Månadens fynd måste självklart utgöras av de kanonkulor som vi alldeles nyligen hittat här vid Stadsgården.

I skrivande stund har vi inte hunnit gå igenom dem alla, men totalt är det mellan 250-300 stycken. De är av varierande storlek, det tycks röra sig om mellan 5-7 olika storlekar och de har tillhört lite olika europeiska kallibersystem. Här verkar finnas sådana av både tysk och fransk typ. Sannolikt har våra större kulor som motsvarade 20 skålpund (lite drygt åtta kilo) avfyrats med en mynningsladdad kanon av en typ som kallades för en ½-kartog.

Det här är en kanon av den typ som benämndes en 1/2 kartog. Den är från 1616 och vägde drygt 2000 kilo.

Tidigare hade kanoner av olika typer huvudsakligen gjutits i brons men från och med 1620-talet ökade tillverkningen av järnkanoner markant. Tillverkningen ägde främst rum i Bergslagen och vid järnbruken i Södermanland och i norra Uppland.

Några viktiga anledningar till den kraftiga tillverkningsökningen var att kronan behövde få tillgång till artillerivapen som skulle brukas av den svenska armén i 30-åriga kriget, men också att en stor mängd gick på export till andra europeiska länder – sannolikt för att brukas i samma krig. En av de stora vapenfabrikörerna och finansiärerna var Louis de Geer. Många av vapnen gjöts vid hans bruk i Finspång men också vid andra kända bruksorter såsom Nävekvarn och Forsmark. Det var inte bara de Geer utan även andra nederländska bruksägarsläkter som till exempel de Besche som var inblandade i och hade privilegier på denna lukrativa industri.

De kanonkulor vi hittar är av olika kaliber och hittills tycks det som att vi har kanske så många som 7 olika storlekar.

Självklart var det inte bara kanoner som gjöts vid dessa bruk utan även kanonkulorna, eller loden som ammunitionen då kallades. De runda massiva järnkulor som vi hittat var den absolut vanligaste typen av ammunition. Ur skriftliga uppgifter kan vi till exempel se att i Stockholms vapenförråd fanns det år 1631 inte mindre än 34 497 sådana kanonkulor. Det återstår med andra ord ytterligare några fynd innan vi kommit upp i de mängderna.

Fynden av kanonkulorna, liksom granater och kanoner som vi gjort är ett resultat av att de dumpats i den gamla vallgraven utanför den yttre Söderport som Gustav Vasa lät anlägga kring år 1550. Denna befästningsanläggning hade hundra år senare spelat ut sin roll då Stockholms försvar flyttats längre ut. Sista gången den kom i bruk var i samband med tronstriderna mellan Gustav Vasas söner år 1568, då belägrade hertigarna Johan och Karl staden under september månad innan borgarna gav upp och lät upprorsmännen komma in. Men därefter kom befästningen aldrig mer till användning, 1619 lät man mura igen kanonportarna i rondellen och verksamheten i området ficka annan karaktär, 1662 flyttades stadens järnvåg hit och 1698 revs porttornet och delar av rondellen. Nu hade denna plats istället blivit rikets centrum för järnexport.