Månadens fynd kommer ifrån ett område vi undersökte våren 2017. Undersökningsområdet låg norr om och i förlängningen av den gamla Polhemsslussen. Det var en plats som utnyttjades intensivt under 1700-talet och åtminstone första hälften av 1800-talet. Här låg då ett stort fiskarehus och i vattnet alldeles intill låg södra fiskarehamnen. Här fanns också en marknadsgata kantad av salubodar där det såldes grönsaker, så det var en plats med livlig kommers och ett centrum för stockholmarnas matinköp.
Det fynd vi nu valt att presentera har en koppling till dessa matinköp, det rör sig nämligen om ett bestick i form av en matgaffel. Fyndet kan dateras till 1700-talet.
Det här är månadens fynd, en gaffel från 1700-talet. Den är 18 cm lång och smidd av järn, handtaget är av trä.
Gaffeln som ätredskap har egentligen ingen lång historia i Europa. Det är först omkring år 1700 som den får någon större spridning på matborden. Innan dess är det huvudsakligen i hovmiljöer som vi möter dem, och även då endast sporadiskt.
En tidig avbildning av gafflar som sannolikt använts till att äta med återfinns på bordet i två bankettscener i det medeltida manuskriptet Hortus Deliciarum som tillkom mellan åren 1167-1185.
Gafflar använda som ätredskap återfinns under medeltiden annars endast vid enstaka tillfällen i kungliga inventarielistor. Till exempel omnämns i en inventarielista från hovet i Aragon år 1423 en treuddad gaffel för uppskärning och en tvåuddad för servering, ”med vilken man också kan äta”.
Under 1500-talet börjar gafflar dyka upp lite mer frekvent i högre ståndsmiljöer i Italien, men fortfarande hade gaffeln svårt att slå igenom som ätredskap. Av kyrkans män ansågs den rent av vara ett syndigt redskap, en djävulens klo, som inte skulle få förekomma på ett kristet bord.
Så ansåg till exempel den nederländske teologen Erasmus av Rotterdam 1530 att ”vad som serveras ska hållas med tre fingrar eller ätas med hjälp av bröd”.
Här ser vi en bordsscen där den schweiziske landsfogden Hans Conrad Bodmer och hans familj avbildas i samband med en måltid. Målningen är från år 1643 och här framgår tydligt att dukningen huvudsakligen gjorts utan gafflar. Hade upplösningen på bilden varit lite högre hade vi dock kunnat se att några av familjemedlemmarna längst upp till vänster vid bordet fått gafflar. Men än har gaffeln som ätredskap alltså inte slagit igenom. Inte ens i en social miljö som denna.
Det skulle dröja till 1600-talet innan gaffeln blev mer accepterad som ätredskap, som tidigare till att börja med i förnäma kretsar. I samband med att matgafflarna blivit accepterade på middagsborden så ändrar de utseende. Från att uteslutande ha varit tvåuddade så börjar under 1670-talet treuddade gafflar att dyka upp, men även fyruddade kommer nu in i bilden.
Gaffelns förändrade utseende sammanfaller med att även skeden ändrar form från att ha varit rund eller päronformad till att bli oval och få ett plattare och bredare skaft. Även gaffeln fick ett likadant brett och platt skaft som skeden, så det är tydligt att gaffeln och skeden nu kommit att bli ett sammanhållet par i den dåtida bordskulturen.
Det nya gaffelmodet var huvudsakligen rådande i hovmiljöer och därför tillverkades de endast i ädelmetaller och andra värdefulla material.
Att gaffeln hade så svårt att slå igenom berodde sannolikt på att den till skillnad från kniven och skeden, inte var oumbärlig. Allt man kunde spetsa på en gaffel kunde man lika gärna äta med fingrarna, och det fanns mycket riktigt en omfattande flora av böcker om bordsskick med anvisningar om vilka fingrar man skulle använda för olika maträtter när måltiden intogs.
Vårt fynd är alltså från 1700-talet och då hade gaffeln som sagt blivit allmänt accepterad och ingick som en självklar del bland de bestick som användes när måltiden skulle intas. Den vi har hittat är av järn så vi får väl förmoda att den tillhört en person ur stadens medelklass, för fortfarande tillverkades bestick av ädlare metaller för de mer välbärgade.
