Månadens fynd - mars 2019
Månadens fynd från Slussen handlar om pipor.
Generellt kan man se att bruket av tobak och piprökning tar fart i Sverige under 1620-talet för att sedan öka kraftigt under de följande decennierna och att äldre fynd är ganska ovanliga. Den äldsta kritpipan som hittats i Sverige är en engelsk pipa tillverkad i London omkring 1590. Den påträffades vid arkeologiska undersökningar i Norrköping.
Den typ av pipor som vi nu har valt ut till månadens fynd brukar på grund av sin ganska svulstiga dekor kallas för barockpipor. Just de här exemplaren kommer från Södermalmstorg och hör hemma i 1630-talet. Det är vid den tiden som rökning och bruket av pipor verkligen slår igenom och det avspeglas väldigt tydligt när vi studerar pipfynden från vår utgrävning. Nästan 90% av de kritpipor vi hittade på Södermalmstorg är från perioden 1630-1637.
Eftersom det är först i början av 1700-talet som kritpipor började tillverkas i Sverige så fick piporna på 1630-talet istället importeras från Holland eller England. Av de pipor vi hittat så kommer nästan samtliga från Holland och den tillverkningsort som dominerar är Amsterdam vilket är ganska ovanligt. Normalt brukar de holländska piporna annars komma från Gouda som ligger några mil nordost om Rotterdam och var det stora europeiska centrat för kritpipstillverkning under 1600- och 1700-talen. Ett bra mått på produktionens väldiga omfattning är att det år 1730 fanns så många som 611 firmamärken anslutna till pipmakarskrået i Gouda.
Den typ av pipor vi nu visar upp är av mycket hög kvalitet och tillsammans med annat exklusivt fyndmaterial från samma tid i form av keramik och dryckesglas så finns det all anledning att misstänka det var välbärgade köpmän som bodde och uppehöll sig runt ikring Södermalmstorg. Med tanke på varifrån våra fynd kommer så var köpmännen kanske från Amsterdam, staden som var ett av Europas största handelscentra vid denna tid.
På gång i mars 2019
Mars månad går mot sitt slut och vi kan se tillbaka på en relativt lugn period för oss arkeologer. Vi har fortsatt följt schaktningarna på Skeppsbron där vi hittat en hel del intressanta föremål. Det mesta kan dateras till 1700-talets mitt då det gjordes intensiva utfyllningar längs kajerna, men vi har även funnit många fynd från 1600-talets stockholmare.
Det pågår även schaktningar på Slussplan och Sjöbergsplan som vi bevakar. Vid Slussplan har vi dokumenterat murar och andra byggnadsrester som hört till Södra Slaktarehuset. Det första slakthuset vid Söderström etablerades på 1600-talet men behövde byggas om ett flertal gånger på grund av de dåliga grundförhållandena. Slakthuset och alla andra byggnader i detta område revs när Karl Johan-slussen byggdes vid 1800-talets mitt. De södra delarna av slakthuset undersökte vi under 2017 och nu kan vi komplettera dessa resultat med de nya murarna vi fått fram.
I dagarna har vi också börjat schakta på Sjöbergsplan. Området är väl synligt för alla som väljer den västra gångbanan mellan Slussen och Gamla stan och även för dem som kommer med tunnelbanan norrifrån. På Sjöbergsplan har vi tidigare undersökt lämningar från olika tidsperioder, bland annat efter Södra bryggeriet som bedrev verksamhet här under 1600- och 1700-talet. Just nu har vi stött på lämningar efter en mindre kanal som kan knytas till 1600-talet och den verksamhet som då pågick i den så kallade Järngraven med allt det stångjärn som skulle exporteras från bruksorterna i Bergslagen.
För den som är intresserad av att läsa mer om de tidigare undersökningarna av Södra Slaktarehuset och Sjöbergsplan så hittar ni artiklarna här på Slussenportalen. Enklaste sättet att finna dem är att i sökfältet skriva in Karl Johans torg eller Sjöbergsplan för att hitta artiklarna om de lämningar vi tidigare funnit där.
Månadens fynd - januari 2019
Månadens fynd utgörs av några vackra fajansskärvor som har sitt ursprung i Italien. De kommer närmare bestämt från en mycket berömd produktionsort som heter Montelupo. Där strax utanför Florens gjordes keramik av mycket hög klass som sedan fann sin avsättning hos de välbärgade florentinska borgarna. Kärlen gick också på export över hela Europa och fann även sin väg över till de europeiska kolonierna i Amerika och Asien.
De fynd som vi hittade på Södermalmstorg kommer från en skål med fot som varit dekorerad med flerfärgad tennglasyr, på italienska kallades sådana skålar för ”tazza”, skärvorna kan dateras till en period mellan 1625 och 1637. Dekoren utgörs av löv och slingrande bladverk målat i blått, grönt, gult och lila.
Som ett exempel på hur stor spridningen av keramik från Montelupo hade kan nämnas att skärvor av liknande kärl hittats vid arkeologiska undersökningar i Jamestown i Virginia. Jamestown var den första permanenta engelska bosättningen i Nordamerika. Staden grundades 1607 och fick sitt namn efter kung James I.
I Stockholm lär dessa skålar ha varit exklusiv keramik som man med stolthet visat upp för nyfikna och imponerade gäster.
Månadens fynd - december 2018
Månadens fynd måste självklart utgöras av de kanonkulor som vi alldeles nyligen hittat här vid Stadsgården.
I skrivande stund har vi inte hunnit gå igenom dem alla, men totalt är det mellan 250-300 stycken. De är av varierande storlek, det tycks röra sig om mellan 5-7 olika storlekar och de har tillhört lite olika europeiska kallibersystem. Här verkar finnas sådana av både tysk och fransk typ. Sannolikt har våra större kulor som motsvarade 20 skålpund (lite drygt åtta kilo) avfyrats med en mynningsladdad kanon av en typ som kallades för en ½-kartog.
Tidigare hade kanoner av olika typer huvudsakligen gjutits i brons men från och med 1620-talet ökade tillverkningen av järnkanoner markant. Tillverkningen ägde främst rum i Bergslagen och vid järnbruken i Södermanland och i norra Uppland.
Några viktiga anledningar till den kraftiga tillverkningsökningen var att kronan behövde få tillgång till artillerivapen som skulle brukas av den svenska armén i 30-åriga kriget, men också att en stor mängd gick på export till andra europeiska länder – sannolikt för att brukas i samma krig. En av de stora vapenfabrikörerna och finansiärerna var Louis de Geer. Många av vapnen gjöts vid hans bruk i Finspång men också vid andra kända bruksorter såsom Nävekvarn och Forsmark. Det var inte bara de Geer utan även andra nederländska bruksägarsläkter som till exempel de Besche som var inblandade i och hade privilegier på denna lukrativa industri.
Självklart var det inte bara kanoner som gjöts vid dessa bruk utan även kanonkulorna, eller loden som ammunitionen då kallades. De runda massiva järnkulor som vi hittat var den absolut vanligaste typen av ammunition. Ur skriftliga uppgifter kan vi till exempel se att i Stockholms vapenförråd fanns det år 1631 inte mindre än 34 497 sådana kanonkulor. Det återstår med andra ord ytterligare några fynd innan vi kommit upp i de mängderna.
Fynden av kanonkulorna, liksom granater och kanoner som vi gjort är ett resultat av att de dumpats i den gamla vallgraven utanför den yttre Söderport som Gustav Vasa lät anlägga kring år 1550. Denna befästningsanläggning hade hundra år senare spelat ut sin roll då Stockholms försvar flyttats längre ut. Sista gången den kom i bruk var i samband med tronstriderna mellan Gustav Vasas söner år 1568, då belägrade hertigarna Johan och Karl staden under september månad innan borgarna gav upp och lät upprorsmännen komma in. Men därefter kom befästningen aldrig mer till användning, 1619 lät man mura igen kanonportarna i rondellen och verksamheten i området ficka annan karaktär, 1662 flyttades stadens järnvåg hit och 1698 revs porttornet och delar av rondellen. Nu hade denna plats istället blivit rikets centrum för järnexport.
På gång i november 2018
Nu under november har det varit en intensiv tid med arkeologiska undersökningar som är i full gång i norra delen av Stadsgårdenområdet.
Här visste vi att vi skulle träffa på anläggningar från 1600- och 1700-talen. Frågan, som så ofta här vid Slussen, var bara hur mycket av lämningarna som fanns bevarat. Det vi förväntade oss hitta var fortsättningen på Nedre Järnbron, den valvbro som byggdes i mitten av 1700-talet i samband med att området här danades om då Christoffer Polhems sluss anlades. Bron utgjorde en förbindelselänk som sträckte sig öster om den nyanlagda slussen från Södermalm och norrut upp mot Stadsholmen utmed Saltsjösidan. Den här bron har vi stött på tidigare, dels fick vi tillfälle att dokumentera den norra delen i maj 2017 (Läs här) och nu i somras kom den södra delen fram i samband med vår undersökning av det kokhus som en gång legat här på Stadsgården (Läs här).
Järnbron hette den därför att den sträckte sig över den så kallade Järngraven som utgjorde det område där all handel med stångjärn bedrevs. Här lastades järnet om och vägdes på sin väg från Bergslagen för vidare export ut i Europa. Från 1662, då Stockholms järnvåg flyttades hit från Järntorget, och drygt tvåhundra år framöver utgjorde Järngraven navet för all handel med svenskt järn.
I och emellan fundamenten till bron fanns det inbyggda utrymmen för förvaring och även för kontorsverksamhet. Det vi hittar är bland annat rester efter sådana kontor.
Ett intressant fynd vi nu gjort är två stångjärn som av någon anledning lämnats kvar på platsen när verksamheten 1865 flyttades över till Djurgården. De stångjärn vi hittat är omkring tre meter långa. Med tanke på det värde de betingade så är det märkligt att de lämnats kvar. Men, troligen kan det röra sig om utsorterat järn. Vid järnvågen fanns nämligen kontrollanter som kallades järnvräkare som hade till uppgift att kontrollera järnets kvalité innan det fick exporteras. Det här fyndet kan hur som helst ses som en symbol för svensk handel och svensk industriutveckling.
Stångjärnet hade 1604 blivit det enda järn som fick exporteras. Handeln med dessa varor stod för en betydande del av landets inkomster. På 1640-talet uppgick Sveriges export av stångjärn till cirka 11 000 ton årligen. Femtio år senare hade exporten ökat till cirka 27 000 ton per år och på 1740-talet till 40 000 ton.
Bakom introduktionen av stångjärn låg bergsmän från Vallonien och Holland som redan i slutet av 1500-talet värvats till Sverige för att driva kronans järnbruk och vapensmedjor. En mycket viktig finansiell aktör i det sammanhanget var den holländske finansmannen Louis de Geer som lånade ut enorma penningsummor till den svenska staten. Som ett led i att kunna sköta sina affärer här i Sverige lät han på 1640-talet köpa in en fastighet på Götgatan och anlägga sitt palats där. Det är med andra ord ingen tvekan om att Slussenområdet på många sätt var en central punkt i stormaktstidens samhälle.
Andra spännande fynd som kommer fram nu härrör från tiden innan området blev centrum för svensk järnhandel. Dels gör vi fynd i det som från mitten på 1500-talet och under ungefär en hundraårsperiod framöver var vallgraven till den nya försvarsanläggning som Gustav Vasa lät anlägga med start i juni år 1544. Förutom vallgraven byggdes ett nytt porttorn, en rondell med kanongluggar och en vall som sträckte sig från Mälarsidan fram till porten och sedan vidare hela vägen över till Saltsjön. Från porten ledde en väg norrut fram till den medeltida Yttre Söderport.
Det här omfattande försvarsverket kom emellertid att spela ut sin roll och på 1630-talet inleddes ett rivande av Stockholms stadsmurar och porttorn. Nya försvarsverk hade istället uppförts på avstånd från staden, vid Danvikstull och Skanstull. 1698 revs de sista kvarstående resterna efter rondellen och porttornet, och man lät då också frakta bort vallen.
Fynden vi gör är helt klart knutna till den avmilitarisering av Slussenområdet som skedde under 1600-talet. Nere i den gamla vallgraven hittar vi mängder av kanonkulor, hittills mer än 200 stycken. Här finns också bomber och handgranater, samt delar av minst 7 kanoner. Kanonkulorna är av olika storlekar och har ursprungligen vägt mellan 2 och 20 skålpund, alltså cirka 0,85 till 8,5 kilo.
Men vi hittar även äldre konstruktioner och föremål. Uppenbarligen befinner vi oss också i vad som tidigare varit en strandzon, här finner vi snedställda träpålar och det ligger keramik som slängts i vattnet någon gång under 1300-talet. Det är intressant för nu kan vi på allvar dels få en bild av det medeltida försvaret av Södermalmsnäsets stränder och börja ringa in det område som en gång täcktes av en högmedeltida stadsdel. En stadsdel som sedan fick stryka på foten för att stärka upp Stockholms försvar.
På gång i oktober 2018
Inte mycket har hänt sedan vi berättade om vad vi gjorde i september. Det är fortfarande mindre schaktningar som pågår på Skeppsbron och Sjöbergsplan. Men lika hastigt som vintern är på gång så närmar sig våra stora undersökningar i den norra delen av Stadsgården. Ja faktum är att vi redan har tjuvstartat lite.
Vi har börjat schakta en del i anslutning till det område där vi hoppades hitta fortsättningen på den valvbro som uppfördes i mitten av 1700-talet och som vi tidigare undersökt delar utav. Redan första dagarna så framkom en del av valvbrons grundmur och rester av en kullerstensbelagd gata.
Inom kort kommer vi även börja undersöka ett område väster om valvbron och då får vi svar på om det finns bevarade delar av den äldre valvgraven och den järnhantering som skedde där under 1600- och 1700-talen.
Månadens fynd - juli 2018
Som månadens fynd nu i juli har vi valt att presentera några skärvor av ett så kallat passglas.
Passglas var höga smala bägare på fot, höjden varierar mellan 20 och drygt 30 cm, i mynningen var de oftast åttkantiga. De var dekorerade med horisontellt pålagda trådar som placerades ut symmetriskt i så kallade ”pass” på själva bägarkroppen. Det vanligaste har varit tre pass, men det förekommer även både fyra och fem. Oftast har de pålagda trådarna samma färg som bägaren och den kan variera från nära nog klarglas till ljusgrönt och vidare till gulbrunaktiga nyanser. Vi har också hittat glas med blå tråd i passens ornament och de är sällsynta här i Stockholm.
Vad användes passglasen till? Absolut vanligast tycks det ha varit att de användes som ölglas men det finns skriftliga uppgifter om att de även används till vin och till och med till att dricka brännvin ur.
Generellt kan man datera den här typen av glas till perioden 1525–1675.
Vid Södermalmstorg hittade vi passglas redan från tidigt 1500-tal, eller kanske till och med från sent 1400-tal, men det rörde sig då endast om några få skärvor. Under 1540-talet ökade mängden av skärvor för att sedan under 1630-talet helt dominera. Vid den tiden utgjorde passglasen hela 70% av alla dryckesglas.
Vi kan mycket troligt räkna med att våra passglas från det tidiga 1500-talet och även de från 1540-talet var importerade från glashyttor i Tyskland, närmare bestämt traditionella glasbruksområden som Hessen och Rhenlandet.
I Stockholms tullböcker kan man till exempel år 1543 hitta en införsel av 1500 passglas från Stralsund. Något senare, 1558, omnämns en leverans av 600 passglas till Anders Källaresven, en man som sannolikt var knuten till Stockholms slott. Priset för de här glasen låg då på 3,5 mark för 300 stycken. Det ger ett styckepris på lite drygt 2 penningar. Som jämförelse kan vi se att en kanna öl (cirka 2,6 liter) kostade 6 penningar år 1550 vilket motsvarar cirka 7 kronor i dagens penningvärde. Samma år betalades ett dagsverke med 96 penningar.
Av det här anar man att passglasen inte direkt var några dyrgripar även om de var importerade. Glasen var nämligen massproducerade som stapelvara, ofta med låga krav på form, hantverkets precision och glasmassans kvalitet.
Trots detta så fick passglasen tydligen ändå representera någon form av kvalitet. Under 1600-talet kom förordningar som krävde att kvalitetsskillnader mellan olika krogar skulle markeras på så vis att de som serverade så kallat ”medelöl” eller ”svensköl” skulle ha ett stop som kännetecken utanför krogen, medan de lite finare ”starkölskrögarna” uppmanades att använda ”ett särdeles tekn med ett Paasglaas i theras tafla”.
Den markanta ökningen av passglas i våra fynd från och med 1630-talet kan med stor sannolikhet knytas till att den inhemska produktionen då kommit igång på allvar. Under perioden 1600-1650 startades nio glasbruk i Sverige. Efter som några av de äldre bruken hade lagts ner så fanns det nu tretton olika glasbruk i drift, varav fem låg i Mälardalen och ett av dem i Stockholm. Det i Stockholm startades 1641 drevs av Melchior Jung med hjälp av italienska glasblåsare och låg fram till 1652 på Kungsholmen.
Ett klassiskt exempel som brukar få belysa hur produktionen och konsumtionen av glas tilltog under 1600-talets första hälft är att till den danske kungen Fredrik III:s kröning år 1648 beställdes 12 000 glas, varav 5 000 var passglas. Merparten av dessa slogs sedan sönder under festligheterna.
Månadens fynd är alltså något som gemene man stötte på dagligen. Vi kan säga att det är en ledartefakt för tidigmoderna perioden i vår historia. Det har förekommit på kungens bord såväl som på de enkla krogarna i städernas gränder.
På gång i juni 2018
Efter några månader med ganska begränsade undersökningar på Stadsgården får vi nu äntligen tillgång till lite större ytor. För närvarande undersöker vi ett område direkt väster om kvarteret Tranbodarna som ligger i anslutning till där vi under hösten och vintern förra året fann välbevarade lämningar.
Det vi då grävde fram var bland annat pålar från vad vi tolkade som rester efter en bryggkonstruktion, rester av tranbodar och en stor och välbevarad lastkaj. Gemensamt för de här konstruktionerna var att de var byggda av trä som var överraskande välbevarat. Därför sågade vi prover från olika delar av konstruktionerna och skickade dem på dendrokronologisk analys, vilket är en metod att datera trä genom att mäta årsringarnas tillväxt. Nu har vi fått svar på analysen och dateringarna stämmer mycket väl in på de tolkningar som arkeologerna utifrån fyndmaterialet gjorde redan i fält.
Den tidigaste konstruktionen är en brygga som löpt invid vattenbrynet längs med Katarinabergets fot. De analyser som gjordes på stolparna till bryggan visar att den byggts med virke som fällts vintern 1308-1309 och att den sedan varit i bruk under 1300-talets första hälft. Under den tiden har en del stolpar förmultnat och ersatts med nya. Den här bryggan har sannolikt fortsatt utmed hela Stadsgården där vi utifrån skriftliga dokument vet att det har funnits tranbodar ända sedan år 1305.
Vid våra tidigare undersökningar påträffade vi även tranbodar, de enda som någonsin hittats i Stockholm. Tranbodarna låg invid varandra på varsin tomt endast åtskilda av en smal passage.
När vi undersökte bodarna kunde vi se att de brunnit ner vid ett tillfälle och senare ersatts med nya. Frågan var när de hade brunnit ner. Den dendrokronologiska analysen visar att de äldsta tranbodarna vi fann hade byggts med virke som fällts vintern 1551-1552 och genom denna datering så kan vi nu faktiskt tala om exakt när branden skett. I Stockholms stads tänkeböcker för år 1554, som innehåller minnesanteckningar och protokoll från stadens rådhusrätt, så hittar vi nämligen en notis från onsdagen den 27 juni som omtalar en brand som denna dag drabbade Södermalm. Det var mellan åtta och nio på kvällen som elden bröt ut i Sven smeds smedja. Enligt notisen så brann en stor del av Södermalm ner, däribland sex stycken tranbodar nere vid Stadsgården. Vid den här tiden betecknade namnet Stadsgården den skeppsgård som fanns på platsen nedanför vad som idag täcks av Slussens tunnelbanestation och Stadsmuseets byggnad. De tranbodar som vi har undersökt måste ha varit de som låg närmast Stadsgården och brann ner denna ödesdigra junikväll år 1554.
I början av 1600-talet revs den ena tranboden och istället så anlade man en stor och kraftig lastkaj av timmer som kan dateras till 1612-1613.
Ett knappt trettiotal år senare så försvann både tranbodar och lastkaj i samband med att hela området då fylldes ut med stora massor grus och jord samtidigt som gaturegleringen av Södermalm inleddes i början av 1640-talet.
I dagarna har vi fått fram och tagit bort stengrunden till ett av husen som uppfördes ovanpå utfyllningarna vid mitten av 1600-talet. Nästa steg blir att undersöka lagren under denna byggnad och där förväntar vi oss hitta både fortsättningen på strandbryggan och ännu fler tranbodar.
En metallarbetares verkstad från tidigt 1600-tal har hittats på Stadsgården
En metallverkstad från tidigt 1600-tal
Efter att vi undersökt och dokumenterat lämningarna från de ryska handelsmännens bodar som vi berättade om i vår förra artikel fortsatte vi att gräva oss ner i jordlagren. Där påträffade vi en metallverkstad. Vi kunde se att den hade byggts om en gång inom ett kort tidsintervall. I den äldsta fasen har den sannolikt utgjorts av en timrad byggnad för att i nästa fas endast ha ett stolpburet tak utan väggar.
Intill byggnaden fanns det tjocka kollager som innehöll stora mängder hasselnötsskal, skalen användes för att få en bra och varaktig glöd. På grund av brandfaran utgjordes golven av sand och i dessa hittades små bronsklipp och blybitar vilket visar att man gjort legeringar och gjutit föremål på plats. Det fanns även en del slaggskållor och en typ av slagg som kallas för sprutslagg som uppstår när man smider järnföremål. Detta tyder på att det både gjutits och smitts föremål i verkstaden.
Än så länge har vi inte gjort några fynd som kan tala om vad som tillverkats i verkstaden men hela platsen är inte undersökt än så förhoppningsvis kommer vi fram till det längre fram.
Fyndet av verkstaden är ett viktigt led i gestaltningen av hur den här delen av Stadsgården utnyttjades innan de ryska handelsmännen tog området i besittning. Från skriftliga källor vet vi att ryssarna fick tomten av staden 1638. Det kom emellertid att dröja fram till 1641 innan handelsområdet stod klart för inflyttning. Åren däremellan röjdes området av på äldre bebyggelse och förbereddes för de nya handelsbodarna. En av de verksamheter som fick stryka på foten för handelsplatsen var vår metallverkstad. Utifrån de myntfynd vi har gjort så kan vi se att verkstaden funnits en mycket kort period, sannolikt inte mer än fyra år, från 1634 till rivningen 1638 då ryssarna övertog platsen.
Månadens fynd - november 2017
Månadens fynd nu i november utgörs av ett par handtagsfragment till en typ av keramikkrukor som hade ett handtag som gick tvärs över mynningen, precis som på en korg. De är lätta att känna igen på sina karaktäristiskt tummade handtag.
Den här typen av krukor är inte speciellt vanliga att hitta i Stockholm men förekommer ändå ganska frekvent under senare hälften av 1500-talet och 1600-talets första hälft. Att de tillverkats i Stockholm vet vi från arkeologiska undersökningar i kvarteret Björnen på Norrmalm 1978 där rester av ett krukmakeri som var i drift från cirka 1550-1630 hittades och där man bland annat tillverkat sådana här krukor.
Månadens skärvor kom alldeles nyligen fram där vi håller på att undersöka lämningar under Katarinavägen. Vid vår undersökning på Södermalmstog hittade vi stora delar av en sådan kruka i anslutning till en bebyggelse från 1540-talet.
Krukorna kallas vanligen för förningskrukor. I Skåne där de fanns kvar upp i modern tid användes de för att ta med mat i vid festliga tillfällen. Från danskt håll känner man till att när en kvinna var nyförlöst så kunde hon uppvaktas av närstående och vänner med mat som togs med i förningskrukor. Det finns inga uppteckningar som kan berätta för oss hur de användes här i Stockholm. Att de användes för att ta med mat vid festliga eller speciella tillfällen även här kan nog ändå hållas för troligt.