Månadens fynd 29 juni 2018

Månaden fynd - juni 2018

Den här månaden har vi valt ut ett kanske lite udda fynd, men ett fynd som på många vis avspeglar en viktig verksamhet som bedrevs här vid Slussen under äldre tid. Det rör sig om fynd vi nyligen gjort av sälben, närmare bestämt ben från sälhanens penis. De benen är lätta att känna igen när man hittar dem i fält och därför lätta att uppmärksamma.

Vikaresäl Vikaresälens penisben. Fynd från det tidiga 1300-talet vid Stadsgården.

 

Just de här benen kom fram i lager som vi kan datera till tidigt 1300-tal, här hittar vi bryggkonstruktioner som byggts av virke som fällts vintern 1318/1319 så vi rör oss antagligen i en miljö från 1320-talet.

Våra nyfunna sälben skvallrar om den verksamhet som bedrevs här på platsen vid denna tid, nämligen trankokning. Vi vet att det redan år 1305 pågick trankokning här i området, från det året har vi nämligen ett brev bevarat. Brevet skrevs den 17 juli och i det skildras en rättslig tvist mellan klostren i Sigtuna och Strängnäs gällande rätten till kokning av sältran. Av brevet framgår också att verksamheten förlagts hit till stadens utkant på grund av stanken den medförde.

SDHK nr 2114 1305 juli 17Här ser vi det medeltida brev daterat till den 17 juli 1305 som omnämner verksamhet som rör trankokning vid Stadsgården. SDHK nr 2114.

 

Arbetet med att koka tran tycks ha pågått här vid Slussen under hela medeltiden och vi har flera skriftliga dokument som omnämner detta, till exempel har vi en notis i stadens tänkeböcker från den 14 december 1517 där det berättas om ena sielebodz tompt… med en tran[n] panno.

Omnämnandet av en tranpanna för oss in på själva tillverkningsprocessen. I tranbodarna fanns enligt skriftliga uppgifter kar, pannor och kittlar för kokning av sälspäcket till tran. När sälspäcket kom hit till Stockholm låg det i tunnor och hade börjat ruttna. När det packades i tunnorna hade det sannolikt skurits upp i långa skivor, det var åtminstone så man gjorde på 1700-talet i Finland. När späcket sedan packades upp var det alltså redan på väg att ruttna, bitarna lades i grytor och kokades till tran.

Tranet användes sedan som olja i lampor (lampatran) så att man fick ljus inomhus under de mörka årstiderna. Men tranet hade även många andra användningsområden, det användes till exempel som läkemedel mot skörbjugg, men också vid garvning av sämskskinn och när man drevade borden i båtarna. Det kunde även användas till att impregnera läderstövlar så att de stod emot väta.

I sin Historia om de nordiska folken som Olaus Magnus skrev i exil i Rom 1555 berättar han att de som är rädda för blixten anser sig vara tryggast i tält som gjorts av sälskinn, därför att detta djur är det enda i havet som undgår att drabbas av blixten. Enligt folktron kunde man också smörja in hästarnas grimmor med sältran, då lät råttorna bli att gnaga av dem när de stod bundna i stallet. Dessutom gjorde det att hästarna inte träffades av blixten. Som vi ser var tranet som producerades vid Slussen användbart till mycket.

Säljakt har bedrivits vid Östersjöns kuster och på svenskt område inte sällan längs med Bottenviken. Vi har en tillkännagivelse i Stockholms tänkeböcker från den 10 september 1483 som omnämner just bottniska jägare, …the som kiöpa lagx eller sääl aff botnakarllom, the skulo kiöpa that for reda peninga…

Olaus Magnus beskriver att de bottniska fångstmännen jagade sälar med ett hullingförsett sälspjut och att de lockade dem till sig genom att härma dem. Annars har sälar också fångats med hjälp av nät eller notar.

Det finns en skriftlig uppgift från Umeå storsocken år 1556, alltså året efter det att Olaus Magnus gav ut sin historieskrivning, av den framgår att det då fångats 68 sälar av 22 båtar med 3 notar och 171 nät.

Jakten utövades av båtlag eller fångstlag som sinsemellan delade byte och eventuella förluster.

De ben vi hittat kommer främst från vikaresäl men vi har också sett att där finns någon enstaka gråsäl.

Fångsten av vikaresäl inleddes vanligen i februari då havet var istäckt och den skedde då med spjut eller snarare en harpun med en hullingförsedd spets som satt fast i en lina. Under säljakten på sommaren använde man istället oftare nät. Som fetast var vikaresälen på sensommaren.

Eftersom jakten på säl pågick under en stor del av året så kan vi utgå ifrån att även trankokningen gjorde det, så stanken från verksamheten låg nog tung över vårt område här vid Slussen mer eller mindre året runt.

Petri Bellonii Cenomani De aquatilibusEn avbildning av en säl (Vitulus marinis) från 1556. Petri Bellonii. Cenomani De aquatilibus.

 

 

 

 

Stadsgården 20 juni 2018

På gång i juni 2018

Efter några månader med ganska begränsade undersökningar på Stadsgården får vi nu äntligen tillgång till lite större ytor. För närvarande undersöker vi ett område direkt väster om kvarteret Tranbodarna som ligger i anslutning till där vi under hösten och vintern förra året fann välbevarade lämningar.

Husgrund 1600 tal Här håller vi på med våra undersökningar just nu, de bebyggelselämningar vi får fram är från 1600-talet.

 

Det vi då grävde fram var bland annat pålar från vad vi tolkade som rester efter en bryggkonstruktion, rester av tranbodar och en stor och välbevarad lastkaj. Gemensamt för de här konstruktionerna var att de var byggda av trä som var överraskande välbevarat. Därför sågade vi prover från olika delar av konstruktionerna och skickade dem på dendrokronologisk analys, vilket är en metod att datera trä genom att mäta årsringarnas tillväxt. Nu har vi fått svar på analysen och dateringarna stämmer mycket väl in på de tolkningar som arkeologerna utifrån fyndmaterialet gjorde redan i fält.

Den tidigaste konstruktionen är en brygga som löpt invid vattenbrynet längs med Katarinabergets fot. De analyser som gjordes på stolparna till bryggan visar att den byggts med virke som fällts vintern 1308-1309 och att den sedan varit i bruk under 1300-talets första hälft. Under den tiden har en del stolpar förmultnat och ersatts med nya. Den här bryggan har sannolikt fortsatt utmed hela Stadsgården där vi utifrån skriftliga dokument vet att det har funnits tranbodar ända sedan år 1305.

Vid våra tidigare undersökningar påträffade vi även tranbodar, de enda som någonsin hittats i Stockholm. Tranbodarna låg invid varandra på varsin tomt endast åtskilda av en smal passage.

TranbodarnaDet här var de två tranbodarna som vi hittade tidigare i år. Bodarna var konstruerade så att delen med den stora spisen låg på land och resten av byggnaden låg på pålar ut i vattnet.

 

När vi undersökte bodarna kunde vi se att de brunnit ner vid ett tillfälle och senare ersatts med nya. Frågan var när de hade brunnit ner. Den dendrokronologiska analysen visar att de äldsta tranbodarna vi fann hade byggts med virke som fällts vintern 1551-1552 och genom denna datering så kan vi nu faktiskt tala om exakt när branden skett. I Stockholms stads tänkeböcker för år 1554, som innehåller minnesanteckningar och protokoll från stadens rådhusrätt, så hittar vi nämligen en notis från onsdagen den 27 juni som omtalar en brand som denna dag drabbade Södermalm. Det var mellan åtta och nio på kvällen som elden bröt ut i Sven smeds smedja. Enligt notisen så brann en stor del av Södermalm ner, däribland sex stycken tranbodar nere vid Stadsgården. Vid den här tiden betecknade namnet Stadsgården den skeppsgård som fanns på platsen nedanför vad som idag täcks av Slussens tunnelbanestation och Stadsmuseets byggnad. De tranbodar som vi har undersökt måste ha varit de som låg närmast Stadsgården och brann ner denna ödesdigra junikväll år 1554.

I början av 1600-talet revs den ena tranboden och istället så anlade man en stor och kraftig lastkaj av timmer som kan dateras till 1612-1613.

KajHär ser vi lastkajen som byggdes av timmer som fällts vintern 1612-1613.

 

Ett knappt trettiotal år senare så försvann både tranbodar och lastkaj i samband med att hela området då fylldes ut med stora massor grus och jord samtidigt som gaturegleringen av Södermalm inleddes i början av 1640-talet.

I dagarna har vi fått fram och tagit bort stengrunden till ett av husen som uppfördes ovanpå utfyllningarna vid mitten av 1600-talet. Nästa steg blir att undersöka lagren under denna byggnad och där förväntar vi oss hitta både fortsättningen på strandbryggan och ännu fler tranbodar.

Arbetsbild Alldeles nyligen kunde vi dokumentera grunden till ett hus som byggts vid mitten av 1600-talet. Mitt i bilden syns ett av de stora dragjärn som hållit samman grundkonstruktionen. Sannolikt har man behövt dessa dragjärn eftersom grunden låg på utfyllnadsmassor. Träresterna som syns är en del av rustbädden som vilade på en mängd nedslagna pålar.

 

 

 

 

Månadens fynd 29 maj 2018

Månadens fynd - maj 2018

Månadens fynd nu i maj är även det, liksom förra månaden ett fynd från tidigmodern tid. Nu i form av en tandborste från 1800-talet. Det här fyndet gjordes när vi i september 2016 inledde våra undersökningar i kvarteret Ormen här vid Slussen.

Tandborste 72dpi 900 600Så här ser vår tandborste ut. Vi får väl räkna med att det är tidens tand som gjort att borsten nästan helt försvunnit och att det nu är endast skaftet av ben nu återstår. Eller har den använts så flitigt av sin dåtida brukare?

 

Vår tandborste är nästan 15 centimeter lång och är av 1800-tals snitt. Den är av ben och har tre rader med borst vilket är typiskt för tiden. På skaftet finns en inskrift; MASTIQUEE  GARANTIE  PARIS vilken visar oss att den är tillverkad i Frankrike. Frankrike var näst efter England det stora producentlandet för tandborstar under 1800-talet.

Tandborstar fanns i Kina redan på 1490-talet och de börjar dyka upp i Europa under andra hälften av 1500-talet. I svenska texter nämns de första gången 1649. Samma år skrev en engelsman till en vän i Paris och bad honom leta upp en tandborste åt honom. De användes i början närmast som penslar: Man sköljde munnen, strök en pasta på tänderna med borsten eller en svamp och sköljde sedan av. 
Den moderna västerländska tandborsten sägs ha skapats först år 1780 av en engelsk matthandlare vid namn William Addis. Dessa moderna industriframställda tandborstar hade skaft som ofta var gjorda av ben och det var helst lårben från ko som användes. Borsten kom från något styvt djurhår, gärna från svin, men även häst- eller grävlingsborst användes. Efter som dessa borst var ganska styva så kunde de lätt göra mer skada än nytta då de hade en tendens att sticka hål i tandköttet vilket kunde leda till infektioner.

På 1840-talet började tandborstar tillverkas industrimässigt också i Frankrike, Tyskland och Japan.

Man fortsatte att göra tandborstar med djurborst ända fram till 1938, då de första tandborstarna med nylonborst började tillverkas av firman DuPont i USA.

Att användningen av tandborstar blev mer frekvent under 1600-talet och att en massproduktion av dem startade i slutet av 1700-talet kan med stor sannolikhet kopplas samman med att tandhälsan i Europa snabbt försämrades under den perioden. Orsaken var en omfattande ökning av sockerkonsumtion. Från de nya kolonierna i Karibien, med ett gynnsamt klimat för sockerrörsodling och tillgång till billig slavarbetskraft, strömmade sockret in i Europa. På 1640-talet fanns det till exempel över 50 sockerraffinaderier i Amsterdam.

Studerar man svenska kokböcker från den här tiden så är det lätt att konstatera att socker är en mycket vanlig ingrediens i matlagningen, så även i rätter vi idag aldrig skulle söta, till exempel viltstek, kokt fågel, löksoppa, kräfträtter och fiskgryta.

När man sedan under 1700-talet lärde sig raffinera socker ur sockerbetan så ökade bruket av socker än mer. I England steg sockerkonsumtionen med 1500 procent från år 1700 till år 1800.

En annan orsak till att användningen av tandborstar ökade måste också tillskrivas vetenskapliga landvinningar och att man under 1700-talet började förstå sambandet mellan tandvärk och det man stoppade i munnen. Nu upptäckte man att tandröta uppkom av bakterier.

Länge hade teorin att värken orsakades av tandmask levt kvar, därav uttrycket "maskstungna" tänder. Innan kunskapen om karies ökade och tandborsten blev gemene mans egendom fanns det otaliga huskurer för att hålla tandvärken borta. Sköljningar av olika slag var det vanligaste. Sköljvätskan kunde innehålla märkliga blandningar, med allt från alun, salt, honung och mynta till muslort, äggskal, fiskben och den egna urinen. Andra metoder var att röka ut värken med bolmört eller att försöka överföra värken via en spik till ett träd. En sista utväg, när värken blev för svår, var att dra ut de sjuka tänderna.

För Sveriges del var hovtandläkaren Joël Assur en föregångare när det gällde att sprida kunskap om hur tänderna skulle hållas rena. I skriften "Korrt underrättelse om dä mest vanliga TandSjukdomarna" från 1799, varnar han för sockrets påverkan och rekommenderar användning av tandborste och tandpasta.

Trots att tandborsten fick en ökad spridning under 1800-talet så var den fortfarande i första hand ett verktyg för de välbeställda. Det är inte förrän på 1940-talet, när de billiga nylontandborstarna gör sitt inträde på marknaden, som alla får råd att borsta tänderna

Sannolikt avspeglas detta också i vårt fynd. En mantalslängd som rör de boende i kvarteret Ormen år 1860 talar sitt tydliga språk. Vid den här tiden har kvarterets status sjunkit markant och vi möter många inneboende, arbetslösa före detta handlare, järnarbetare med mera och flera av dem fick magra extrainkomster genom att ha fosterbarn inhysta hos sig.

Men vi hittar några undantag, här finns två personer med hushåll som varit betydligt bättre bemedlade än de övriga. Det rör sig om domprosten C. O. Björling och bankkommissarien Gustav Wilhelm Schützerkrantz.

Det är väldigt sannolikt att vi kan knyta vår tandborste till någon av dessa välbeställda familjer.

Stomatolskylt på gamla Katarinahissen 1933 72dpi 900Fyndet av vår tandborste gjordes endast några hundra meter ifrån den här välkända reklamskylten för tandkrämen Stomatol som urspungligen satt på den på gamla Katarinahissen. Stomatol var den första tandkrämen i Sverige som fanns på tub. Den lanserades år 1900. Bilden är från år 1933.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Slusskajen/Slussplan 22 maj 2018

På gång i maj 2018

Slussens alla slussar.

Den första slussen mellan Saltsjön och Mälaren byggdes 1642 och kallades drottning Kristinas sluss. Den nuvarande uppfördes på 1930-talet i samband med ombyggnationen av Slussen och heter Karl Johans sluss. Däremellan har det funnits ytterligare två slussar, Polhems sluss från 1700-talet som i sin tur ersattes av Nils Ericsons sluss vid 1800-talets mitt.

Vid den arkeologiska undersökning vi nyligen har avslutat på Slussplan har vi påträffat de östligaste delarna av den ursprungliga Polhemsslussen. Det vi fick fram var delar av en fint stenlagd slusskaj och en del av kanalens stödmur.

20180515 101239 rester av Polhems sluss

20180515 101342 stenplattor till Pohems sluss 72dpi 900 600På bilderna här ovan synd de delar av Polhems sluss som vi nyss hittat.

 

Redan år 1724 så var den första slussen, drottning Kristinas sluss, i det närmaste uttjänt. Inte nog med att stora reparationer på konstruktionen behövdes, man önskade även göra den djupare så att större fartyg skulle kunna passera. Staden bestämde sig därför för att bygga en helt ny sluss på samma plats som den gamla. Man frågade då Christopher Polhem om han var villig att konstruera den nya slussen.  Polhem som då var 63 år tackade nej då han menade att han var för gammal. Åren gick och 1730 vände man sig åter till Polhem som ansågs vara den ende som kunde ro projektet i hamn. Det skulle dock dröja ända fram till 1744 innan en då 84-årig Polhem skrev på kontraktet och byggnationen kunde starta. Vid några tillfällen under byggandets gång bars den åldrige Polhem ner till byggarbetsplatsen i bärstol från sitt hem på Hornsgatan. Christopher Polhem fick aldrig se den färdiga slusskonstruktionen utan avled 1751, fyra år innan den invigdes i maj 1755. Då hade den närmare 45 meter långa och 9,5 meter breda slussen kostat 386 000 daler silvermynt att bygga, vilket var nästan fyra gånger mer än den budgeterade summan.  Polhems sluss var i drift i nästan hundra år. På 1850-talet ersattes den av Nils Ericsons sluss som byggdes längre norrut mot Gamla stan.  Den gamla slussrännan behölls emellertid och användes ett tag som fisksump i en basarbyggnad som byggdes över rännan. Det var först i samband med byggnationen av Slussen på 1930-talet som Polhems sluss fylldes upp med jordmassor och helt togs ur bruk.

Röda slussen 72dpi 900 600På Anders Holms oljemålning från 1870 ser vi Polhems sluss från saltsjösidan. Den del av vi nu fick fram är slusskajen till vänster i bild där det sitter en pojke i vit skjorta och metar.

 

Pallisaden växer

Något vi nästan börjat vänja oss vid är att det så gott som alltid dyker upp något överraskande och oväntat när vi sätter spaden i jorden. Så var det även den här gången. Längst ner i gropen, strax över grundvattennivå, så kom det fram en pallisadliknande konstruktion som liknade den pallisad vi fann på Sjöbergsplan i november förra året (se tidigare artikel På gång i november).

DSC 2264 arbetsbild 72dpi 900 600Här börjar stockarna i försvarsverket dyka upp.

 

Det rörde sig om tätt lagda stockar som var snedställda i vinkel ut mot dåtidens vattenyta. Tidigare hade vi en hypotes om att det varit en upprättstående pallisad som fallit omkull, men nu talar allt mer för att den sneda vinkel den hade när vi fann den är den ursprungliga.  Stockarna i konstruktionen måste ha varit längre och med stor sannolikhet spetsiga ut mot vattnet, på det sättet har pallisaden utgjort ett effektivt hinder mot angripare som velat angöra stranden från sjösidan. 

DSC00961 Lodfoto träkonstruktion 72dpi 900 600Så här såg resterna av den pallisadliknande träkonstruktionen ut. Likheterna med den vi hittade tidigare på Mälarsidan är slående. Troligen utgör de en del av ett sammanhängade försvarsverk som funnits här på 1300-talet.

 

Pallisaden har troligen uppförts på 1300-talet och skyddat det näs som på den tiden sköt ut i Söderström mot Gamla stan. För en sådan datering talar inte bara den årsringsdatering (dendrokronologiska analys) vi gjort på konstruktionen vi undersökte på Sjöbergsplan utan även åldern på den keramik vi hittat i anslutning till palissaden.

Månadens fynd 26 april 2018

Månadens fynd - april 2018

Månadens fynd är av ett ganska ovanligt slag i arkeologiska sammanhang, fast å andra sidan så hittar vi ju en del ganska ovanliga saker här vid Slussen.

Det rör sig om ett så kallat strykjärnslod av järn. Lodet är knappt 10 cm långt, 6 cm brett i basen och en dryg centimeter tjockt. Det väger 3,5 hekto. En ganska så solid och kompakt järnklump alltså.

StrykjärnslodStrykjärnslod från 1700-talets andra hälft funnet vid Slussen.

 

Vårt fynd kommer i ett lager som vi med hjälp av mynt och kritpipor kan datera till 1700-talets andra hälft.

Ett sånt här lod användes på så sätt att det värmdes upp i en eldstad och sedan stoppades in i strykjärnets bakre del vars öppning var försedd med en stängbar lucka. Själva strykjärnet sattes alltså aldrig över elden, utan det utgjorde i princip bara ett handtagsförsett hölster som värmdes upp av lodet. Materialet i strykjärnet är nästan alltid av en legering bestående av koppar och tenn.

Strykjärn och lodStrykjärnslodet stoppades in i en lucka baktill på strykjärnet.

 

I svenska museisamlingar finns det strykjärn från 1600-talet och framåt och de har genomgått en del förändringar över tid. 1600-talets strykjärn har en mer avrundad nos, omkring 1700 blir nosen spetsig och behåller sedan den formen. Från omkring 1800 ändras utförandet av luckan baktill på strykjärnet. Då överger man luckan som var utformad som en svängbar gångjärnsdörr och istället görs luckan höj- och sänkbar.

Strykjärn 1600 t till vänster 1700 t i mitten 1800 t till högerHär till vänster ser vi ett strykjärn från 1600-talet, i mitten ett från 1700-talet och längst till höger ett från 1800-talet.

 

Strykjärn användes främst till att stryka linnekläder med och sannolikt är det så att de kommer i bruk först under 1600-talet då också bruket av linne ökar.

 

 

 

 

Slusskajen/Slussplan 16 april 2018

På gång i april 2018

Förra månaden berättade vi att vi höll på med en undersökning inom en mindre yta som låg i anslutning till Gustav Vasas försvarsverk som uppfördes i mitten av 1550-talet. Under april har vi fortsatt och nu också avslutat det arbetet.

Arbetsbild 2Undersökningen i utkanten av den försvarsvall som Gustav Vasa lät uppföra har nu slutförts.

 

Många av de fynd som hittades kan vi hänföra till matlagning, här fanns nämligen en hel del matavfall i form av djurben och även en stor mängd skärvor av trasiga lergrytor. Så uppenbarligen har vi haft någon form av kök i närheten där man lagat mat åt de militärer som skulle sköta stadens försvar.

JydepotteBland alla keramikskärvor som vi hittade fanns också dessa som kommer från en stor förvaringskruka, en så kallad jydepotte som tillverkats på Jylland i Danmark.

 

SpelpjäsDet här fyndet är en liten spelpjäs som antagligen är en bonde från ett schackspel. Besättningen som varit verksam på försvarsverket har uppenbarligen inte alltid varit så uppmärksam på annalkande fiender.

 

 

I anslutning till försvarsvallens östra ände kom det fram en kraftig stenrad som möjligen utgjort någon form av fundament för att hålla grusmassorna i vallen på plats.

Här ser vi stenraden som kom fram i utkanten av vallen.Här ser vi stenraden som kom fram i utkanten av försvarsvallen.

 

Vi hittade även lämningar som var äldre än vallen. Under den fanns nämligen rester av stenläggningar i två olika nivåer och allra underst hittade vi rester av en träkonstruktion från tidigt 1500-tal. Stenläggningarna kan ha fungerat som någon form av förstärkning av strandkanten och har då också gjort det lättare att ta sig fram längs med stranden när man skulle lasta och lossa mindre båtar. Trästockarna är det enda som blivit kvar efter någon mindre bod som stått här i vattenbrynet.

StenläggningDet här är en av stenläggningarna som låg i anslutning till den gamla strandkanten.

 

TräkonstruktionDe här träresterna är antagligen allt som blivit kvar av en bod som en gång stått nere vid vattnet.

 

 

 

 

Månadens fynd 28 mars 2018

Månadens fynd - mars 2018

Månadens fynd har vi hämtat från Södermalmstorg. Det är en sporre av en typ som kallas piksporre. Den här hittade vi i lager som kan dateras till en period mellan cirka 1275 och 1325, mest sannolikt befinner vi oss i ett mycket tidigt 1300-tal.

Sporren är av järn och cirka 12 cm lång, skänkeln är böjd så att den kunde sitta under ankeln på den ryttare som burit sporren. I slutet av skänkeln ser vi att spännet, som användes för att låsa fast sporren med hjälp av en läderrem runt foten, sitter kvar.

SporreDet här är en så kallad piksporre, den är funnen i kulturlager på Södermalmstorg och kan dateras till tiden strax efter år 1300.

 

Böjda skänklar var något man började använda på 1100-talet, den sporre som vi hittat har mycket kraftigt böjda skänklar vilket är typiskt för tiden från och med 1200-talets mitt. Själva piken är pyramidformad och utformningen av piken var också något som förändrades över tid, allt för att minska skadorna som annars kunde uppstå på hästen när ryttaren sporrade den. Piksporrar kom med start i 1200-talet att successivt ersättas av sporrar som hade en klyka med en roterande trissa istället för en pik. Vid mitten av 1300-talet dominerade trissporrarna helt.

Fynd av medeltida piksporrar är inte helt ovanliga, i Sverige finns säkert ett 50-tal sådana fynd gjorda. Ofta är de påträffade i anslutning till borgar, men de har också hittats på medeltida gårdar ute på landsbygden. Kopplingen mellan en förekomst av sporrar och krigare som ingår i en beriden här ligger nära till hands. Under 1200-talet infördes en rusttjänst som till exempel är känd i Alsnö stadga från omkring år 1280 där det omtalas att den som fullgjorde rusttjänst med en stridshäst åt kungen skulle befrias från skatt. Detta var något som gynnade stormännen och stärkte kungen som fick ett rytteri i sin tjänst. Han kunde nu också själv avgöra vilka han ville låta ingå i detta frälse och var fri att välja de som var lojala till honom utan släktskapsband.

Att vårt fynd den här månaden är från decennierna kring år 1300 är extra intressant, från den här tiden hittade vi inte bara sporrar utan också doppskor till svärdsskidor och pilspetsar. Det rör sig alltså om fynd som kan förknippas med vapen, våld och ond bråd död. Och mycket riktigt, det var en orolig tid som präglades av en våldsam och hänsynslös maktkamp mellan bröder inom kungaätten.

De kungliga brödrastriderna inleddes med att Magnus Birgersson (Ladulås) som var kung under åren 1275-90, hade tagit makten genom ett uppror där han besegrat sin bror kung Valdemar i ett militärt slag vid Hova i Västergötland.

När Magnus dog efterträddes han av sin son Birger som regerade under perioden 1290-1318. Det blev en tid som fortsatte med politiska intriger och mynnade ut i ett inbördeskrig mellan kungen och hans bröder, hertigarna Erik och Valdemar som pågick mellan åren 1306-1318.

Det blev ett inbördeskrig vars maktpolitiska förvecklingar inte gick stockholmarna förbi. År 1307 intog hertigarna och deras anhängare Stockholm och slottet efter en belägring och tio år senare, 1317, utsattes Stockholm för ytterligare en belägring då kung Birger försökte återta staden.

Med tanke på att vårt fynd den här månaden har gjorts på en plats som ligger oskyddat och i ett mycket utsatt läge inte långt utanför stadsporten, kan vi inte utesluta att det hamnat där i samband med någon av inbördeskrigets olika belägringar. På så vis kan ett enskilt fynd spegla en dramatisk tid i vår historia.

 

 

 

Slusskajen/Slussplan 26 mars 2018

På gång i mars 2018

De senaste veckorna har det inte varit så mycket schaktningar som tidigare vid Slussen.  Det innebär att det arkeologiska fältarbetet har gått lite på sparlåga, vilket vi är rätt tacksamma för med tanke på den vinterkyla vi har haft. Men den arkeologiska verksamheten avstannar aldrig helt och hållet. Sedan ett par veckor tillbaka undersöker vi en mindre yta om knappt 100 kvadratmeter på södra Slussplan där ett maskinrum senare kommer byggas.

Arbetsbild 2Här pågår en mindre undersökning ovanpå vad som en gång varit Gustav Vasas försvarsverk.

 

Arbetsbild 1Här finner vi raserade lämningar efter den verksamhet som pågick här under 1500-talets andra hälft.

Undersökningsområdet ligger inom en yta som vid mitten av 1500-talet utgjorde en del av Gustav Vasas försvarsverk. Än så länge har vi inte påträffat något av försvarsanläggningen men väl en hel del sopor som slängts uppe på den. Soporna utgörs av en hel del matrester i form av ben men även av keramik och glas som gått sönder. Keramiken består huvudsakligen av trebensgrytor av rödbrännande lera, en typ av keramik vi brukar kalla för rödgods.  Keramiken och glaset som vi hittat kan vi datera till andra hälften av 1500-talet.

Rödgods från 1500 talets andra hälft Bland annat hittar vi skärvor efter en stor mängd grytor och krukor av lergods.

 

Vad som finns längre ner återstår att se, men vi har vissa förhoppningar om att hitta rester av de medeltida aktiviteter som bör ha funnits på platsen innan Gustav Vasa byggde sitt försvarsverk.

 

 

 

 

Månadens fynd 27 februari 2018

Månadens fynd - februari 2018

Månadens fynd är ett stort kopparmynt, det rör sig om ett så kallat plåtmynt. Myntet är cirka 12x13 cm stort och det väger 735 gram. Det är försett med fyra hörnstämplar och en mittstämpel. I hörnstämplarna kan vi se Fredrik I:s krönta monogram FRS (en förkortning för Fredericus Rex Sveciae, som betyder Fredrik Sveriges konung) och årtalet 1723. I mittstämpeln valören 1 DALER SILFMYNT och två korslagda dalpilar. Pilarna visar oss att det präglades i Avesta. Men varför heter det silvermynt när det är av koppar? Jo därför att Sverige vid den här tiden hade så kallad silvermyntfot, vilket innebär att silver var den metall i vilket landets huvudmynt skulle präglas i. Silvermyntfot hade gällt i Sverige sedan medeltiden.

1 Daler silvermynt 1723Här ser vi månadens fynd, ett stort plåtmynt i form av 1 daler silvermynt från år 1723.

 

Kopparmynt hade vi haft sedan 1624, då de första tillverkades i Säter i form av så kallade klippingar. Det var fyrsidiga mynt som präglades på långa bandformiga kopparplåtar som sedan klipptes upp. En starkt bidragande orsak till att man började tillverka mynt av koppar var att det rådde brist på silver i Sverige efter det att man betalat ut ett enormt stort lösen för Älvsborgs fästning till Danmark under åren 1616-19. Detta lösen uppgick till en miljon riksdaler som skulle betalas i myntat silver. Ett annat ekonomiskt, och mer taktiskt skäl, till att börja göra mynt av koppar, var att man som Europas största exportör av koppar då kunde skapa en brist på denna metall och därigenom också höja priset på den.

FY4577 2761 1 Klipping ett halvt öre 1625 72dpi 900 600 vitHär kan vi se hur en klipping såg ut. Den här är av valören 1/2 öre och präglades i Säter 1625. Vi hittade den i en metallverkstad på Stadsgården.

 

Plåtmynt av koppar präglades som betalningsmedel i Sverige från år 1644 fram till 1776. Tanken med dem var att få ner de höga präglingskostnaderna, men de skulle också kunna tjäna som exportvara.

År 1723 fanns plåtmynten i ytterligare tre valörer; 4 daler silvermynt (det var 23x24 cm stort, och vägde 3 kg), 2 daler silvermynt (15x16 cm, 1,5 kg) och slutligen ½ daler silvermynt (7x8 cm, ca 0,4 kg).

Hur mycket var ett sånt här mynt värt, eller rättare sagt hur mycket kunde man handla för det? Omsätter vi det i matvaror så kunde vi år 1725 fått 10 liter öl eller tre kilo gäddor för vårt mynt. Skulle vi istället vilja baka bröd så hade vi kunnat köpa 30 liter spannmål i form av råg. Hade vi däremot önskat oss en ko hade vi behövt punga ut med 10 mynt av den här typen.

Räknar vi om myntets värde till dagens penningvärde motsvarar det cirka 165 kronor.

När det här myntet präglades hade Fredrik varit kung i tre år. Det stora nordiska kriget hade just avslutats och fred hade slutits med Hannover-Preussen, Danmark-Norge och Ryssland. Landets ekonomiska och befolkningsmässiga resurser var vid det laget i det närmaste uttömda efter årtionden av krig och Sverige hade nu förlorat sin ställning som stormakt i Östersjöområdet.

Den svenska riksdagen såg nu till att minska kungamakten för att förhindra att Sverige skulle kastas ut i nya krig och statliga äventyr. Det bestämdes därför att makten hädanefter skulle ligga hos riksdagen. Vi befinner oss i inledningen av vad som historiskt kallas frihetstiden.

 

 

 

 

Månadens fynd 29 januari 2018

Månadens fynd - januari 2018

Månadens fynd nu i januari utgörs av det vanligaste fynden vid arkeologiska stadsundersökningar i städer. Nämligen skärvor av keramik. Föremål av keramik användes för tillagning, uppläggning, förvaring och för att äta mat på. Därför var det ingen stor överraskning för oss när det började dyka upp keramikskärvor i samband med att det grävdes ett schakt för att sätta ner en vattenpump på Stadsgården.

En krukmakares produktionHär är en del av en krukmakares produktion. På bilden ses några av de kasserade felbrända trebensgrytorna som vi hittade på Stadsgården.

 

Det var bara det att det plötsligt kom väldigt mycket keramik inom en begränsad yta. När vi kunde studera keramiken lite närmare så kunde vi inte bara se att skärvorna till övervägande del kom från så kallade trebensgrytor av rödgods, en typ av kärl som användes att koka mat i, vi kunde även se att flera skärvor hade skador som uppkommit i samband med tillverkning. Utifrån detta kunde vi dra slutsatsen att keramiken måste komma från en krukmakares verkstad och att det var delar från misslyckade bränningar vi funnit som slängts ut vid strandkanten.

Felbränd keramikHär är ett par exempel på bränningar som gått fel. I brottytan på de båda fötterna till trebensgrytor ser man tydligt hur glasyren runnit ut i sprickor som uppstått när kärlen bränts.

 

Under Stockholms äldre historia var förmodligen all keramik i staden importerad, i huvudsak från Tyskland, och det är först 1479 som krukmakare omnämns i de skriftliga källorna. Under 1500-talet så sker en markant ökning av uppgifter om krukmakare. Inte sällan har krukmakarna tyska namn och det är troligt att det var inflyttade tyska krukmakare som var med och grundade de keramikverkstäder som blommade upp i Stockholm under denna tid. Flertalet krukmakare verkar ha etablerat sig längs vattnet på Norrmalms västra sida men det finns även uppgifter om krukmakare på Södermalm.  Den första krukmakaren som finns omnämnd på Södermalm hade även kopplingar till Stadsgården. Den 15 november 1557 så tvingas en krukmakare vid namn Fauctor överlämna sin tomt vid Stadsgården till staden och får i ersättning en tomt vid Fatburssjön som var en sjö som låg där Södra stationsområdet ligger idag. Under 1500-talet var det många hantverkare som var etablerade runt Fatbursjön och från 1569 så finns det även uppgifter om en gård med namnet Krukmakaregården som uppges ligga vid Repslagargatan invid sjön. När man på 1930-talet grävde i korsningen Repslagargatan – Högbergsgatan så hittade man en större mängd kakel av äldre typ, så kallade pottkakel, intill resterna av vad man antog var en brännugn i ett krukmakeri från mitten av 1500-talet.

Även i vårt avfallsmaterial från krukmakeriet vid Stadsgården kan vi se att man vid sidan av keramik tillverkat kakel.

Kakeltillverkning i krukmakarverkstadenHär ligger tre stycken skärvor av mallar för tillverkning av kakelugnskakel med blommotiv ovanpå ett halvfabrikat av ett kakel som aldrig blev färdigställt.

Tyvärr kan vi i dagsläget inte knyta keramiken till någon känd krukmakare. Keramikens utformning talar för att den kommer från en verkstad som var i drift cirka 1600-1620, det vill säga mellan 40-60 år efter att Fauctor tvingades lämna sin tomt vid Stadsgården. Förhoppningsvis kommer vi hitta mer keramikavfall från verkstaden längre fram och då berätta mer om krukmakaren vid Stadsgården och hans produktion.

 

 

 

 

 

 

 

Arkeologikonsult

Arkeologikonsult kommer fortlöpande att genomföra de arkeologiska undersökningarna i Slussenområdet under hela byggnationstiden. Det kommer att dyka upp många intressanta fynd och lämningar från olika epoker så fortsätt gärna följa vårt arbete här på Slussenportalen.

Kontakt

Telefon: 08-590 840 41

Epost: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Web: www.arkeologikonsult.se