På gång i januari 2019
Efter välförtjänta ledigheter över jul och nyår är vi åter igång med vårt arbete här vid Slussen. Just nu sker det mesta av arbetet inomhus där vi arbetar med att ta hand om de fynd och den dokumentation vi gjorde vid undersökningarna på Stadsgården i slutet av förra året.
Men en del utomhusarbete gör vi också. Det rör sig då om mindre schaktningsövervakningar, dels på Skeppsbron och dels på Katarinavägen. Än så länge har inte schaktningarna på Skeppsbron inte lett till några arkeologiska fynd. Uppe på Katarinavägen har vi däremot gjort några fynd, framförallt hittar vi där en liten sträcka av dess föregångare, Glasbruksgatan.
Av fynden som kommer i anslutning till den så rör det sig om den stenlagda gata som då fanns här på 1700-talet.
Namnet Glasbruksgatan är känt från 1674 och det glasbruk som syftas till är det som Melker Jung anlade här i området 1653. Under 1700-talet, alltså den tid som vi kan datera vår lämning till, så kallades gatan Stora Glasbruksgatan. Detta till skillnad mot Lilla Glasbruksgatan som vi idag känner som Klevgränd.
Den gata som vi nu hittat var länge den bästa farbara vägen om man från innerstaden skulle nå de östra delarna av Södermalm.
Kvarteret Ormen i 3D
När vi undersökte lämningarna efter en del av bebyggelsen i kvarteret Ormen hösten 2016 passade vi också på att fotografera dem för att kunna skapa en 3D-modell av det som fanns kvarlämnat under Katarinavägen. Lämningarna var i ganska dåligt skick och vi fick arbeta med vår dokumentation av dem med stort säkerhetstänk så att inga olyckor skulle inträffa. Nu kan vi dock visa dem på ett sätt så att man kan uppleva dem nästan som på plats utan att behöva oroa sig för risken att någon vägg ska rasa samman.
Bebyggelsen i kvarteret Ormen började uppföras vid mitten av 1600-talet och fanns kvar på platsen fram till rivningen 1911 då Stora Glasbruksgatan skulle breddas. Då döptes gatan om till Katarinavägen och här fanns nu plats för en modern spårvagnslinje.
De delar som fanns bevarade har ursprungligen i huvudsak utgjorts av lagerutrymmen. Totalt kunde vi dokumentera ett 30-tal olika rum av varierande storlek. Trappan som syns är sannolikt tillkommen i mitten av 1700-talet.
För mer information om undersökningen i kvarteret Ormen klicka här
På gång i juni
Under hösten 2016 gjorde vi en arkeologisk undersökning av en del av kvarteret Ormen som fanns bevarad under Katarinavägen.
Kvarteret Ormen uppfördes vid mitten av 1600-talet och revs då Katarinavägen drogs fram i början av 1900-talet. Just nu pågår schaktningar direkt norr om detta kvarter. Schaktningarna görs i samband med förstärkningsarbeten för den betongvägg som löper längs med tunnelbanan.
Schaktet påbörjades närmast kvarteret Ormen och där påträffade vi en del av grundmuren till en av kvarterets byggnader. Nu har grundmuren tagits bort och under den framkommer en konstruktion av trä med stolpar och liggande timmer. Då schaktet är relativt smalt kan vi bara se en del av konstruktionen vilket försvårar tolkningen, men troligen rör det sig om rester av en kaj eller brygga.
Till hösten hoppas vi få komma igång med större undersökningar i detta område och får då chansen att ta fram mer av anläggningen. Hur gammal är då kajen eller bryggan? Någon exakt datering kan inte göras i dagsläget, men konstruktionen ligger på en nivå som tyder på att den anlagts under 1300-talet. Något som stöder en sådan datering är att vi gjorde fynd av importerad tysk stengodskeramik från den tidsperioden intill kajen.
Månadens fynd - januari 2017
Månadens fynd den här gången kommer från vår undersökning i kvarteret Ormen. När vi först hittade det trodde vi att det var ett franskt mynt präglat under Ludvig XVI från andra hälften av 1700-talet. Med tanke på att vi under 1700-talet dessutom hade en pirat, Jacob Degenaar Petterson som ägde kvarterets fastigheter nummer 18 och 19 så skenade fantasin lätt iväg. Denne man hade nämligen lierat sig med fransmännen och bedrev för deras räkning kaperiverksamhet i Östersjön. Kanske var det vi då trodde var ett franskt mynt ett minne från denna verksamhet?
Vid närmare efterforskning visade det sig att så inte alls var fallet. Det vi hittat var istället en så kallad jeton eller räknepenning som tillverkats i Fürth, som ligger nära Nürnberg i Tyskland. Det var motivet på den som gjorde att vi hamnade lite fel i våra tankar; en latinsk inskription med den franske kungens namn och hans porträtt.
Den är förmodligen tillverkad av Johann Christian Reich, som var verksam i Fürth från 1758 till 1814 och den hör hemma i hans ”Fountain series”. Dessa tillverkades runt omkring år 1800. Materialet är av mässing och som något nytt användes här en bättre legering med 35 % zink. Därför är den av bättre kvalité, än andra samtida jetoner.
Något liknande fynd finns inte tidigare från Stockholm.
Den här typen av jetong användes som spelpenning vid kortspel. Eftersom det var förbjudet att spela om pengar kringgick man detta genom att istället spela med spelpenningar. Dessa blev alltså en sorts substitut för pengar. Redan på 1600-talet användes spelpenningar i Sverige. Kungligheter och även privatpersoner lät tillverka sina egna spelpenningar med symboler, valspråk eller med ättens vapen. Spelpenningar för allmänheten blev vanliga på 1700-talet och dessa var liksom vårt fynd gjorda i koppar eller mässing. Det var främst spelkort från Amsterdam och Rouen som användes i Sverige fram till dess att sådana började tillverkas i Stockholm 1731.
Undersökningarna i kvarteret Ormen lider mot sitt slut
Vi börjar nu närma oss slutet på undersökningen i kvarteret Ormen. Under nästa vecka blir vi klara och då har vi tömt ut och dokumenterat ett drygt 30-tal rum samt några kök i de lämningar som fanns kvar här under Katarinavägen efter att delar av bebyggelsen i kvarteren Ormen och Tranbodarna revs 1911.
Det har varit en spännande tidsresa vi varit med om där vi under utgrävningens lopp kunnat dokumentera de förändringar som husen gått igenom alltsedan mitten av 1600-talet och framåt. Ursprungliga rum har disponerats om, nya mellanväggar har satts upp, gamla dörrar har satts igen, nya dörröppningar har tagits upp och gamla golv har fyllts över, nya golv har lagts in. Ja spåren är många och utgör en sorts byggnadernas levnadshistoria som berättar något om innevånarnas varierande ekonomier och verksamheter för oss.
Undersökningen har givit oss nya insikter om hur komplicerat det är att undersöka arkeologiska lämningar av den här karaktären. Det är verkligen inte vanligt att så här komplexa lämningar, som är bevarade i flera våningsplan och med stående murverk, undersöks i Sverige. Rent dokumentationstekniskt har det kanske inte varit så komplicerat som det varit säkerhetsmässigt. Här har vi alltså tagit fram lämningar som ligger i fyra plan intill en brant bergssida och de bevarade tegelväggarna har ibland varit upp till två meter höga. Allt eftersom vi tömt dem på rivningsmassor har de också i vissa fall blivit instabila. Det har krävt ett stort mått av dokumentationslogistik i kombination med ett ordentligt säkerhetsarbete. Dessa värdefulla kunskaper tar vi nu med oss in i kommande undersökningar.
En fråga vi hade med oss in i den här undersökningen vara om det fanns några spår efter aktiviteter i området före den bebyggelse som uppfördes på 1650-talet. När undersökningen inleddes så såg det ut som att vi skulle få sväva i ovisshet om det. Man hade ju uppenbarligen schaktat bort alla bebyggelselämningar ända ned till berget på stora delar av vår undersökningsyta. Det var bara i själva branten som kvarterens bebyggelselämningar fanns kvar. Även här var det tydligt att även 1650-talets byggnation inneburit att eventuella äldre spår raderats ut.
Men så till sist hittade vi ändå det vi hoppats på. Under det äldsta kullerstensgolvet i det nedre våningsplanet kom det fram ett kulturlager som var äldre än den bebyggelse vi just undersökt. Kulturlagret, som var täckt av 70 centimeter ren sand som lagts på för att bli underlag för det äldsta kullerstensgolvet, innehöll avskräde som avsatts i samband med aktiviteter på platsen under tidigt 1600-tal. Här fanns stora mängder ben i form av slakt- och matavfall, fragment av kritpipor och inte minst en hel del keramikskärvor. Det är främst tack vare keramiken vi kan få en datering av kulturlagret. Här hittade vi delar av kokkärl som tillverkats på Jylland i Danmark och i Weserområdet i Tyskland, liksom några skärvor av en kruka från Böhmiskt område. Om vi då ser lite närmare på hur likadana kärl kunde dateras i ett närliggande kvarter vid de undersökningar vi gjorde på Södermalmstorg 2013-15 så ser vi att de huvudsakligen kan dateras till 1600-talets första hälft och knappast finns efter 1630-talet.
Det här är intressesant för det visar oss att även denna del av Slussenområdet har ett förflutet som sträcker sig bortom de äldsta kartornas tid. I den stadskarta som finns från år 1636 är nämligen den här ytan obebyggd. Benmaterialet kan vi använda som ytterligare en pusselbit när vi så småningom analyserar Södermalmstorgsbornas kosthåll i ett långtidsperspektiv, med start i det tidiga 1300-talet.
Efter drygt tre veckors arbete grävs nu ruinerna i kvarteret Ormen fram
Arbetet här i kvarteret Ormen har nu pågått i lite drygt tre veckor och lämningarna kommer nu fram i full dager. Det är en häftig upplevelse att se ruinerna efter bebyggelsen komma fram. Vad vi gör är att tömma dem på alla de rivningsmassor som de fylldes med 1911 då husen fick stryka på foten när Stora Glasbruksgatan skulle moderniseras och en spårvagnslinje skulle dras fram.
De lämningar vi får fram är de som legat i tomternas norra delar, det framgår tydligt när vi lägger in våra bebyggelsefynd på det äldre kartmaterialet. Tyvärr har spåren efter de hus som legat söderut raderats bort i samband med att kvarteren revs, här finns nu bara kalt berg kvar. Lämningarna berör inte bara kvarteret Ormen utan också en del av det som i äldre tider var kvarteret Tranbodarnas södra del.
Det som nu finns kvar är uppenbarligen de delar av bebyggelsen som legat alldeles tätt invid det brant sluttande Katarinaberget. Det rör sig huvudsakligen om olika lagerutrymmen och källare där handelsmännen och segelmakarna som ägde fastigheterna förvarat sina varor. Men säkert har även hushållens matvaror förvarats i en del av utrymmena här. Hittills har vi bara hittat ett kök, det hade en stor murad spis och ett litet förvaringsrum som låg inklämt tätt mot bergssidan (en bild därifrån finns i vår förra artikel).
I en del rum finns fundament till kakelugnar, men annars verkar det inte som att vi har några bevarade delar av kvartersinnevånarnas bostäder. Dessa har av allt att döma legat på högre våningsplan i fastigheterna, ovanpå affärslokalerna. Karaktäristiskt för vår bebyggelse är att den är väldigt anpassad till Katarinabergets topografi, vi kan urskilja fyra olika våningsplan som ligger i sutteräng ner mot det som en gång var Stora Glasbruksgatan, där fastigheternas huvudentréer och affärer låg.
Vi ser att man för att utnyttja den bergiga tomtytan så väl som möjlig, här och där varit tvungna att maka till berget genom att värma upp det med eld och sedan snabbt kyla ned det så att det spruckit. På så vis har man fått utrymme att mura upp den vägg som skulle placeras där. I något enstaka fall syns till och med ett murfundament slingra sig fram längs med bergskanten. Det är inte utan att man undrar hur de pampiga hus som en gång stått här kunnat undgå att glida ner för berget.
Ruinerna som nu ligger framme avspeglar en lång användningsperiod som spänner över tiden från 1600-talets mitt, då handelsmannen Olof Jonsson låter uppföra sitt hus och fram till 1911. Detta visar sig självklart också i den byggnadsarkeologiska dokumentation som nu görs. Här kan man se ett flertal olika byggnadsfaser där husen byggts om och byggts till. Det finns flera exempel på igenmurade dörröppningar och hur nya rum skapats av nyuppsatta mellanväggar. Även trappor har bytts ut, trätrappor har ibland ersatts av kalkstenstrappor. Detta är förändringar som avspeglar byggnadernas socio-ekonomiska variationer allteftersom ägarskapet förändras.
Eftersom byggnadsresterna representerar en lång tidsperiod så visar sig detta naturligtvis också i vårt fyndmaterial. Här hittar vi kakel och keramik, samt mynt, glas och pipor som spänner över ett tidsintervall på närmare 250 år.
Vårt mål är nu att bringa reda i bebyggelsens alla förändringar och få kunskap om hur den vuxit fram över tid. Vi återkommer med fler rapporter från undersökningarna, så fortsätt att följa oss här.
Nu har vi startat de arkeologiska undersökningar i kvarteret Ormen
Nu har vi satt igång med våra undersökningar i kvarteret Ormen. Här finns lämningar efter en bebyggelse med rötter i 1600-talets mitt. De lämningar vi nu ska undersöka och dokumentera är resterna efter hus som revs 1911 i det dåvarande kvarterets östra delar. Rivningen gjordes då Katarinavägen kom till, i och med att den tidigare Stora Glasbruksgatan skulle breddas för att ge utrymme för spårvagnstrafik.
Vi kan få en aning om hur de rivna husen såg ut genom äldre fotografier. Det finns till exempel ett som visar porten till Stora Glasbruksgatan 6, här ser vi en mycket pampig och rikt utsirad portal. Ovanför porten finns en dekorerad inskriftstavla (en så kallad kartusch) med årtalet 1656 och en inskrift som leder oss fram till husets ägare, handelsmannen Olof Jonsson och hans hustru Karin Olofsdotter.
Olof Jonsson hade redan 1646 fått bekräftelse av staden på en tomt som låg på ”berget sunnan om ryssebodarna, mellan Jakob Feiss hus och Carl Hansson rådmans tomt” och tio år senare hade han alltså fått sitt hus byggt. Den tomt Jakob då ägde utgjordes enligt stadens tomordning 1710 av tomterna 17, 18 och 19.
År 1716 hade de sålts och delats upp på två olika ägare. Det tycks som att alla olika ägare över tid hört till ett tämligen välbärgat skikt i staden, här finns handelsmän, någon enstaka greve, segelmakare och hör och häpna en pirat! Vår äventyrliga pirat hette Jacob Pettersson Degenaar och han föddes 1692. Hans föräldrar var av holländsk släkt och hade varit välbärgade segelmakare som ägde fastigheter i området kring Södermalmstorg. Även han inledde sin karriär som segelmakare men hans affärer gick dåligt och djupt skuldsatt övergick han till piratverksamhet. Men inte heller som pirat hade han några framgångar, tvärtom hamnade han vid flera tillfällen i fängelse och ökade på sina skulder. Ruinerad fick han 1744 söka sig i konkurs. Bouppteckningen visade 53,810 daler kopparmynt i tillgångar och 84,065 daler kopparmynt i skulder.
De tomter som nu berörs ligger i en mycket kraftig nordsluttning där Katarinaberget möter Stadsgården och husen har byggts med suterrängvåningar för att klara de stora höjdskillnaderna. Detta framgår tydligt i bevarade bygghandlingar från sent 1700-tal.
Uppenbarligen har de som bodde i husen vi nu ska undersöka resterna av levt i både medgång och motgång och haft sina intressanta öden. Nu ska vi undersöka vilka uttryck deras materiella standard tog sig. Vad använde de för keramik och dryckesglas? Vad åt de till middag? Allt i en ambition att kunna skriva en vardagens historia som tecknar livet kring Södermalmstorg i ett långtidsperspektiv.