ALBERTVS REX. På den andra sidan syns ett likarmat kors med tre kronor. Den nedre kronan täcker den undre korsarmen och de två övre kronorna finns i de övre utrymmena mellan korsarmarna. Här finns också en inskrift som lyder MONETA ALBERTVS. Myntet är 1,9 cm i diameter.

Myntet är av en valör som kallas örtug. Det var en valör som infördes av Kung Albrekt med det tyska wittenmyntet som förebild. Den här typen av mynt slogs av myntmästare i Stockholm, Söderköping och Kalmar, från och med omkring år 1370.

Vårt mynt kan möjligen ha präglats av en myntare vid namn Berend von Roderlo som var verksam här i Stockholm under slutet av Albrekts tid som regent. Det är av den typ som är den absolut vanligaste av Albrekts örtugar. I Sverige och Finland har omkring 500 sådana mynt hittats tidigare.

Gårdsmiljön där myntet hittades, byggdes upp under en period som politiskt sett var mycket orolig. Albrekt hade valts till svensk kung 1364 efter närmast statskuppliknande former. Som så ofta under medeltiden låg en ekonomisk och politisk maktkamp mellan kungen och delar av frälset bakom händelseförloppet.

Sommaren 1363 hade en svensk stormannadelegation begivit sig till Albrekt II:s hov i Mecklenburg för att förhandla fram ett förbund med hertigdömet och de nordtyska hansestäderna. Efter flera tidigare misslyckade försök att störta kung Magnus Eriksson från tronen ville man nu skaffa sig ekonomisk och militär styrka att lyckas. Hertigens son, Albrekt den yngre av Mecklenburg (som var systerson till Magnus) kunde med sina allierade snabbt ta kontroll över makten. Redan hösten 1363 hyllades Albrekt som kung av stockholmarna och i början av 1364 valdes han formellt till Sveriges kung vid Mora stenar.

Maktövertagande kan ses som kulmen av den tyska expansionen kring Östersjön. Många tyskar utnyttjade de möjligheter som fanns i Sverige och administrationen av riket förtyskades. Antalet tyska köpmän i de viktigaste städerna ökade och under början av Albrekts regering deltog Stockholm i hansestädernas möten. Detta kraftiga tyska inflytande ledde dock till att oppositionen mot Albrekt växte. Återigen lierade sig de svenska stormännen med en ny tronpretendent och efter stridigheter förlorade Albrekt och hans allierade makten i samband med slaget vid Falköping i februari 1389. Han tillfångatogs och drottning Margareta av Danmark och Norge erkändes då också som svensk drottning.

Den politiska maktkampen fortsatte dock eftersom Stockholm fortfarande var i mecklenburgska händer och det kom att dröja till år 1398 innan staden överlämnades till drottning Margareta.

Vårt lilla fynd blir här en påminnelse om den ekonomiska och handelspolitiska maktkampen och striderna om tronen i Sverige under 1300-talet. Kanske var ödeläggelsen av köpmannagården på Södermalmstorg ett led i allt detta?

Nyligen utförda specialstudier visar att vårt mynt hör till de yngsta som Albrekt lät prägla, så sannolikt har det skett alldeles i slutet av hans regeringstid vid mitten av 1380-talet. Men med tanke på att Stockholm inte kapitulerade i tronstriden mot drottning Margareta så kan Albrekts mynt ha fortsatt att präglas i Stockholm fram till 1398 då staden alltså till sist hamnade i danska händer.

Månaden fynd utgörs av två föremål. Det rör sig om två kammar som vi hittade i en dammanläggning från sent 1200-tal. Dammen som mest troligt har varit en fiskdamm påträffades på Södermalmstorg våren 2014. 

Här hittas kammen som var tillverkad i ett enda benstycke. Den låg i vad vi antar vara en fiskdamm från sent 1200-tal.

Båda kammarna kan dateras till senare hälften av 1200-talet men är konstruerade på helt olika sätt. Den ena kammen är tillverkad ett enda benstycke och har en något kilformad utformning. Den andra kammen är tillverkad av flera delar som monterats ihop med hjälp av små bronsnitar.

Så här ser våra kammar från Södermalmstorg ut.

Båda har dubbla tandrader, en lite grövre för att kamma håret med och en fintandad för att ta bort hårlössen. De har även en likartad dekor bestående av enkla rader med punktcirklar. Kammen som är skuren i ett stycke är den äldsta typen av de två med rötter sen vikingatid, det vill säga 1000-talets första hälft. Vid 1200-talets slut hade de nästan slutat att tillverkas och istället ersatts av kammar sammansatta av flera separata delar.

Efter mitten av 1400-talet så försvinner kammarna nästan helt i det arkeologiska fyndmaterialet. Det beror förmodligen på att man börjar använda trä istället för ben som material till kammarna och träföremål bryts oftast ner mycket snabbt om de inte ligger i mycket gynnsamma fuktiga markförhållanden.

Kammar är en relativt vanlig kategori av fynd vid arkeologiska undersökningar av medeltida miljöer.

I Stockholm kan vi, utifrån de arkeologiska undersökningar där hantverksspill och halvfabrikat kommit i dagen, se att kammakarna huvudsakligen verkar ha varit lokaliserade till den västra delen av Gamla stan. Det är därför märkligt att kammakare inte finns med bland de yrkesgrupper som finns omnämnda i de medeltida skattelängderna.

Kammakare har funnits i Stockholm fram till 1930-talet då den sista kammakaren, Albert Wilhelm Holm, lade ner sin verkstad som låg på Kocksgatan på Södermalm. Stadsmuseet förvärvade hela verkstaden som flyttades till Skansen där Holm fortsatte att tillverka kammar fram till 1942.

En påminnelse om det utdöda hantverket har vi i Kammakargatan på Norrmalm som fick sitt namn på 1600-talet.

Så var det dags för månadens fynd igen. I det här fallet handlar berättelsen om att även aldrig så små skärvor kan innehålla massor av spännande information. Det rör sig om två centimeterstora fajansskärvor som påträffades bland 13830 andra fynd av keramik från våra undersökningar på Södermalmstorg under åren 2013-2015.

Skärvorna hör hemma i en miljö som inom undersökningsschakten dominerades av stenlagda gator intill vilka det låg stora timrade varumagasin. Magasinen ingick i de handelsmannagårdar som låg här på Gustav Vasas tid mellan åren 1544 och 1548.

Så här såg lämningarna efter varumagasinen från 1540 talets andra hälft på Södermalmstorg ut när vi grävde fram dem.

Identifieringen av skärvorna har gjorts av vår keramikexpert Mikael Johansson från Stadsmuseet. Han kan konstatera att det rör sig om delar från två olika dryckeskrus, i ena fallet en del av en mynning och i andra fallet en del från buken av ett krus.

I mitten av bilden ser vi de två små skärvorna som hittades på Södermalmstorg. Den övre påträffades våren 2015 och den undre våren 2014. Båda låg i anslutning till olika varumagasin. Till vänster och höger syns hela exemplar av så kallade Malling Jugs som idag finns på British Museum i London. Krusen är mellan 16-17 centimeter höga.

Mikael berättar att dessa krus ofta kallas för ”Malling” jugs (jug är engelska för krus/kanna). Länge trodde man att de tillverkats i England, det var nämligen just där sådana kärl fanns kvar i museer och andra samlingar. Beteckningen ”Malling” härrör från ett fynd av ett dryckeskrus i en kyrka i West Malling, några mil sydost om centrala London i England. Men idag vet man genom kemiska analyser av leran i kärlen att de i själva verket har framställts i delar av Nederländerna och Belgien (inom vad som i mitten av 1500-talet var Spanska Nederländerna), och man har där under de senaste åren också hittat sådana vid arkeologiska utgrävningar. Staden Antwerpen har haft en framträdande roll vad gäller både tillverkning och export av dessa speciella kärl.

Den här typen av dryckeskärl betraktades av sin samtid som ganska exklusiva. I England där många har bevarats in i nutid försågs de med ett silverlock och fungerade som lyxiga ölstop.

Om våra krus från Södermalmstorg också haft silverlock vet vi inte, men helt klart är ändå att gårdarnas innevånare drack sitt öl med stil och att man haft tillgång till det senaste modet från Europa. 

Även det här fyndet, eller snarare fynden, kommer från vår undersökning på Södermalmstorg. Det rör sig om fem klädesplomber från 1620-talet. Dessa tjänade som kvalitetsstämplar för textilbalar och utgjorde en garanti för att tyget höll den kvalitet som producenten eller klädeshandlaren utlovade.

I mitten av bilden ser vi en plomb från London med en heraldisk vapensköld med ett kors och en delvis inskription […]IVITATIS LOND[…]

Uppe till höger har vi ytterligare en plomb som troligen kommer från England, här rör det sig om en plomb som av marknadsföringsskäl har försetts med en klädeshandlares personliga sigill.

Uppe till vänster i bild finns en skatteplomb för export av kläde som kommer från staden Meiningen i mellersta Tyskland. Den har två motställda heraldiska kronor och är försedd med en inskription […]OMASEIN MEININGEN […]. Den här plomben har ursprungligen suttit på en rulle med så kallad Bombazijn (holländsk) eller Barchent (tysk). Ett tyg som var blandat av linne och bomull.

Staden Meiningen var välkänd för sin produktion av Bombazijn under 1500-talet och i början av 1600-talet, Trettioåriga kriget (1618-1648) kom emellertid att ödelägga hela produktionen.

Av de övriga två är den nere till vänster troligen från Holland, medan den nere till höger har okänt ursprung.

Miljön de kommer ifrån på Södermalmstorg är intressant. Det verkar röra sig om en plats där handelsmän av holländskt ursprung eller åtminstone med holländska kontakter varit verksamma. I samma miljö som de här klädesplomberna kommer ovanliga fynd av kritpipor som vanligtvis bara påträffas i Amsterdam och här finns högstatuskeramik och lyxigt glas från Venedig. Men de fynden får vi återkomma till vid annat tillfälle.

Månadens fynd kommer från Södermalmstorg. Fyndet gjordes våren 2015 när vi undersökte en gårdsbebyggelse från 1300-talets mitt. Det rör sig om ett handfat av brons som av någon anledning grävts ner och gömts på gårdsplanen. Fatet hade en diameter på ungefär 26 cm och var ganska välbevarat trots att det legat i marken i drygt 600 år.

Här ser vi hur handfatet grävs fram.

Så här ser handfatet ut nu efter att det konserverats. Det finns utställt på Medeltidsmuseet.

Handfatet avspeglar ett högreståndsmässigt bordsskick. Till en högreståndsmässig bordskultur hörde nämligen att tvätta sina händer under måltiden. En anledning till att detta uppfattades som gott bordsskick var givetvis att maten i stor utsträckning åts med händerna. Det skulle dröja till långt in på 1500-talet innan bordsgafflar kom att tas i bruk och vi fick ett bordsskick där man åt med kniv och gaffel. Ritualen med handtvättning har mycket gamla rötter och fick ett starkt genomslag i inte minst den höviska kultur som utövades i de europeiska hoven och i aristokratiska kretsar under medeltiden. Inom svenskt område kan vi spåra dess rötter ner i vikingatiden.

Åtminstone inom hoven så användes tvättfaten alltid tillsammans med en tillhörande vattenkanna i brons, en så kallad akvamanil. En sådan kunde vara mycket konstfullt utformad, t.ex. i form av ett lejon eller som en stridshäst med ryttare. En tjänare måste vara behjälplig och hälla vatten från kannan ner i handfatet så att herremannen kunde tvätta sina händer i rinnande vatten.

Handfatsfyndet visar oss att medlemmarna i vår 1300-talsfamilj på Södermalmstorg hade tagit till sig detta bordsskick. Liknande och samtida fynd har gjorts i andra städer kring Östersjön där de tyska köpmännen slog sig ner.

Fyndet finns nu utställt på Medeltidsmuseet och kan beskådas i utställningen ”Slussen under ytan”. Så passa på att ta en titt på det.