På Stadsgården, i höjd med där perrongen till Saltsjöbanan tidigare låg, har vi övervakat mindre schaktningar för borttagning av betongkonstruktioner från den gamla Slussen.

Den här månaden tar vi upp två fynd som påminner oss om de orostider och krigiska aktiviteter som då och då drabbade Södermalmstorgsområdet under äldre tid. Det ena fyndet påträffades alldeles nyligen vid en mindre undersökning på Sjöbergsplan. 

Här vid Sjöbergsplan i det område där Gustav Vasas försvarsanläggning en gång låg gjorde vi fyndet av en nöt till ett armborst från 1500-talet.

Där i jordlagren från 1500-talet, i Gustav Vasas försvarsanläggning låg en låsanordning till ett armborst – en så kallad nöt, av horn eller ben. Nöten hade ett hack som höll fast bågsträngen och en ränna där pilens bakdel klämdes fast. Lite förenklat kan man säga att när armborstet avfyrades roterade nöten så att bågsträngen frigjordes och pilen flög iväg.

Den här trissan av horn eller ben är en armborstnöt. Den var en del av armborstets avfyrningsmekanism. Nertill finns en infälld järnklack mot vilken avtryckaren stötte till när armborstet skulle skjuta iväg pilen. Nöten är 3,5 cm i diameter och 2 centimeter tjock.

Det andra fyndet gjordes för två år sedan på Södermalmstorg, det hittades på en stadsgård som brunnit ner i slutet av 1300-talet, möjligen i samband med de orostider då Erik av Pommern stred om makten i Sverige. Där i brunnen på gårdsplanen låg en pilspets till ett armborst. Spetsen hör till en typ av pil som brukar kallas för dalpil. Pilspetsen är omkring 18 cm lång och har en tånge. Med hjälp av tången har spetsen stuckits in i ett träskaft. Skaft till den här typen av pilar var vanligen av ek eller ask och det var platt baktill på sidorna så att pilen kunde fästas i armborstets nöt. Dalpilarnas båda styrfjädrar var av trä och ofta skurna ur samma trästycke som skaftet så att pilen alltså gjordes i ett stycke. I regel var sådana här pilar mellan 35-40 cm långa.

Här ser vi vår armborstpil från 1300-talets Södermalmstorg. Den har suttit infäst i en så kallad dalpil. Spetsen är 13,5 cm lång.

De här båda fynden utgör alltså delar av en armborstskytts beväpning. Tidsspannet som finns mellan de båda föremålen avspeglar ganska väl armborstets historia i Sverige.

På 1300-talet blev armborst så pass vanliga att i stort sett alla vapendugliga män kunde använda dem och de kom då i bruk i bondehärarna. Under senmedeltiden bestod det svenska bondeuppbådet till en stor del av armborstskyttar.

Enligt ett beslut av kung Karl Knutsson 1452 skulle den som blev uttagen till krigstjänst vara utrustad med ett pansar, sköld, järnhatt, och skyttarna skulle ha armborst och 8 tolfter med pilar.

Under andra hälften av 1500-talet försvinner armborstarna alltmer som krigsvapen och de ersätts då med handeldvapen.

Att armborst ansågs viktiga när en stad skulle försvaras mot fientliga angrepp framgår tydligt av att nästan varenda stad i Europa hade sina egna armborstmakare. Dessa skulle tillverka, reparera och underhålla armborst till stadens försvar. I Stockholm är de kända sedan 1300-talet och en omfattande tillverkning av armborst tycks ha förekommit. Här bildades även ett armborstmakarskrå och gesäller omtalas. Utifrån senare skattelängder kan vi se att det 1460 fanns sju armborstmakare i staden och 1519 fanns det fem.

Våra vapenfynd avspeglar också det utsatta läge som Södermalmstorg hade under orostider. Här har olika trupper vid skilda tillfällen vistats då de kämpat om makten över staden och riket allt sedan 1300-talet och fram till början av 1500-talet.

Möjligen fanns här trupper redan då hertigarna Erik och Valdemar och deras anhängare i kamp mot kung Birger 1307 intog Stockholm och slottet efter en längre belägring. Tio år senare var det dags igen, då belägrade kung Birger staden för att återta makten. Vid det stora upproret 1434 belägrades staden igen, nu av Engelbrekt och hans trupper. I början av 1500-talet drabbades Stockholm av ett flertal angrepp under maktkampen mellan Kristian II och Gustav Vasa och deras olika allierade. Åren 1517 och 1518 angrep Kristian II Stockholm men slogs tillbaka. 1520 var han mer framgångsrik, då kapitulerade Stockholm. 1521 inledde Gustav Vasas allmogehär en belägring av Stockholm sedan man tagit makten i övriga Mälardalen. Den belägringen pågick ända till 1523 då staden intogs och Gustav Vasa tog makten över riket.

Den här avbildningen skildrar striden mellan kung Hans av Danmark och Sten Sture d ä vid Gamla Älvsborgs slott 1502. Till vänster syns de tyska legoknektar som var lejda av kng Hans och till höger den svenska bondehären med sin beväpning av armborst. Bilden är tecknad av en av de tyska soldater som var med i slaget, landsknekten Paul Dolnstein.

Månadens fynd kommer, som så många andra av de fynd vi presenterar här, från vår spännande undersökning på Södermalmstorg. Fyndet gjordes i juni 2015.

Det kom när vi höll på att tömma en brunn som hörde hemma i en stadsgårdsmiljö från 1300-talets andra hälft. 

Här ser vi hur brunnen som tillhörde stadsgården från 1300-talets andra hälft grävs ut.

Gården låg invid en stenlagd allmänningsgränd som löpte ner mot Saltsjön. Gårdens innevånare hade av allt att döma tillhört stadens övre skikt och de materiella fynd vi gjorde var mycket spektakulära. Här fanns bland annat persisk keramik och emaljerat glas från Venedig. Bostadshuset hade haft tegeltak och färgade glasfönster vilket vid den tiden var tämligen ovanligt i Stockholm. Vi har anledning att tro att de som bott här varit tyska handelsmän.

Så här såg lämningarna av stadsgården ut. Nere till höger finns en stenlagd gränd och mitt i bild ett nerbrunnet hus där man förvarat spannmål. I bildens vänstra del låg gårdsplanen och i bildens övre del håller en arkeolog på att börja ta fram brunnen, den syns här bara som en svag mörkfärgning.

Brunnen hade fyllts igen i samband med att gården brunnit och raserats, i den fanns nämligen mängder av raseringsmaterial. Mitt i allt denna bråte hittades det fynd som vi nu ska berätta om. Det var ett silvermynt som präglats under Albrekt av Mecklenburgs tid som svensk kung 1364-1386.

Här har vi månadens fynd. En örtug som präglats i Stockholm någon gång under slutet av Albrekt av Mecklenburgs regeringstid. På myntets ena sida (till vänster) ser vi ett kungaporträtt och inskriften ALBERTVS REX. På den andra sidan syns ett likarmat kors med tre kronor. Den nedre kronan täcker den undre korsarmen och de två övre kronorna finns i de övre utrymmena mellan korsarmarna. Här finns också en inskrift som lyder MONETA ALBERTVS. Myntet är 1,9 cm i diameter.

Myntet är av en valör som kallas örtug. Det var en valör som infördes av Kung Albrekt med det tyska wittenmyntet som förebild. Den här typen av mynt slogs av myntmästare i Stockholm, Söderköping och Kalmar, från och med omkring år 1370.

Vårt mynt kan möjligen ha präglats av en myntare vid namn Berend von Roderlo som var verksam här i Stockholm under slutet av Albrekts tid som regent. Det är av den typ som är den absolut vanligaste av Albrekts örtugar. I Sverige och Finland har omkring 500 sådana mynt hittats tidigare.

Gårdsmiljön där myntet hittades, byggdes upp under en period som politiskt sett var mycket orolig. Albrekt hade valts till svensk kung 1364 efter närmast statskuppliknande former. Som så ofta under medeltiden låg en ekonomisk och politisk maktkamp mellan kungen och delar av frälset bakom händelseförloppet.

Sommaren 1363 hade en svensk stormannadelegation begivit sig till Albrekt II:s hov i Mecklenburg för att förhandla fram ett förbund med hertigdömet och de nordtyska hansestäderna. Efter flera tidigare misslyckade försök att störta kung Magnus Eriksson från tronen ville man nu skaffa sig ekonomisk och militär styrka att lyckas. Hertigens son, Albrekt den yngre av Mecklenburg (som var systerson till Magnus) kunde med sina allierade snabbt ta kontroll över makten. Redan hösten 1363 hyllades Albrekt som kung av stockholmarna och i början av 1364 valdes han formellt till Sveriges kung vid Mora stenar.

Maktövertagande kan ses som kulmen av den tyska expansionen kring Östersjön. Många tyskar utnyttjade de möjligheter som fanns i Sverige och administrationen av riket förtyskades. Antalet tyska köpmän i de viktigaste städerna ökade och under början av Albrekts regering deltog Stockholm i hansestädernas möten. Detta kraftiga tyska inflytande ledde dock till att oppositionen mot Albrekt växte. Återigen lierade sig de svenska stormännen med en ny tronpretendent och efter stridigheter förlorade Albrekt och hans allierade makten i samband med slaget vid Falköping i februari 1389. Han tillfångatogs och drottning Margareta av Danmark och Norge erkändes då också som svensk drottning.

Den politiska maktkampen fortsatte dock eftersom Stockholm fortfarande var i mecklenburgska händer och det kom att dröja till år 1398 innan staden överlämnades till drottning Margareta.

Vårt lilla fynd blir här en påminnelse om den ekonomiska och handelspolitiska maktkampen och striderna om tronen i Sverige under 1300-talet. Kanske var ödeläggelsen av köpmannagården på Södermalmstorg ett led i allt detta?

Nyligen utförda specialstudier visar att vårt mynt hör till de yngsta som Albrekt lät prägla, så sannolikt har det skett alldeles i slutet av hans regeringstid vid mitten av 1380-talet. Men med tanke på att Stockholm inte kapitulerade i tronstriden mot drottning Margareta så kan Albrekts mynt ha fortsatt att präglas i Stockholm fram till 1398 då staden alltså till sist hamnade i danska händer.

Så här i juli har vi gått in i lite av en semesterlunk. Just nu är det inte så mycket i byggproduktionen som kräver arkeologiska insatser. Vi följer dock kontinuerligt det som behövs. 

Även om det inte är så febril aktivitet i fält just nu som det varit tidigare så har vi ändå en del schaktningar att övervaka. Idag kom en liten mursnutt fram i Stadsgårdsområdet. Den dokumenterades och kan nu infogas med övriga observationer vi gjort i området.

Men det är inte helt stilla även om inte mycket händer ute på fältet. Inomhus råder stor aktivitet. Nu kan vi påbörja rapportarbetet av de undersökningar vi hittills gjort, fynd tvättas och registreras och lämnas in till konservering.

Arkeologiska data bearbetas och stratigrafiska sekvenser byggs upp.

Olika analyser av ben, växtmaterial och vissa typer av fynd påbörjas, träprover skickas iväg för datering.

Allt detta kommer sedan att bilda underlag för oss till våra tolkningar av hur livet en gång gestaltat sig här kring Slussen.

I slutet av augusti räknar vi med att de arkeologiska fältarbetena drar igång på allvar igen, så då återkommer vi med en ny rapport.

Månaden fynd utgörs av två föremål. Det rör sig om två kammar som vi hittade i en dammanläggning från sent 1200-tal. Dammen som mest troligt har varit en fiskdamm påträffades på Södermalmstorg våren 2014. 

Här hittas kammen som var tillverkad i ett enda benstycke. Den låg i vad vi antar vara en fiskdamm från sent 1200-tal.

Båda kammarna kan dateras till senare hälften av 1200-talet men är konstruerade på helt olika sätt. Den ena kammen är tillverkad ett enda benstycke och har en något kilformad utformning. Den andra kammen är tillverkad av flera delar som monterats ihop med hjälp av små bronsnitar.

Så här ser våra kammar från Södermalmstorg ut.

Båda har dubbla tandrader, en lite grövre för att kamma håret med och en fintandad för att ta bort hårlössen. De har även en likartad dekor bestående av enkla rader med punktcirklar. Kammen som är skuren i ett stycke är den äldsta typen av de två med rötter sen vikingatid, det vill säga 1000-talets första hälft. Vid 1200-talets slut hade de nästan slutat att tillverkas och istället ersatts av kammar sammansatta av flera separata delar.

Efter mitten av 1400-talet så försvinner kammarna nästan helt i det arkeologiska fyndmaterialet. Det beror förmodligen på att man börjar använda trä istället för ben som material till kammarna och träföremål bryts oftast ner mycket snabbt om de inte ligger i mycket gynnsamma fuktiga markförhållanden.

Kammar är en relativt vanlig kategori av fynd vid arkeologiska undersökningar av medeltida miljöer.

I Stockholm kan vi, utifrån de arkeologiska undersökningar där hantverksspill och halvfabrikat kommit i dagen, se att kammakarna huvudsakligen verkar ha varit lokaliserade till den västra delen av Gamla stan. Det är därför märkligt att kammakare inte finns med bland de yrkesgrupper som finns omnämnda i de medeltida skattelängderna.

Kammakare har funnits i Stockholm fram till 1930-talet då den sista kammakaren, Albert Wilhelm Holm, lade ner sin verkstad som låg på Kocksgatan på Södermalm. Stadsmuseet förvärvade hela verkstaden som flyttades till Skansen där Holm fortsatte att tillverka kammar fram till 1942.

En påminnelse om det utdöda hantverket har vi i Kammakargatan på Norrmalm som fick sitt namn på 1600-talet.

Under hösten 2016 gjorde vi en arkeologisk undersökning av en del av kvarteret Ormen som fanns bevarad under Katarinavägen.

Kvarteret Ormen uppfördes vid mitten av 1600-talet och revs då Katarinavägen drogs fram i början av 1900-talet. Just nu pågår schaktningar direkt norr om detta kvarter. Schaktningarna görs i samband med förstärkningsarbeten för den betongvägg som löper längs med tunnelbanan.

Schaktet påbörjades närmast kvarteret Ormen och där påträffade vi en del av grundmuren till en av kvarterets byggnader. Nu har grundmuren tagits bort och under den framkommer en konstruktion av trä med stolpar och liggande timmer. Då schaktet är relativt smalt kan vi bara se en del av konstruktionen vilket försvårar tolkningen, men troligen rör det sig om rester av en kaj eller brygga.

Trärester som ingår i den påträffade konstruktionen tas fram.

Till hösten hoppas vi få komma igång med större undersökningar i detta område och får då chansen att ta fram mer av anläggningen. Hur gammal är då kajen eller bryggan? Någon exakt datering kan inte göras i dagsläget, men konstruktionen ligger på en nivå som tyder på att den anlagts under 1300-talet. Något som stöder en sådan datering är att vi gjorde fynd av importerad tysk stengodskeramik från den tidsperioden intill kajen.

På bilden ses några skärvor av medeltida tysk importkeramik som hittades intill kajen.

Det här fyndet av ett nätflöte tillverkat av bark vittnar om att vi gräver i en sjönära miljö.

Just nu har våra arkeologiska undersökningar på Södra Slussplan avslutats för den här gången.

Det har på många sätt varit ett intressant och komplicerat arbete. Huvudsakligen har vi rört oss bland murlämningar och kulturlager från 1700-talet, där en del hade sina rötter i sent 1600-tal och annat varit i bruk ända till 1870-talet. Speciellt i undersökningsområdets södra del påträffades ett sammelsurium av murar där äldre byggts till och byggts om. Allt detta har nu rätts ut och kommer att kunna infogas i en kronologi som berättar för oss om de verksamheter som bedrevs här under Slussens historia.

Ett väldigt spännande fynd som kom fram för någon vecka sedan var fundamentet till en mur som vi med stor säkerhet kan säga har ingått i det försvarsverk som Gustav Vasa lät anlägga här 1548.

Här mäts murverket in och dokumenteras.

Den del av muren vi fick fram nu var uppbyggd av upp till två meter stora stenblock.

Fundamentet i sig var drygt en meter högt och bestod av upp till två meter stora stenblock som placerats på rad alldeles invid den tidens strandlinje. Innanför stenmuren fanns stora mängder grus som förts dit för att bilda en vall.

Det här är ett tvärsnitt av muren. Vi hittade två skift av stenar.

Muren vi hittade förde oss alltså tillbaka till 1540-talet. Det var en tidsperiod som paradoxalt nog präglades av färre krigsföretag än vad som tidigare varit fallet. Åtminstone gäller detta för förhållandet gentemot Danmark som tidigare varit en ständig motståndare i kampen om makten i samband med den nordiska unionens (Kalmarunionen) upplösning.

Valet av Gustav Vasa som kung hade redan 1523 markerat en definitiv brytning med den nordiska unionen. För sitt stöd i upproret mot Kristian II fick lybeckarna omfattande privilegier som gav dem fullständig handelsfrihet. Gustav Vasas förhållande till Lybeck påverkades av de skulder man dragit på sig för frihetskriget. Lånen gjorde inte bara att Sverige hamnade i ett politiskt beroendeförhållande, de gav också upphov till en galopperande statsskuld som måste lösas genom uttag av omfattande extraskatter. Det politiskt och ekonomisk ansträngda läget kom dock gradvis att förändras. Genom en rad handelsekonomiska och politiska intriger och uppror i Lybeck och i Danmark hade maktförhållandena redan under 1530-talet kommit att förskjutas.

Gustav Vasa slöt ett förbund med den danske kungen Kristian III som kämpade i ett danskt inbördeskrig där lybeckarna utgjorde en del av fienden. Tillsammans bekämpade de fiendehärarna i Skåne och på de danska öarna. 1536 slöts en fred som innebar att Lybeck förlorade sitt grepp om den svenska utrikeshandeln och Gustav Vasa sökte istället närmare kontakter med holländarna.

På 1540-talet slöts ett avtal (Brömsebroförbundet 1541) mellan Sverige och Danmark som innebar en radikal utrikespolitisk omställning, där länderna bland annat utformade en gemensam politik mot Lybeck och också utlovade varandra ömsesidig hjälp i krig.

Så när den mur vi nu påträffat byggdes var behovet av ett försvar av Stockholm inte direkt överhängande så som det tidigare varit. Men det är tydligt att Gustav Vasa hade mer långsiktiga planer för Stockholms och rikets försvar.

Befästningsarbetena för Stockholms försvar kom att pågå i stort sett oavbrutet från 1520-talet och under hela Gustav Vasas regeringstid fram till hans död 1560.

År 1548 påbörjades byggandet av en helt ny försvarsanläggning på södermalmssidan av Söderström. Efter kontinental förebild från Nordeuropa planerade Gustav Vasa att bygga en låg rondell bakom en djup vallgrav. Liknande befästningar hade redan gjorts vid slottet under början av 1540-talet.

Vallgraven till den nya försvarsanläggningen grävdes vid basen av den tämligen låga åsrygg som sköt ut som en udde från Södermalm. Det krävdes en stor arbetsstyrka för att gräva vallgraven, under budgetåret maj 1548 – maj 1549 varierade antalet av staden avlönade grovarbetare med mellan femtio och närmare hundra man. Enbart under det första året gjordes mer än 10 000 dagsverken på vallgraven och vallen. Centralt i vallgraven byggdes ett kanontorn, en så kallad rondell. Uppe på vallen norr om vallgraven byggdes ett porttorn som var sammanbyggt med västra delen av rondellen.

Det gamla yttre Södertorn, känt i skrift sedan 1427, kom nu istället att bli Mellantornet. Mellan detta äldre torn och det nya porttornet anlades en kullerstensbelagd gata. En vindbrygga över den nya vallgraven förband försvarsverket med Södermalm.

Det här är en detalj ur ett kolorerat kopparstick från 1570. Pilen markerar den mur vi nu hittat. Till vänster om pilen ligger vallgraven och det då nyligen uppförda porttornet (den nya Yttre Söderport) invid rodellen. Till höger om pilen ser vi Mellantornet. Området mellan de båda tornen kallades Vallen.

Området mellan de två försvarstornen kallades Vallen. Det var en uppbyggd platå. En stor del av massorna till vallen kom från den uppgrävda vallgraven, men den bestod även av rivningsmassor från Svartbrödraklostret som revs 1547.

Ungefär hundra år efter det kopparstick som vi ser ovan upprättades denna karta över försvarsanläggningarna närmast Södermalmstorg som då hade tagits ur bruk. Kartan är från 1674 och vallgraven användes nu istället som omlastningsplats för stångjärn (Järngraven). Bland annat syns här den så kallade Vallen. Den droppformade figuren är Södertorn och till vänster om den ser vi var vindbryggan över vallgraven låg. 

Den del av muren vi hittat nu var den som låg ut mot Saltsjön. När vi såg grusfyllningen innanför muren kände vi genast igen den. Det var nämligen samma typ av fyllning som den vi hittade hösten 2013 på Södermalmstorg där den då med två meter av grus täckte över en bebyggelse från 1540-talet.

Under kommande år lär vi få tillfälle att berätta mer om försvarsverken här på Slussen, då kommer vi att göra undersökningar i själva vallgraven, men också i Vallen-området och med stor sannolikhet även av Mellantornet (alltså det medeltida Yttre Södertorn).

Så fortsätt att följa oss på vår resa genom äldre tider här på Slussen.

Besök 3D-modellen av Gröna gången och handelsbodarna som låg utmed den. Verksamheten har sina anor från mitten av 1700-talet och bebyggelsen fanns sedan i bruk efter diverse ombyggnader till mitten av 1800-talet.

Ute på den stenlagda gatan hittades mängder av mynt som tydligt avspeglar att här då bedrevs intensiv handel. I bodarna kunde stadens innevånare köpa fisk, kött och grönsaker. Gatan gick ner till Saltsjön och den ena av två vägar som där via olika broar ledde från Södermalm över Polhemsslussen till Skeppsbron och Gamla stan.

För mer information om undersökningen vid Södra Slussplan klicka här

Så var det dags för månadens fynd igen. I det här fallet handlar berättelsen om att även aldrig så små skärvor kan innehålla massor av spännande information. Det rör sig om två centimeterstora fajansskärvor som påträffades bland 13830 andra fynd av keramik från våra undersökningar på Södermalmstorg under åren 2013-2015.

Skärvorna hör hemma i en miljö som inom undersökningsschakten dominerades av stenlagda gator intill vilka det låg stora timrade varumagasin. Magasinen ingick i de handelsmannagårdar som låg här på Gustav Vasas tid mellan åren 1544 och 1548.

Så här såg lämningarna efter varumagasinen från 1540 talets andra hälft på Södermalmstorg ut när vi grävde fram dem.

Identifieringen av skärvorna har gjorts av vår keramikexpert Mikael Johansson från Stadsmuseet. Han kan konstatera att det rör sig om delar från två olika dryckeskrus, i ena fallet en del av en mynning och i andra fallet en del från buken av ett krus.

I mitten av bilden ser vi de två små skärvorna som hittades på Södermalmstorg. Den övre påträffades våren 2015 och den undre våren 2014. Båda låg i anslutning till olika varumagasin. Till vänster och höger syns hela exemplar av så kallade Malling Jugs som idag finns på British Museum i London. Krusen är mellan 16-17 centimeter höga.

Mikael berättar att dessa krus ofta kallas för ”Malling” jugs (jug är engelska för krus/kanna). Länge trodde man att de tillverkats i England, det var nämligen just där sådana kärl fanns kvar i museer och andra samlingar. Beteckningen ”Malling” härrör från ett fynd av ett dryckeskrus i en kyrka i West Malling, några mil sydost om centrala London i England. Men idag vet man genom kemiska analyser av leran i kärlen att de i själva verket har framställts i delar av Nederländerna och Belgien (inom vad som i mitten av 1500-talet var Spanska Nederländerna), och man har där under de senaste åren också hittat sådana vid arkeologiska utgrävningar. Staden Antwerpen har haft en framträdande roll vad gäller både tillverkning och export av dessa speciella kärl.

Den här typen av dryckeskärl betraktades av sin samtid som ganska exklusiva. I England där många har bevarats in i nutid försågs de med ett silverlock och fungerade som lyxiga ölstop.

Om våra krus från Södermalmstorg också haft silverlock vet vi inte, men helt klart är ändå att gårdarnas innevånare drack sitt öl med stil och att man haft tillgång till det senaste modet från Europa. 

Sedan en tid har vi avslutat undersökningarna längs med Gröna gången som vi kunde följa i flera ombyggnadsfaser tillbaka till mitten av 1700-talet. Men där fanns också lämningar efter en föregångare till gränden som mynnade mot en äldre stenmurad kajfront.

Just nu är vi i slutskedet av vår undersökning inom ett område alldeles söder om den gamla Polhemsslussen.

Det är inom den rödmarkerade ytan på 1771 års karta som vi nu arbetar. Vi befinner oss alltså strax söder om Polhems sluss.

Här kommer det fram rester av fundament till en bro som ledde över Järngraven och vidare norrut över slussrännan vid 1700-talets mitt.

Här kommer en mängd murrester i dagen. Många av dem har ingått i de brofästen som fanns till passagebron på östra sidan om Järngraven och som ledde över Christoffer Polhems sluss. Den hade konstruerats av den mycket flitiga stadsarkitekten Johan Eberhard Carlberg och uppfördes en liten bit in på 1750-talet. Fundamenten var så rejält tilltagna att valven även kunde inrymma större förvaringsutrymmen. Andra murar har ingått i den bebyggelse som låg här i Järngravens östra del.

Det här är en ritning från 1753 där det framgår hur fundamenten till passagebron öster om Järngraven skulle placeras. Pilen visar var en del av de murrester vi nu hittar har hört hemma.

På en ritning från ca 1750 visar stadsarkitekt Carlberg hur passagebrons valv skulle förses med träportar så att valven skulle kunna utnyttjas till förvaring av olika varor.

Järngraven var i bruk mellan åren 1662 – 1865 och utgjorde ett område som sträckte sig från Mälaren och ut i Saltsjön i det som tidigare varit vallgraven utanför Yttre Söderport från 1500-talets mitt och fram till 1662. Den fick sitt namn efter handeln med stångjärn som bedrevs här. Här låg Järnvågen där stångjärnet från Bergslagen vägdes innan omlastning för export vidare ut i Europa. Man kan alltså med fog säga att den här platsen var en viktig nod i den svenska ekonomin under nästan två sekler.

Någon gång under 1830-talet avbildade konstnären Johan Fredrik Julin livet och verksamheten så som det då tog sig ut i vårt arbetsområde. Här ser vi stångjärn som ställts upp och ska lastas på lastpråmar ut till väntande fartyg för vidare export ut i Europa.

Vi har också hittat trälämningar i form av plank och pålar, där pålarna har burit upp en kajanläggning där lastpråmarna lade till på Saltsjösidan. Övrigt virke tycks komma från en magasinsbyggnad som av myntdateringar att döma kan ha stått där under en lång period, från 1630-talet fram till mitten av 1700-talet och sedan brunnit ner.

Två mynt som påträffades i hamnmagasinet. Det till vänster är präglat 1748 och det till höger någon gång mellan 1633-1636.

Till vänster i bild syns en del av de pålar som burit upp den kajanläggning som fanns här under 1700-talet.

Vi hittar också rester efter plankor och bjälkar som en gång suttit i ett hamnmagasin som stod här på platsen fram till mitten av 1700-talet.