I månadens fynd den här gången har vi valt att visa upp några skärvor från ett lerkärl som i ett stockholmsperspektiv har riktigt gamla anor. Det är ett kärl av så kallad östersjökeramik, en form av keramik som börjar uppträda omkring år 1000. Den har senslaviska rötter, men utifrån leranalyser av tidigare fynd vet vi att den är tillverkad här i Mälardalen eftersom råleran har grävts upp här.
Så här ser månadens fynd ut. Det är skärvor av ett kärl som kan klassas som så kallad östersjökeramik. Kärlen är lokalt eller regionalt tillverkade i en tradition som härrör från slaviskt område. De uppträder i det arkeologiska fyndmaterialet från tiden omkring år 1000 och finns sedan fram till mitten av 1200-talet. I brottytan till höger ser vi att godset är tätt och tämligen grovmagrat.
Tekniskt är kärlen uppbyggda på kavalett, alltså en skiva som kunde roteras för hand, de har försetts med en enkel dekor och bränts över öppen eld eller i en grop. Tekniken och dekoren skiljer dem därmed från den inhemska lokala keramiken.
I vårt närområde är östersjökeramiken främst knuten till urbana miljöer. Vi finner den inte minst i Sigtuna, en stad med långvarig relation med till exempel städer som Staraja Ladoga, Novgorod och Pskov i nordvästra Kiev Rus’. Men keramiken finns också i Enköping, Strängnäs och Södertälje, platser som alla tillkom under 1000-talets andra hälft. Östersjökeramiken finns också på landsbygden men tycks då i stor utsträckning vara knuten till gårdar med hög social status, bland annat i Gamla Uppsala men också i det mer närliggande Hjulsta. Man får tänka sig att det rörde sig om gårdar där trälar utförde en väsentlig del av arbetsbördan.
Utifrån arbetsfördelningen som den är känd i tidigmedeltida och senvikingatida källor så tänker man sig att kärlen av östersjötyp varit tillverkade av kvinnliga trälar av slaviskt ursprung, där kunskapen att tillverka kärlen gick i arv från mor till dotter. Intressant i det här sammanhanget blir då färska rön utifrån dna-studier av skelettfynd som tydligt visar att vi fick ett ökat inflöde av kvinnor från baltiskt område till östra Sverige under vikingatidens slutskede.
Vårt fynd av östersjökeramik är inte det första som gjorts i Stockholm, tidigare har fynd påträffats dels i korsningen av Västerlånggatan och Storkyrkobrinken (åtta skärvor), dels invid Mynttorget (tre skärvor). Det rör sig som synes inte om några stora mängder men likväl är de intressanta eftersom de huvudsakligen härrör från en tid som ligger före Stockholms tillkomst och att de alltså påträffats i ett sammanhang som inte är urbant. Fynden från Storkyrkobrinken kom i anslutning till vad som möjligen kan ha varit ett lergolv, där fanns också ett störhål och bränd lera. Det kan alltså röra sig om resterna av ett lerklinat hus. Ovanpå dessa lämningar hittades fler störhål och även stenskodda stolphål samt två härdar. Den ena härden kunde utifrån en 14C-analys dateras till perioden 970-1160.
Även här vid Slussen är våra äldsta lämningar från sen vikingatid. Vi har förutom en mängd störhål också hittat kokgropar som hittills i två fall kan 14C-dateras till perioden 962-1040 respektive 968-1046.
Det här är en spännande tidsperiod med tanke på det strategiska läge vi befinner oss i. Här i Slussenområdet har man kunnat kontrollera och bevaka sjöfarten in och ut Mälaren, något som konkret också visas genom att man byggde en pålspärr i Norrström där virket genom årsringsanalys kunnat dateras till perioden 970-1020 med en koncentration till tiden kring år 1010.
Kanske har vårt keramikfynd och de lämningar som påträffats här vid Slussen och tidigare på Stadsholmen någon koppling till kungamaktens vilja att ha kontroll över Mälaren?
