Månadens fynd hittade vi vid Södermalmstorg och det kom fram i lager som avsatts någon gång på 1540-talet. Det rör sig om ett skallben från en tjäder, lätt igenkännlig med sin kraftiga näbb.

Så här ser vårt fynd med tjädernäbben ut. Faktum är att just skallfragment av skogsfåglar är väldigt ovanliga, så pass att man tidigare antagit att  de nackades redan vid fångsten ute i jaktmarkerna.

Arkeologiska fynd av tjäder hör inte till vanligheterna, men de förekommer då och då. De äldsta stadsarkeologiska fynden i Mälardalen kommer från det vikingatida Birka. I medeltida kulturlager känner vi till fynd från Örebro, Sigtuna, Uppsala och Nyköping. Här i Stockholm har tjäder tidigare hittats vid utgrävningar på Helgeandsholmen liksom i kvarteren Thisbe och Mercurius samt vid Mynttorget i Gamla stan.

Det rör sig inte om några stora mängder ben utan alltid om något enstaka, vill man hårdra det lite så kan man säga att fynden representerar några enstaka tjädrar per århundrade. Att äta vilt var ovanligt för städernas borgare under medeltid och tidigmodern tid. Man brukar säga att det var något som bara var förbehållet de socialt välbärgade.

På viltmarknaderna betalades tjädern på grund av sin vikt tämligen högt. Enligt Stockholms stads skottebok så kostade 1472 en tiaederhana 1 öre. För att lite bättre förstå kostnaden så motsvarade det priset inkomsten som en skeppare fick för ett fullgjort dagsverke.

Till vänster ser vi en bild hämtad ur The noble lyfe & natures of man som gavs ut 1521 av Laurence Andrew. Det var den bilden som Olaus Magnus hade tillgång till när han läste på i den samtida litteraturen om tjädrar. Bilden till höger är hämtad ur Sven Nilssons Illuminerade figurer till skandinavisk fauna som gavs ut under åren 1829-32.

Ungefär vid tiden för vårt fynd beskriver Olaus Magnus tjädern så här. ”Denna fågel är kolsvart, har stark och hög kam af röd färg, krokig näbb och skarpa klor.” Så långt hade han hyfsat rätt i sin beskrivning, men i övrigt kan man påstå att han så att säga var ute och cyklade eftersom han bland annat sa att den var en asätande rovfågel som tillhörde gamarnas släkte och att den jagar harar och rävar samt andra smärre djur. Fast till hans försvar så var det uppgifter han fått från andra samtida källor

Olaus Magnus hade 1545 blivit bjuden på tjäder när han vistades i de Tridentinska bergstrakterna (bergen norr om Trento i norra Italien), och han nämner att dess kött är ”särdeles läckert både som stekt och kokt”.

Här ser vi en tidstypisk jaktscen i form av Jan Weenix målning Still Life of Game including a Hare Black Grouse and Partridge a Spaniel looking on with a Pigeon som målades vid tiden kring 1680. Det vi ser är alltså inte en tjäder utan en orre och det intressanta här är att ända fram till 1600-talet betraktades tjäder- och orrtuppar som varianter av samma ”art”.

Vi får förmoda att de eftertraktade stora tupparna framför allt fälldes under sin vårliga lek eller tiederlek som det hette på den äldre nysvenska som talades på 1540-talet. Under leken var det lättast att komma nära dem om man skulle använda armborst och pil. De togs också med gillerstockar eller snaror.

Tjädern var inte bara ett eftertraktat inslag på matbordet, den var lika gärna använd inom läkekonsten. Senmedeltida svenska läkeböcker lovordar tyäders dygdh och läkedom. Det är då nästan uteslutande tjädertuppen som ansågs ha mångsidig medicinsk användning. Dess brända och finstötta kött blandades med olja och användes som botemedel för alla handa soth.

Tjädertuppens blod i ett avkok på brännässla vara nyttigt för febersjuka. Tjädergalla med pulvriserade rotstockar av växten kransborre kunde användas som botemedel mot ögonåkommor. Aska av tjäderlunga som stöttes samman med saffran och torkade rosenblad samt uppslammad i saltat vin omnämns som blodstillande.

Tjäderhjärtat uppskattades också som amulett. Om man bar det i vänstra armhålan ansågs det skydda mot såväl ormbett som knivhugg och mot trolldom.

Med detta i bakhuvudet kan man undra i vilket syfte vår tjäder vid Södermalmstorg har utnyttjats.

Som det ser ut just nu så blir denna artikel den sista, åtminstone på ett bra tag, om de många intressanta fynd vi gjort här vid Slussen.

Nu lämnar vi vintern bakom oss och den ljusa delen av dygnet är äntligen längre än den mörka. Det firar vi med att presentera ett fynd vi gjorde vid Södermalmstorg under sommaren 2022. Det hittades i lager som kan dateras till 1300-talets andra hälft. Fyndet kan helt klart beskrivas som mycket ovanligt, det rör sig nämligen om en ljusstake av järn. Medeltida ljusstakar påträffade i profana miljöer som vår är generellt väldigt sällsynta i Sverige. Den vi hittat är dessutom märkvärdigare än så, det rör sig nämligen om en så kallad reseljusstake som man kunnat fälla samman och ta med sig på resor. Ljusstaken har tre ihopfällbara ben och en rund ljusholk.

Det här är vår reseljustake så som den ser ut nu innan den konserverats. Ljusstaken har tre ben som kan fällas samman för att ta mindre plats när den transporteras. Ljusen har fästs i en rund holk. Fyndet hittades på en stenlagd yta i ett lager som tillkommit under 1300-talets andra hälft.

Oss veterligt så finns det bara ett liknande svenskt fynd, det gjordes i samband med en arkeologisk undersökning 1982 av den så kallade Trindborgen vid Brandalssund strax söder om Södertälje. Namnet Trindborgen är tidigast känt från 1805, men möjligen är denna borg istället känd som den medeltida Brandaborg som antas vara anlagd som ett försvarsverk för (Söder-)Tälje vid mitten på 1400-talet. Klart är i alla fall att ljusstakefyndet gjordes tillsammans med medeltida keramik och man hittade även spår efter armborsttillverkning på platsen.

Det finns oss veterligt bara en parallell till det fynd vi gjort, det påträffades vid en arkeologisk undersökning i den så kallade Trindborgen strax söder om Södertälje. Fyndet dateras till 1400-talet och finns idag i Historiska museets samlingar (föremålsnummer 459064), där vi hämtat den här bilden.

I från England finns det några publicerade fynd av reseljustakar, men inget som liknar vårt. Vi har inte heller lyckats hitta några andra europeiska paralleller i arkeologiska publikationer eller rapporter, så talet om att vårt fynd är mycket ovanligt är nog ingen överdrift.

När man hittar ljusstakar från hem i medeltida städer så brukar dessa i regel alltid kunna förknippas med tämligen välbärgade ägare. Lite vanligare är det att hitta enkla ljushållare som suttit fästa på en spetsad järnten. Dessa förekommer av två slag, dels med en vinklad ten, dels med en rak ten. De vinklade har varit stationärt fästa i någon av rummets väggar. De raka har sannolikt suttit fästa i en träfot och kunnat flyttas runt till där man bäst behövde belysning för stunden.

Vår ljusstake har som tidigare nämnts en så kallad holk, det var en typ av fästanordning för ljus som togs i bruk under hög- och senmedeltid. Äldre ljusstakar hade en fästanordning i form av en spetsig pik på vilken ljuset sattes fast.  Ljusen var antingen stöpta i vax eller talg.

Månadens fynd är ytterligare ett i raden av många spännande som hittats här vid Slussen, fynd som på ett bra sätt hjälper oss att tolka och förstå de olika miljöer vi undersöker.

Nu ska vi presentera ett fynd som borde ha funnit med bland månadens fynd för länge sedan, men som av någon anledning inte gör det. Fyndet är nog inte helt obekant ändå. Det rör sig om ett mycket speciellt glasfynd som påträffades vid Södermalmstorg, en exklusiv bägare av så kallad Aldrevandini-typ.

Så här ser våra märkvärdiga glasskärvor ut. De påträffades i lager som tillhört en gårdsbebyggelse vid Södermalmstorg från 1300-talets andra hälft.

Bägartypen är uppkallad efter den venetianske glasmästaren Aldrevandini, de tillverkades under en period som sträcker sig mellan åren 1250–1350. De är emaljdekorerade och vanligen gjorda av färglöst glas och sedan tidare känner man till några hundra fynd från olika delar av Europa. Från Stockholm finns fyra kända exempel i färglöst glas, två skärvor från Helgeandsholmen, en från Mynttorget, en från Storkyrkobrinken och en från kvarteret Kvasten på Norrmalm.

Men vår bägare är av blått glas vilket gör den ytterligt sällsynt, sammanlagt finns till dags dato bara ett tiotal andra kända fynd. De har hittats i Tyrolen och i Östersjöområdet (Greifswald, Lübeck, Stralsund, Viljandi) och i Sigtuna samt i Lödöse i Västergötland. Södermalmstorgsbägaren har en ursprunglig diameter på cirka 7 cm och den har haft en mynning som varit något utvidgad.

Till vänster i bild ser vi den berömda "The Aldrevandini Beaker" som finns i British Museums samlingar och till höger den unika Lübeckbägaren. Aldrevandinibägaren är 12,5 cm hög och den från Lübeck 9,5 cm.

Bägaren har varit dekorerat med gul, röd och vit emalj på utsidan. Nära mynningskanten har det löpt ett textband mellan gula och röda linjer. Av texten är endast en hel bokstav och fragment av ett par andra kvar (”…(G)I(S)…”). Möjligtvis har där stått namnet av mästaren som hade framställt bägaren (”MAGISTER * ME FECIT”). Vid sidan av några både sakrala och profana ordspråk var detta en typisk text för dessa bägare. Ytan har täckts med ett grindmönster bestående av röda horisontala och lodräta linjer. Rutorna mellan dessa linjer är dekorerade med emaljcirklar i olika färg och ruthörnen med vita eller gula emaljpunkter. Den här dekoren är mycket sällsynt och den enda kända parallellen är en blå bägare som är funnen i Lübeck och daterad till cirka år 1300.

Här har vi placerat in vår glasskärva med de fragmentariska resterna av en inskrift (G)I(S), som kan uttolkas som en del av textraden ”MAGISTER * ME FECIT” på Aldrevandinibägaren.

Med tanke på att våra blå glasskärvor dels har en mycket ovanlig ytdekor, dels en textrad så kan vi kanske fundera över om dessa skärvor rent av kommer från två olika glaskärl? Oavsett vilket så representerar ändå fyndet en del av den lyxkonsumtion som ägarna till denna 1300-talsgård ägnat sig åt. Det har vi tidigare också sett andra tecken på.

Vill ni se skärvorna i verkligheten så finns de utställda på Medeltidsmuseet här i Stockholm.

Den sista stora undersökningen vid Slussen är nu avslutad. Ett års utgrävning av den norra delen av Södermalmstorg har tagit oss nästan 14 meter ner i marken och 1000 år bakåt i tiden!

I oktober förra året började vi schakta oss ner genom de massor som lades på i samband med att den äldre bebyggelsen revs och slussens trafikapparat uppfördes på 1930-talet. Nästan två meter ner hittade vi den nivån där rivningsarbetet avlutades för 90 år sedan! Här var tiden som frusen, med husgrunder och källare kvar från närmare 300 år gamla byggnader som bland annat har hyst den av Bellman ombesjungna restaurang Pelikan och det av Fogelström skildrade kafé Klotet. Runt och under dessa byggnader kunde vi följa en medeltida förstads utveckling från början av 1300-talet eller slutet av 1200-talet – dateringarna är ännu preliminära – fram till 1870-talet, då den yngsta gatunivån hade fått sin gatsten och området sedan länge var en del av den centrala staden.

Nere till höger i bild syns Klotgränds stenläggning från andra halvan av 1800-talet. Intill ligger källaren till kafé Klotet och bortom den källaren till Pelikanhuset.

Vi fann även lämningar från tiden innan Stockholm anlades: en vikingatida marknivå med härdar. Men det är alltså först från högmedeltid som vi kan se en kontinuitet i stadsbebyggelsen och hur stadsplanen förändrats med tiden. Exempelvis har källaren för Pelikanhuset skurit rakt genom äldre byggnader och gator.

Keramik från den vikingatida marknivån.

En intressant detalj visar hur man över tid har anpassat sig till de topografiska förutsättningarna. När vi kom ner till det nedersta skiftet av Pelikanhusets grundmur fann vi i dess hörn ett väldigt block i granit som vår grävmaskin inte kunde greppa, inte heller spräcka. Vid fortsatt undersökning visade det sig att detta block redan fanns på plats när man på 1700-talet inkorporerade det i grunden till huset. Vi kunde även konstatera att man under 1300-talet försökt att gräva bort blocket då det var i vägen för bebyggelsen, men tvingats se sig besegrade. Gatunätet fick i stället anpassas till stenen. När vi med moderna maskiner slutligen fick loss det så visade den sig väga 15,5 ton! Inte undra på att huset, som senare fick det som hörnsten, stod kvar i tre sekler!

I bildens nedre vänstra hörn syns det väldiga granitblock som man försökte att gräva bort på 1300-talet. Nedgrävningen runt stenen fylldes med sand, vilken tydligt syns mot de omgivande svarta kulturlagren.

Även andra stenblock har återanvänts i grunden. Huset vilade nämligen delvis på den stenförstärkta sidan till den så kallade järngraven, platsen för kvalitetskontroll och omlastning av stångjärn. Hit, till Gustav Vasas forna vallgrav, hade stadens järnvåg flyttats 1662 efter att försvarsverket hade spelat ut sin roll. Vallgravens sidor hade en skoning av stenblock, och i samband med den nu aktuella omdaningen av Södermalmstorg behövde den sista kvarvarande delen av denna skoning tas bort. Denna har sedan 1980-talet varit inkapslad i betong för att inte rasa. Att dokumentera och ta bort stenarna utan att stänga av tunnelbanan någon meter bort var en utmaning.

Skoningen till Vasas vallgrav. Tågspåret går i det som en gång var vallgrav. Innanför stenskoningen anas mörkare grus som utgör fyllningen i frischaktet.

Skoningen var uppförd som en skalmur där varje skift bestod av två rader med stenblock med en fyllning av sten, kalkbruk och tegelkross mellan sig. I den nedre delen av muren vägde stenen upp emot 1,2 ton vardera och som lyfthjälp har man haft den kran för vilken ritningar inköpts från Danzig år 1548, då även uppförandet av skoningen påbörjades. Högre upp i muren talar våra preliminära tolkningar för att man även har arbetat från ett innanförliggande frischakt som successivt har fyllts upp med massor. Härifrån har man också haft möjlighet att få nya stenskift på plats.

Schematisk sektion genom Stockholmsåsen vid Södermalmstorg, frischaktet, vallgravsskoningen och vallgraven. I frischaktet har vi kunnat se hur man, efter hand som skiften i skoningen har kommit på plats, fyllt upp med grusmassor och därmed skapat sig en arbetsyta.

Under året har vi bjudit på ett axplock av våra resultat och preliminära tolkningar från tusen år av stockholmshistoria. Nu kommer vi att påbörja efterarbetet av dokumentationsmaterial och fynd samt avrapportera undersökningen. Den som är nyfiken på slutresultatet kan se fram emot spännande läsning!

Månadens fynd utgörs den här gången av några skärvor av ett lergodsfat som dekorerats med olika motiv i vitlera.

Här ser vi de två skärvorna som utgör månadens fynd. De kommer från ett lergodsfat som dekorerats med piplersdekor där ett huvudmotiv utgörs av en fisk. Fatet kan dateras till 1540-talet.

Det mest framträdande motivet utgörs av en fisk. Fatet har tjänat som uppläggningsfat och har en gång prytt ett bord i ett tämligen välbärgat Södermalmstorgshushåll som bodde här på 1540-talet. Vårt fynd gjordes nu under våren, men redan vid våra undersökningar åren 2013-15 hittade vi ett liknande fat på en intilliggande tomt.

Det här är fatet som vi hittade på Södermalmstorg i samband med våra undersökningar åren 2013-15.

Det fatet hade också en dekor med fiskar men även granatäpplen. Utifrån en kemisk analys av leran kunde vi då se att fatet mest sannolikt tillverkats i norra Tyskland. Det återstår att se om vi får samma utfall denna gång. Vi kan dock ana att det är ett nytt kontinentalt mode som avspeglas i bordskulturen och som snabbt spridit sig hit till Stockholm.

Fiskar är vanligt förekommande som religiösa motiv och har i många kulturer uppfattats som symbol för fruktbarhet och livets uppkomst i vatten. Fisken kom inom kristendomen att bli en symbol för dopet. Förenklat kan det uttryckas som att på samma vis som en fisk inte kan klara sig utan vatten kan inte heller en sann kristen få frälsning utan dop i vatten. Symboler kan emellertid tolkas på olika sätt beroende på uttolkarens bakgrund och syfte. Bland gemene man kunde fisken under medeltiden och säkert också under vår period – 1540-talet – även tolkas som en symbol för fastan.

Fisken som symbol kunde också vara politisk. Ett känt exempel ser vi här i form av Pieter Brueghel den äldres teckning från år 1556 "Den stora fisken äter den lilla". Den avbildar ett nederländskt ordspråk om hur de rika förtrycker samhällets svaga.

Många av årets dagar utgjordes under medeltiden av så kallade fiskdagar som var fastedagar då man inte fick äta kött- eller mjölkprodukter utan bara fisk, bröd och grönsaker. I början av medeltiden var mer än hälften av årets dagar fastedagar. När vi kommit in i 1500-talet så var det bara lördagar som var fastedagar om man inte tillhörde ett kyrkligt hushåll, då var även onsdagar och fredagar fastedagar. Av detta är det inte svårt att förstå att fisk var en vanlig och viktig vara som skulle införskaffas till köket. Vi har inga prisuppgifter från 1540-talet men från år 1568 har man räknat ut att en tunna salt fisk kostade 10 mark vilket då motsvarade ungefär 10 dagsinkomster för en arbetare.

Intressant nog så hittade vi även en stor mängd fiskben i samma lager som vårt fiskfat. Dessa är inte analyserade än, men sedan tidigare vet vi att en stor del av fisken vid den här tiden utgjordes av till exempel gädda och abborre.

I direkt anslutning till vårt fiskfat hittades också en stor mängd fiskben.

Från början av 1500-talet kan vi få en viss uppfattning om hur olika fiskrätter gjordes men inte exakt hur de tillagades. Fisken kunde kokas eller stekas, den kunde vara färsk, salt, torkad eller rökt. Det förekom att man också bakade in fisk som pastejer eller i form av gelé.

Vi har alltså tyvärr inga recept på fiskrätter från mitten av 1500-talet att bjuda på idag, men söker vi oss hundra år framåt i tiden så finns det ett från år 1650 på stekt gädda och ruda med lök:

”Stek fisken först väl i smör, hel eller sönderskuren, Tag honom utur smöret och skala löken; skär små i samma smöret och stek honom så han bliver brun. Låt allehanda örter därpå, undantagandes muskateblommor; låt vin och ättika därtill;låt lite sjuda det. Gör med socker lagom sött; slå så fisken i fatet.”

Kanske var det så fisken skulle tillredas för att sedan serveras på det fat som är månadens fynd?

Med juni månad fick vi inte bara sommarvärme här vid Slussen utan även tillfälle att undersöka ett område vid Järngraven som vi väntat på ett tag. På platsen hade det bland annat funnits en handelsbod som på 1760-talet ägdes av en madame Bergklyft. Ytan var inte stor, endast några kvadratmeter, men visade sig innehålla en massa spännande fynd. Bland annat så påträffades två myntskatter som gömts i källaren till handelsboden. Den ena bestod av sju mynt som präglats mellan 1666 och 1676. Det andra myntfyndet var närmare hundra år yngre och utgjordes av 18 mynt med dateringar mellan 1739–1762 och hade troligen gömts där av madame Bergklyft som ägde boden vid denna tid. I en gränd utanför byggnaden hittades kilovis med fiskben. Förmodligen så har gammal fisk från saluhallen Fiskarehuset, som låg bara ett stenkast därifrån, dumpats i gränden. Stanken från den ruttnande fisken kan vi bara föreställa oss.

Myntskatten från 1760-talet prepareras fram.

Närbild på en del av de fiskben som hittades i gränden intill madame Bergklyfts bod.

Undersökningen på Södermalmstorg fortgår enligt planerna. Nu är vi sju meter ner under den ursprungliga torgytan där delar av 1300-talets bebyggelse nu kommer fram.

Muddringsarbetena i Söderström pågår oförtrutet hela sommaren och genererar en hel del fynd. Under den senaste tiden har vi framför allt tillvaratagit keramik, glas och skor från 1300-talet och 1500-talets andra hälft som kan berätta en hel del om stockholmarnas handel, bordskultur och skomode.

Muddermassorna gås igenom.

Den här månaden utgörs vårt fynd av förkolnad säd i form av skalkorn (med den latinska artbenämningen Hordeum vulgare var. vulgare). Fyndet gjordes i ett av de hus vi undersökte på Södermalmstorg under senvåren 2015 och det kan dateras till andra hälften av 1300-talet. Då, på 1300-talet, var skalkorn det vanligaste spannmål som odlades i Sverige.

Så här såg de förkolnade resterna av det mältade skalkornet ut.

Vad som gör det här fyndet spännande är att vi kan konstatera att många av kärnorna var groddade vilket indikerar att de var avsedda för ölframställning. I det steg vi påträffade dem hade de blötlagts för att gro vilket var det första steget i mältningsprocessen.

Olaus Magnus beskriver i sin ”Historia om de nordiska folken” hur mältningsarbetet ägde rum i mitten av 1500-talet: ”Man väljer sig ett lämpligt brädgolv, långt och brett. På detta lägges ett lager korn, 10 rugier eller 30 skäppor eller mer. Kornet stänkes med vatten under idelig omrörning, varav följden blir, att det på ett dygn mjuknar och börjar svälla. Efter en andra och tredje liknande omrörning skjuter det liksom rötter och tycks gro. Kornen klumpas härvid ihop sig och visa benägenhet att genast växa samman. Då utbredes det på brädgolvet och lämnas att torka i tre dygn.”

Det var så långt vårt korn hade hunnit i processen. Därefter skulle det ha rostats för att få ”en smak likt honung”, malas och sjudas i hett vatten, silas och smaksättas med humle innan det lagrades en tid för att bli ett gott drickbart öl som uppskattades av gästerna.

Det blir spännande när de arkeologiska fynden möter de skriftliga källorna. I vårt fall kan vi konstatera att huset vi undersökte hade haft ett trägolv av plankor, de brända kornen låg utspridda på golvet över en yta på 2,5 x 6,6 meter. Kornlagret varierade i tjocklek men var i genomsnitt cirka 5 centimeter tjockt. Räknar vi ut volymen på detta så visar det sig att man befinner sig nära de 30 skäppor som Olaus Magnus anger, även om det inte är en helt lätt beräkning att göra eftersom måttenheterna varierade en del från landsdel till landsdel.

Centralt i bilden syns lämningarna efter det mälthus (Kontextgrupp 27) som vi undersökte på Södermalmstorg våren 2015. I huset syns de brända resterna efter ett trägolv. Ovanpå golvet låg lagret med förkolnade skalkorn.

Hur det öl som skulle bryggas på vår gård vid Södermalmstorg skulle ha smaksatts vet vi inte men det mest troliga är att man tänkt sig tillsätta humle så som det omtalas hos Olaus Magnus. Under medeltiden dominerade nämligen humleöl i ett nordösteuropeiskt område med Baltikum, Polen och stora delar av norra Tyskland och östra Sverige medan porsöl dominerade i Holland, Danmark, västra Sverige och Norge. När vi kommer fram till 1500-talet (Olaus Magnus tid) så hade humleölet blivit det vanligaste även i väst.

Vårt fynd visar oss alltså att gårdens innevånare var i färd med att brygga öl men att man aldrig hann slutföra det. Varför inte? Jo, gården brann helt enkelt ner och ett fynd vi berättat om tidigare (se tidigare artikel) kanske ger oss en ledtråd till varför den brann. Det rör sig om ett mynt som hittades i raseringsmassorna efter branden. Myntet kunde dateras till Albrekt av Mecklenburgs tid som svensk kung 1364-1386 och nya specialstudier visar att vårt mynt hörde till de yngsta som Albrekt lät prägla, så sannolikt har det präglats alldeles i slutet av hans regeringstid vid mitten av 1380-talet. Men med tanke på att de politiska förhållandena i Stockholm var lite speciella i och med att stadens makthavare fortsatte att betrakta Albrekt som kung ända fram till september 1398 så kan myntet vi fann ha fortsatt att präglas i staden ända fram till dess.

Så med andra ord kan gården på Södermalmstorg ha bränts ner i samband med de stridigheter som uppstod när drottning Margaretas trupper belägrade staden. Så om gårdens innevånare hade påbörjat sin ölbryggning i september var tanken säkert att man ville ha ett gott öl till jul. Men så blev tyvärr aldrig fallet. Den storpolitiska maktkampen kom emellan.

Månadens fynd har vi som så många gånger förut hämtat från det rika fyndmaterial som tillvaratogs vid våra arkeologiska undersökningar på Södermalmstorg. Fynden består av fyra malstenar från handkvarnar som har använts av de boende i området under 1300-talet.

Under förhistorisk tid bestod de tidigaste kvarnarna av en flat lätt skålad sten och rundad mindre sten som man krossade kornet med. Kvarnstenarna från Södermalmstorg är från så kallade vridkvarnar, en typ av roterande handkvarn som uppfanns i medelhavsområdet omkring Kristi födelse. Till Norden kom handkvarnen först under järnåldern cirka 200 e. Kr. I Snorre Sturlassons Edda från början av 1200-talet finns ett stycke som omnämner användandet av handkvarnar. I kvädet om Helge Hundingsbane så klär han sig som trälinna för att slippa undan sina fiender och går iväg för att mala:

”För hans händer

hövdes bättre

svärdets fäste

än kvarnens vev”

En handkvarn bestod av en rund överliggare och en underliggare i motsvarande storlek. Det som skulle malas stoppades in ett runt hål i överliggarens centrum, det så kallade ögat, och vreds runt med ett trähandtag som placerades i ett hål i stenens kant. 

Handkvarnar kan delas in i två huvudgrupper.  Den ena bestod av två rundade kvarnstenar som var ungefär lika stora. Dessa var ofta ganska grova och skrovliga med otuktade kanter. Sådana kvarnar var de största handkvarnarna och brukade ha en diameter på 40-70 centimeter. Den andra huvudgruppen hade en mindre överliggare, oftast med en diameter av 15-30 centimeter, som placerades i en underliggare som var format som ett kar. De senare malstenarna var tillverkade av yrkesmän och betydligt mer välgjorda än den första typen som oftast var hemtillverkade.

Malstenen till vänster i bild kan dateras till perioden 1325-1350, den är av en enklare grov typ av handkvarn. Den har ursprungligen varit minst 40 centimeter i diameter och är tillverkad av skiffer. Lägg märke till de otuktade kanterna. De tre malstenarna till höger kommer från handkvarnar som kan dateras till perioden 1350-1390. De båda mindre fragmenten är av sandsten och kan vara från Roslags-Gävletrakten. Det större fragmentet överst i bildens mitt är av en bergart som kallas konglomerat.

Stenmaterialet i kvarnstenarna varierade vilket vi även kan se på fynden från Södermalmstorg. Den större enklare handkvarnen var gjord av skiffer. De mindre handkvarnarna var alla av olika stenmaterial. Två av dem var tillverkade av sandsten, den ena grå, den andra röd. Den tredje kvarnstenen bestod av konglomerat, det vill säga en bergart som utgörs av hopcementerade mindre och större stenar. Redan under järnåldern fanns det stenbrott som var specialiserade på att bryta sten till kvarnar. Ett känt sådant område var Malung i Dalarna, ett annat låg i Roslags-Gävletrakten varifrån våra malstenar i sandsten kan vara hämtade. 

När vi idag talar om kvarnar tänker vi ofta på malning av säd till mjöl, vilket var ett användningsområde för handkvarnarna. Men förutom säd så maldes exempelvis även gryn, malt, salt och enbär med handkvarnar.

Det här fotografiet är från Mangskog socken i Värmland och visar en kvinna som maler på en enkel handkvarn.

Även sedan vattendrivna kvarnar och väderkvarnar började användas fanns många handkvarnar kvar för hemmabruk.  I vissa landsbygdsområden brukades de fortfarande ett stycke in på nittonhundratalet.

Den här månaden har vi gjort en del mindre schaktningsövervakningar kring Kornhamnstorg och på Skeppsbron. Men det kanske mest spännande för oss är att den första volymen i vår rapportserie som redovisar de arkeologiska resultaten här ifrån Slussen nu äntligen har kommit från tryckeriet.

Rapporten är på 460 sidor och handlar om de undersökningar vi gjorde på Södermalmstorg åren 2013-2015. Det var undersökningar som på flera vis förändrade synen på Stockholms historia.

Där upptäckte vi en stadsdel från 1300-talet som kan betecknas som Stockholms äldsta förort med en bebyggelse som tidigare var mer eller mindre okänd. Faktum är att det faktiskt finns ett bevarat brev från år 1288 som omtalar en stadsdel på Södermalm som då skulle vara nyuppförd, men tolkningen av dokumentet blev omtvistat och dokumentet föll i glömska. Tack vare underökningarna kunde vi alltså visa att det faktiskt fanns en medeltida stadsdel som sedan på grund av olika politiska händelser och strategiska beslut försvann.

Under tidigt 1300-tal så bosatte sig främst hantverkare här kring Södermalmstorg, huvudsakligen har de ägnat sig åt metallhantverk. Vid mitten av 1300-talet så ändrades befolkningssammansättningen och istället kunde vi se att utländska köpmän bosatt sig i området. Sannolikt rörde det sig om tyska köpmän knutna till Hansan. Fyndmaterialet skvallrar om att dessa köpmän var tämligen förmögna, bostäderna var utrustade med kalkstensgolv och i fönstren satt färgat och bemålat fönsterglas. Bland dryckesglasen fanns emaljerade glasbägare från Venedig och i keramikmaterialet dyker det upp skärvor från persiskt område.

1500-talets bebyggelse på Södermalm har tidigare beskrivits som tämligen enkel och att dess innevånare tillhörde stadens lägre sociala skikt. Våra undersökningar visar emellertid på en helt annorlunda bild. Vi hittade handelsgårdar med stora varumagasin och med bostäder som värmdes upp med kakelugnar, fönsterglaset var importerat från norra Frankrike och golven var täckta med glaserade golvplattor. Den materiella kulturen vittnar även i övrigt om att man här levt ett gott liv.

Dessa intressanta resultat lyfts fram i den färdiga rapporten. Bebyggelsen beskrivs ingående från fas till fas med början i äldsta tid och fram till mitten av 1600-talet. Faktum är att de äldsta lämningarna efter aktiviteter på platsen kan dateras till det tidiga 1000-talet, så det är där vår berättelse tar sin början. Varje tidsperiod som behandlas inleds med en översiktlig historisk beskrivning för att vi vill hjälpa läsaren att sätta in lämningarna i ett lite större historiskt sammanhang. Bebyggelselämningarna återges i detaljerade planer och ofta också med foton. Eftersom undersökningarna genererade ett stort och intressant fyndmaterial som är mycket väl daterat så har vi velat återge detta med många fyndbilder.

Nu hoppas vi att rapporten kommer till väl användning och blir till stor nytta och glädje för andra kollegor men givetvis också för en historiskt intresserad allmänhet.

Rapporten finns digitalt för nedladdning här på Slussenportalen och den kommer också att finnas till försäljning i tryckt skick på Medeltidsmuseet.

Klicka här för att läsa rapporten (lågupplöst version).

För en högupplöst version samt bilagor klicka här.

Månadens fynd utgörs av två skärvor från ett stengodskrus som på halsen varit dekorerat med ett motiv av ett skäggigt ansikte och på buken haft olika typer av växtmotiv. Fynden hittades på Södermalmstorg i lager som vi kan datera till perioden 1544-1554.

Till vänster i bild ser vi skärvorna av ett så kallat Bartmannkrus som hittades vid våra undersökningar på Södermalmstorg våren 2015. Överst syns reliefen av ett skäggigt ansikte och underst en skärva med en avbildning av ett rosblad. Just den här typen av växtmotiv var mycket vanliga vid mitten av 1500-talet. Till höger syns ett helt krus med samma motiv som på våra skärvor och där ser man också att rosbladen bildar en hel rosbuske.

Den här typen av kärl producerades av krukmakare i västra Rhenområdet i trakterna kring Köln. De var enormt populära under främst 1500- och 1600-talen och producerades i mycket stora upplagor som såldes och exporterades som massvara. Populäriteten och den stora spridningen avspeglas också i arkeologiska fyndmaterial då de påträffats över hela världen som spår efter handel och kolonisering.

Den främsta tillverkningsplatsen var Frechen strax väster om Köln, men de tillverkades även i Köln och i andra välkända produktionsorter som Siegburg, Langerwehe och Raeren.

Den skäggiga ansiktsdekoren har lett till att kärl av den här typen oftast kallas för Bartmannkrus, efter tyskans ”bart” som betyder skägg.

Lite beroende på storleken har de antingen använts som dryckeskärl eller som förvaringskärl för främst öl och vin, men från 1600-talet är det även känt att de använts till att transportera kvicksilver i. Ett lite mer udda användningsområde för kärlen är också känt från 1600-talet, då användes de som så kallade häxflaskor och fylldes med urin, hår och amuletter och användes för att bringa lycka till den som ägde flaskan eller för att skada ägarens fiender.

Självklart har det uppkommit många frågor kring vem den skäggige mannen kan tänkas vara men här finns tyvärr inga riktigt bra svar. Gissningarna har varierat mellan att det är vid tiden kända personer eller gudar som avporträtterats. En av personerna det spekulerats kring är hertigen av Alba som under 1500-talets andra hälft var spansk ståthållare över Nederländerna och tämligen beryktad för sina grymheter och de tunga skatter han lät ta ut av befolkningen. En annan gissning är att det är guden Oceanus ur den grekiska mytologin som avbildas. Oceanus var floden som omslöt jorden.