Vid en första anblick skulle man kanske kunna tro att månadens fynd är ett mynt men det är det inte. Det är en så kallad räknepenning och den är präglad i mässing.

Det här är vår räknepenning som präglats i Nürnberg av Conrad Lauffer någon gång mellan 1637-1643. Den är av mässing och bär på framsidan ett porträtt av Ludvig XIII. På baksidan syns Ludvigs heraldiska vapen.

Räknepenningar användes när man gjorde matematiska uträkningar enligt en princip som kallades för att ”räkna på linjen”. Det innebar i princip att man lade ut räknepenningarna som markörer på ett räknebräde som var försett med horisontella linjer som nedifrån och upp betecknade ental, tiotal, hundratal och tusental.

På ett räknebräde kunde man på olika sätt utföra addition, subtraktion, multiplikation och division. De som utförde den här typen av uträkningar kallades för abacister – jämför ordet abakus som betyder räkneram.

Här ser vi en köpman som är i full färd med att "räkna på linjen" med hjälp av räknepenningar och ett räknebräde medan han avslutar en affärstransaktion.

De äldsta bevarade räknepenningarna kommer från Frankrike och kan dateras till första hälften av 1200-talet. Därifrån spred sig bruket till Nederländerna, England och Tyskland. I Frankrike kallades räknepenningarna för jeton, i Nederländerna legpenning, i England counter och i Tyskland vanligen för Rechenpfennig.

De första franska räknepenningarna användes inom hovförvaltningen men kom snart i bruk bland adeln och under 1300-talet även inom städernas förvaltningar och bland köpmännen.

Den räknepenning vi nu presenterar är från Tyskland och präglad i Nürnberg. I tyska stater och städer hade räknepenningar börjat användas i början av 1400-talet. Den äldsta kända med årtal präglades i Würzburg 1458. Vid mitten av 1500-talet koncentrerades tillverkningen av räkepenningar till Nürnberg och härifrån exporterades de i stora mängder till de flesta länder under 1500- och 1600-talen. Vårt fynd präglades i en verkstad som tillhörde mästaren Conrad Lauffer. Han kom från en känd tillverkarsläkt och var verksam mellan åren 1637-1668.

Det motiv vi kan ana på framsidan är ett porträtt av Ludvig XIII som var kung av Frankrike mellan 1610-1643. Runt porträttet löper en text: R, LVDOVIC XIII D G FR ET NAVAR REX.

På baksidan syns kung Ludvigs heraldiska vapen och en textslinga: CONRADT LAVFER RECHEPFENNM.

Eftersom den här räknepenningen inte har präglats med något årtal så kan vi inte datera den exakt men den bör ha tillverkats mellan 1637 och 1643. Alltså någon gång efter det att Conrad Lauffer börjat sin verksamhet och fram till dess att Ludvig XIII upphörde att regera.

Månadens fynd ser kanske inte mycket ut för världen, men det rör sig faktiskt om något ganska ovanligt och tämligen exklusivt.

Skärvor av så kallat mjölkglas som påträffades vid våra undersökningar på Stadsgården.  De kommer mest sannolikt från en exklusiv vas, tillverkad i slutet av 1600-talet.

Det rör sig om två små glasskärvor som tillverkats av så kallat mjölk- eller benglas. Det var en typ av glas som började produceras i Bayern i slutet av 1660-talet, 1669 framställde glasmästaren Joachim Becher något han kallade ”porslin av glas”. För att få fram en glasmassa med opaka egenskaper som liknade porslin använde han sig av tillsatser som bly, tenn och benaska.

Den här typen av glas blev mycket omtyckt på 1670-talet och producerades då också i Venedig men även i Orléans i Frankrike. Efter fransk förebild kom även en produktion i gång vid glashyttor i södra Böhmen under 1670-80-talen.

Den främsta anledningen till att tillverka sådant glas var att man ville efterlikna och imitera dyra och eftertraktade kinesiska porslinskärl. Det som glasmästarna då tillverkade var fina och representativa ting såsom vaser, urnor och serveringskärl, i vissa fall även stora dryckesstop.

De skärvor som vi nu visar upp är på utsidan prydda med mörkblå så kallad fjäderdekor. Förmodligen härrör de från en blomvas, vilket i sig var något tämligen exklusivt för 1600-talets stadsbor. På kontinenten och inte minst i Nederländerna hade snittblommor då blivit populära hos adeln och förmögna borgare. Man ville pryda sina rum med blommor från både naturen och trädgården. Ett intresse som även tog sig ett starkt uttryck i den samtida nederländska konsten.

Vad våra små skärvor visar är att de glasteknologiska nyheterna och det kontinentala högborgerliga modet snabbt anammades även av de av de förmögna borgare som var bosatta kring Södermalmstorg i slutet av 1600-talet.

Här ser vi ett vackert blomsterstilleben som målades av den nederländske konstnären Balthasar van der Ast. Även om vasen inte är den samma som den varifrån våra skärvor kommer så ger bilden ändå en fin känsla av den lyx som det sena 1600-talets rika borgare kring Södermalmstorg ville omge sig med.

Månadens fynd har några år på nacken, det tappades eller slängdes i vattnet nere vid en kaj som fanns här vid Slussen under tidigt 1600-tal. Föremålet som då hamnade i vattnet var en flätad näverkont. Utifrån årsringsdateringar av det trä som användes vid kajbygget så kan vi datera lagret där fyndet gjordes  till perioden 1610-1638.

Så här ser vår näverkont ut. Den kan dateras till perioden 1610-1638 och därmed är den det äldsta svenska fyndet i sitt slag. Möjligen kan det vara så att den ovanliga bottenformen är ett typologiskt drag? Alla andra kända fynd från Sverige har en plan botten så att konten kunnat stå upp när man ställt den på marken och de fynden är yngre än vårt.

Den här mannen bär en kont med plan botten, vilket också är den typ som vi kan återfinna i museisamlingarna. Konten är flätad av näver som rensats och skurits till remsor som är omkring tre centimeter breda. Enligt de experter som studerat och dokumenterat den så har konten flätats diagonalt med botten och insidan först och då önskad storlek uppnåtts har flätaren vikt av kanten och flätat utsidan, uppifrån och ner. Där remsorna har tagit slut har remsorna skarvats.

Tyvärr är vårt fynd dessvärre inte helt komplett men formen är tydlig. Den enda information som egentligen saknas är hur locket har avslutats. På baksidan har konten hål mellan remsorna på den plats där axelbanden varit placerade. Botten är flätad ungefär som ett kaffefilter vilket innebär att den inte kunnat stå speciellt stadigt då botten är smal. Det här är ett unikt drag, andra observerade kontar brukar vanligen vara lådformiga och ha en plan botten.

Den här typen av bärredskap kom med all säkerhet till Sverige med finska kolonisatörer som bosatte sig i de så kallade finnbygderna i mellersta Sverige och nedre Norrland under perioden 1570-1640.

Även själva termen kont är av finskt ursprung – kontti, vilket ytterligare stärker tanken på att de här föremålen har sitt ursprung där.

I svenska museisamlingar kan man finna drygt ett hundratal näverkontar men ingen med samma ålder som den vi funnit vilket gör att konten från Slussen är unik i sitt slag. Det är det äldsta fyndet i Sverige och det är en tidigare okänd modell.

Som våra experter uttrycker det, den är kort och gott en riktig raritet!

Den här månaden presenterar vi ett fynd som gjordes nere vid Stadsgården för några år sedan. Det rör sig om en liten skärva av ett ölglas från 1600-talet. Vid den tiden hade glaskärl blivit vanliga i de stockholmska hushållen och just ölglas förekom i flera olika former, vanligast var de höga åttkantiga bägarna av ljusgrönt glas som dekorerats med pålagda glastrådar kring buken – de så kallade passglasen.

Men vår skärva kommer från en annan typ av kärl, det kommer från en så kallad Humpen, ett högt cylindriskt ölglas som under tidigt 1600-tal blev mycket populära i centrala Europa. De här bägarna tillverkades av färglöst glas, oftast hade de ett enkelt utförande och de hittas inte sällan vid arkeologiska undersökningar i städerna. Det fynd vi gjort är dock lite mer speciellt, det kommer från en stor praktbägare dekorerad med svart, gul och vit emalj. Det rör sig alltså om en skärva från ett exklusivt kärl som sannolikt tillverkats i Böhmen eller i södra Tyskland. På dess buk har det funnits en text, men av den finns bara bokstäverna ”…STI…” kvar så vi vet inte exakt vad som stått där.

Det här är vår skärva av vad som en gång varit ett praktfullt dryckesglas från 1600-talet. Glaset har haft en inskription av vilken endast bokstäverna STI återstår, längst till höger finns också en del av bildmotivet bevarat.

De emaljdekorerade bägarna hade inte sällan motiv som var knutna till välbeställda adelsfamiljer i form av släktvapen och liknande, ett annat vanligt motiv var scener med bibliska motiv.

Här ser vi en bild av en Humpen med ett ryttarporträtt föreställande kurfursten Johann Georg III av Sachsen. Av inskriptionen framgår det att glasbägaren tillverkats 1683. Kanske har vårt kärl haft en liknande dekoration?

Fyndet avspeglar och fördjupar bilden av rikedom hos åtminstone en del av den befolkning som var bosatt här kring Slussen på 1600-talet. En rikedom som ledde till en lyxkonsumtion av olika varor som vi tidigare har kunnat se i vårt digra fyndmaterial.

Månadens fynd kom fram alldeles nyss. Vi har hittat dem under den här veckan när vi övervakat ett schaktningsarbete inne i det så kallade KF-huset här vid Slussen.

Det rör sig om delar av trasiga deglar som använts vid glastillverkning. Det kanske inte ser så märkvärdigt ut, men faktum är att fynden är ganska spännande.

Här ser vi några delar av gjutformar som använts vid Melchior Jungs glasbruk någon gång under perioden 1652-1678. På en del av dem finns kvarsittande glasmassa. Vid tillverkningen av formarna användes vitlera som importerades främst från tyskt område, men även från Frankrike.

I nära anslutning till platsen där schakten grävdes låg en gång Melchior Jungs glasbruk. Jung hade startat sin glastillverkning redan 1642 genom att med hjälp av främst italienska glasblåsare bygga upp en hytta på Kungsholmen. 1652 drabbades emellertid bruket av en förödande eldsvåda och efter den flyttade Jung sin verksamhet hit till kvarteret där vi nu befinner oss. Glasbruket fanns kvar i drift fram till 1678 och vid den tiden arbetade ”8 geseller eller mestare och 10 handtlangare, föruthan enn stoor deel annat tarfweligit brukzfollck, alla infödde swenske” här.

Utifrån skriftligt material från 1600-talet så vet vi att man på Jungs glasbruk tillverkade fönsterglas, buteljglas, dryckesglas och även ljuskronor. Till ljuskronorna behövdes glaspärlor i olika färger liksom slipade bergkristallpärlor och glasprismor. Förvånansvärt nog så finns det idag inga bevarade glasföremål som säkert kan knytas till Melchior Jungs produktion, möjligen med undantag för två ljuskronor som finns på Skoklosters slott.

När det kontorskomplex som idag utgör KF-huset började uppföras under det tidiga 1900-talet och med vidare påbyggnader under 1930-talet och 1970-talet så gjordes inga arkeologiska undersökningar på platsen. Så de fynd vi nu gjort är de första arkeologiska beläggen för den glasproduktion som Melchior Jung bedrev.

Vår glasexpert berättar att sådana här fynd är bland de säkraste indikationer på glastillverkning som man kan hitta. Massan i deglarna är mycket typisk för sådana deglar som man smälte glas i. Den består först och främst av vitlera som blandats med chamotte från krossade degelfragment. Vitleran importerades framförallt från Grossalmerode i Hessen (ungefär 15 mil öster om Köln), men man kunde också få bra lera från Frankrike.

Åtminstone ett av de fynd vi nu gjort tycks vara en trasig degel som använts vid flasktillverkning.

Månadens fynd gjordes vid våra undersökningar i Stadsgården här vid Slussen och det rör sig om en förgylld mässingsknapp från 1680-talet.

Knapp från 1680-talet av förgylld mässing. Själva knappen har en diameter på cirka 1,2 cm.

Knappen är enligt tidens standard tillverkad av två sfäriska halvor som lötts ihop och undertill försetts med en rund ögla. Vi vet inte var den är tillverkad men det är mycket troligt att den kommer ifrån någon så kallad gördelmakare eller gelbgjutare här i Stockholm. Det var vid mitten av 1600-talet som tillverkningen av metallknappar tog sin början i Sverige, dessförinnan importerades de. Tillverkningen skedde helt för hand.

Vid den här tiden, i slutet av 1600-talet, tillhörde knappar huvudsakligen männens klädesplagg och det var främst tämligen välbeställda personer som hade plagg med knappar.

När vi kommer in på 1700-talet så sprids användningen av knappar även bland allmogen, men det är fortfarande huvudsakligen i den manliga klädedräkten i form av rockar, västar och byxor som de påträffas. Från 1700-talets mitt så började man tillverka knapparna maskinellt vilket gjorde att priset på dem sjönk och därmed ökade också efterfrågan.

Det skulle dröja en bra bit in på 1800-talet innan även den kvinnliga klädedräkten försågs med knappar, innan dess fick plaggen snöras ihop eller så användes hyskor och hakar.

Frågan om att ha knappar i sin dräkt är mer komplicerad än man kanske först kan ana. För oss som lever på 2000-talet kan det tyckas som om det inte är så stor sak att förändra sin klädstil och att uttrycka sitt jag genom att välja ett nytt sätt att klä sig. Men på 1600- och 1700-talet var detta något man inte gjorde hur som helst. Sättet att klä sig var strikt omgärdat av en rad olika sociala regler som man inte kunde bryta mot som man ville. Vilka plagg, material och färger man fick bära reglerades genom oskrivna sociala koder, men också genom tryckta förordningar.

Hur sådana här sociala koder fungerade kan vi få en inblick genom olika skriftliga källor. Vissa koder var mycket subtila och lokalt förankrade. Exempelvis kunde en bonde i värmländska Dalby visa att han ägde ett helt hemman genom att låta sy in en röd bandremsa i axelsömmen på sin tröja.

Den sociala gemenskapen utgjorde en viktig del av den personliga identiteten, och ingen vågade frivilligt ställa sig utanför genom att bryta mot klädesreglerna. I ett bevarat sockenstämmoprotokoll från Svennevad i Närke kan vi se att upprördheten bland bönderna var mycket stor när en dräng 1697 kom i en tröja med knappar, istället för de traditionella hakarna och hyskorna.

Även en liten knapp kan alltså leda oss in en intressant historia om hur människor en gång tänkt och verkat.

Månadens fynd kommer den här gången från de undersökningar vi gjorde i kvarteret Ormen 2016. Det är ett kvarter som ligger inklämt alldeles invid Katarinabergets fot och bitvis har klättrat upp för dess norra brant.

Fyndet utgörs av två stycken så kallade bergskilar. De är av järn och har använts till att spräcka berg och bryta ner det efter att det hettats upp med eld och blivit sprött.

Det här är de två kilarna av järn som vi hittade i en bergsskreva på Katarinaberget bakom de hus som byggdes här på 1650-talet. Kilarna är cirka 24 cm långa.

Bebyggelsen i kvarteret Ormen började växa fram i mitten av 1600-talet. Så fick till exempel handelsmannen Olof Jonsson, som bedrev en mycket lukrativ handel med salt, 1646 en bekräftelse av staden på en tomt som låg på ”berget sunnan om ryssebodarna, mellan Jakob Feiss hus och Carl Hansson rådmans tomt”. Där lät han tillsammans med sin hustru Karin Olofsdotter Geting uppföra tre stenhus varav åtminstone ett sannolikt stod färdigt 1656.

Det tog alltså tio år från det att Olof och Karin fick sin tomt till dess att deras vackra stenhus stod färdigt. Vi vet utifrån klagomål i skriftliga källor att det var ett förfärligt slit med att spräcka berg i samband med byggnationen och att alla problem med berget gjorde att bygget drog ut på tiden.

Här ser vi en del av Katarinaberget frilagt efter det att vi undersökt, dokumenterat och tagit bort de hus som en gång stått på platsen. Det är lätt att ana hur brant berget varit och man kan förstå att det var problematiskt att bygga upp husen här. Det var en knepig tomt som Olof Jonsson fick tillgång till år 1646. I en av skrevorna hittade vi de båda bergskilarna.

Vid våra undersökningar kunde vi på flera ställen se hur man behövt anpassa husens olika rum så att de passade in med bergets former. Något annat som också var synbart, var det vatten som på sina ställen sipprade ner längs berget och som måste ha orsakat omfattande fuktproblem i husen.

Man var tvungna att anpassa husen till berget i samband med byggnationen. Här var det tydligt att man format ett av rummens golv så att det passade in i bergsformationen sedan berget tillmakats med eld.

Vi kan mycket väl se våra bergskilar som en symbol för arbetarnas hårda slit med att bygga upp en scen där dåtidens välbärgade elit kunde visa upp sin förmögenhet och sociala ställning i form av praktfulla bostadshus. För vad som hände på 1650-talet var att en rik handelmannaklass och borgarklass började etablerade sig i området kring Södermalmstorg. Förutom Olof Jonsson så bosatte sig även Jacob Feiss som var direktör för Skeppskompaniet, rådmannen Carl Hansson och häradshövdingen Carl Gustaf Gyllencreutz i de nyetablerade kvarteren där vi gjort våra undersökningar. Inte långt härifrån lät också ännu mäktigare män såsom greven Magnus Gabriel de la Gardie och en av dåtidens rikaste män, Louis De Geer uppföra sina palats.

Det fynd vi valt att lyfta fram denna månad är av lite annorlunda typ, det är ett avtryck av en sko.

Någon har trampat med sin skobeklädda fot i en tegelsten som legat på tork och ännu inte stelnat i sin form.

Så här ser vårt skoavtryck ut.

Att hitta tegelstenar med avtryck är inte så ovanligt, men det brukar då nästan alltid röra sig om avtryck från olika djur. Grisar och katter verkar ofta ha rört sig inne på tegelbruken och då också råkat lämna sina spår till eftervärlden. Däremot har åtminstone inte vi tidigare stött på ett avtryck av den här typen, så därför är det extra spännande att få visa upp det.

Skoavtrycket har en längd på lite drygt 20 centimeter så det är alltså ganska litet, och det är egentligen ganska svårt att säga något konkret om det vad gäller typ av sko eller skons datering.

Tyvärr har vi inga andra fynd i anslutning till vår tegelsten som kan hjälpa oss med dateringen.

Vi kan dock utan tvekan konstatera att skon som satt sitt avtryck i tegelstenen haft en rejäl klack.

Klackar på skor uppträder i Sverige först under tidigt 1600-tal. I Livrustkammaren i Stockholm finns till exempel en manssko med klack som är från tiden omkring 1610 och från Vasaskeppet som förliste år 1628 finns också mansskor med klack. Den höga typ av klack som vi ser i vårt avtryck förekommer med säkerhet bland de skofynd som gjorts på regalskeppet Kronan som förliste 1676.

I skomakarprislistor från Köpenhamn 1605 och Malmö 1615 omtalas skor med klackar eller ”affsat” som den egentliga termen lydde på 1600-talet. Första gången ordet ”klack” förekommer i betydelsen skoklack är år 1688.

Avtrycket tyder på att det rör sig om en enkellästad känga med klack. Den breda sulan ger skon ett ganska grovt intryck så man får kanske tänka sig att det var någon av brukets arbetare som satt sin fot i den blöta leran. De skor som användes i de högre stånden var betydligt mer smäckra.

Den korta längden tyder på att det rör sig om en sko som burits av någon yngre person. Kanske en lärling som ville göra avtryck?

Om vi avslutningsvis ska våga oss på en datering så får den bli ganska vid, den höga och grova klacken passar in någonstans mellan 1670 och 1800.

Här ser vi ett ett exempel på ett par skor från perioden 1725-1740 som kan ge oss en aning om hur skon som satt sitt avtryck i tegelstenen kan ha sett ut. Möjligen är dock de här skorna av ett lite elegantare slag, men den rejäla klacken känns igen.

Månadens genomgång handlar inte så mycket om vad vi gör just nu utan mer om vad vi nyss avslutat. Under maj så har undersökningarna av muddermassor som grävts upp vid Skeppsbron avslutats för den här gången. Som resultat har vi fått fram ett fint och representativt urval av fynd från framförallt 1700-talets första hälft. Mängden av bland annat kinesiskt porslin, fajanser och sällsynta fynd av glaserade skaft till kritpipor ger oss en inblick i den burgna miljö som rådde vid Skeppsbron vid den tiden.

Det här beslaget av tenn bär en tysk inskription "GOTT SCHVEF DIE WELT UND NOCH ER HÆLT" och ett motiv som återger en scen från Edens lustgård. Det kan dateras till 1700-talets första hälft och påträffades i muddermassorna invid Skeppsbron. Beslaget är 4,5 cm stort.

Inte så långt från muddringarna vid Skeppsbron har vi även avslutat schaktningarna längs med Slussplan där vi fick tillfälle att dokumentera en del av murarna till Södra slakthuset. Ett annat arbete som slutförts är schaktningarna för fjärrvärme på Kornhamnstorg som vi berättade om i april. Den sista delen av ledningsdragningen gick över Munkbroleden varför arbetet genomfördes nattetid för att inte störa trafiken allt för mycket. Under fyra nätter följde vi dessa schaktningar och kunde bland annat dokumentera delar av samma stenbelagda torgyta från tidigt 1600-tal som vi tidigare påträffat på Kornhamnstorg.

Bilden visar nattarbete på Munkbroleden vid Kornhamnstorg. En fördel med att arbeta natt på försommaren är nätterna har blivit förhållandevis ljusa vilket gör det lättare att se när kulturlager och stenläggningar kommer fram.

En ny undersökning kan vi dock rapportera om denna månad. Den utförs under den stående bron mellan Södermalm och Gamla stan i ett garageutrymme i den sydvästligaste delen av Karl Johans torg, direkt söder om den gamla Nils Ericson slussen från 1850-talet. Att utföra arkeologiska undersökningar inne i stående byggnadskonstruktioner är inte något vi gör så ofta men det förekommer då och då. Speciellt vid grundförstärkningar av byggnader som vilar på äldre lämningar. Våra undersökningar i garaget har knappt kommit halvvägs men det har visat sig att man har gjort ganska stora markingrepp när bron och garaget uppfördes på 1930-talet. Det innebär att de lämningar vi hittar bokstavligen blir som små öar då allt runtomkring är bortgrävt. Men genom att systematiskt dokumentera allt som kommer fram kan vi ändå pussla ihop informationen till begripliga enheter i slutänden. Hitintills har vi hittat murar från Södra Kvarnhuset och från ett av de många slipverk som fanns i Söderström på 1700-talet.

Dokumentation inne i det forna garaget av en mur som utgjort grunden till ett slipverk som uppfördes på 1700-talet.

På den här ritningen från år 1763 syns grunden till det påträffade slipverket markerat med en gul cirkel.

Under april månad så har vi fortsatt med många av de undersökningar vi skrev om under mars. Nere vid Sjöbergsplan är det för närvarande uppehåll för de arkeologiska undersökningarna. Vid Slussplan fortsätter framtagandet av murar från 1700-talets slakthus och vid Skeppsbron går vi igenom utfyllnadsmassor som dumpats vid utbyggandet av kajen vid 1700-talets mitt.

De intressantaste resultaten under månaden kan vi emellertid presentera från Kornhamnstorg där vi följt schaktningar för framdragandet av fjärrvärmeledningar. Vid schaktningarna så hittade vi bland annat rester efter två olika stenbeläggningar. Den första framkom på närmare två meters djup från dagens gatunivå och kan genom fynd av mynt dateras till 1600-talets första hälft. Den andra låg ytterligare en bit ner och kan dateras till slutet av 1500-talet. Till skillnad från de kullerstensbelagda gatornas rundade stenar bestod de här stenbeläggningarna huvudsakligen av större flata stenar.

Nästan två meter under dagens gatunivå hittade vi en del av den stenbeläggning som täckte Kornhamnstorg under första hälften av 1600-talet.

Som man kan utläsa av namnet var Kornhamnstorg ursprungligen inget torg utan en hamn och hette sedan 1400-talet Kornhamn. Till Kornhamn skeppades de två tyngsta och mest utrymmeskrävande varorna från Mälardalen - spannmål och järn. Innanför Kornhamn låg Korntorget dit varorna fördes för kontroll, vägning och vidare försäljning. Vid slutet av 1400-talet bytte torget namn till Järntorget vilket det heter än idag.

Utsnitt ur Vädersolstavlan. På det här utsnittet från Vädersolstavlan som avbildar Stockholm som det såg ut 1535 så kan man se två skepp liggande vid Kornhamn. Förmodligen var de lastade med spannmål eller järn.

I den del av schaktet som låg i Stora Nygatans förlängning ut på torget, ungefär mitt för Handelsbankens kontor, påträffade vi grunden till ett hus som var täckt av ett kraftigt brandlager. Det här är ett väldigt spännande fynd som faktiskt direkt kan förbindas med hur Stockholm ser ut idag. Den brand som ödelade huset på Kornhamnstorg kan nämligen kopplas till en brand som bröt ut den 1 september 1625 då en stor del av sydvästra delen av Gamla stan brann ner. Branden hade börjat i ett brygghus vid Munkbron och spreds sedan med vindens hjälp snabbt upp mot Västerlånggatan. När branden väl var släckt var i stort sett samtliga kvarter söder om ett område som sträckte sig från Kåkbrinken i norr till Västerlånggatan i öster brandhärjade.  Samtidigt som branden var ett hårt slag för de som drabbats gav den staden chansen att påbörja ett projekt för att modernisera staden. Ännu i början av 1600-talet såg Stockholm till stora delar ut som på medeltiden med små krokiga gator och gyttriga kvarter. På kontinenten hade man i storstäderna omdanat stadsbilden och byggt räta breda gator med kvadratiska kvarter. Sverige var vid den här tiden en Europeisk stormakt och som sådan ville man naturligtvis kunna visa upp en huvudstad som kunde mäta sig med övriga Europas städer. Så istället för att bygga upp nya hus där de nedbrunna stått beslöt man sig för att bygga efter den nya tidens ideal. Två nya huvudgator, Lilla- och Stora Nygatan, som skar genom den äldre kvartersmarken anlades och stående byggnader som stod i vägen revs. Stora Nygatan fick en bredd som vida överskred de medeltida huvudgatorna och är även den första stora raka gatan som byggdes i Stockholm. Efter att den västra delen av Gamla stan reglerats fortsatte arbetet på Norrmalm och därefter Södermalm och någon gång vid mitten av 1600-talet var man klara och hade fått den moderna stadsplan man eftersträvade.

Så genom fyndet av ett brandlager och en del av grunden till ett hus har vi möjligheten att berätta en större historia – en historia om hur Stockholms gator och kvarter byggdes om på 1600-talet med resultatet att vi fick en stadsbild som vi fortfarande känner igen och rör oss i.