Månadens fynd utgörs av en stor mängd djurben som vi tidigare hittat i samand med att vi undersökte muddermassor som kom från Söderström.

Här ser vi en liten del av det slaktavfall som utgör månadens fynd. Benen påträffades i vattnet inte långt ifrån den plats där stadens södra slaktarhus låg på 1700-talet.

Med hjälp av de mynt och kritpipor som också fanns med i fyndmaterialet kan vi konstatera att benen dumpats där under perioden 1700-1750. På den tiden låg stadens södra slaktarhus här intill, så uppenbarligen har strömmen intill slaktarhuset fått tjäna som avstjälpningsplats för slaktresterna.

På den här kartbilden från 1771 har Södra slaktarhuset markerats in med gul färg.

I slaktarhusen hyrde slaktarämbetets medlemmar sina bodar och där bedrev de slakt, styckning och försäljning av kött, inälvor, hudar, skinn och horn. Någon tillverkning av charkuterivaror förekom inte, sådana framställdes istället av så kallade syltkvinnor eller sylthustrur, vilka köpte sina råvaror av slaktarna.

Slaktarna fick själva skaffa in de djur som skulle slaktas. När det gäller småboskap (kalvar, får, lamm, getter, killingar och svin) så köptes dessa ofta in från bönderna på gårdarna i landskapen närmast runt Stockholm. Storboskap (oxar, stutar, kor och kvigor) kunde också köpas in direkt av bönderna i närområdet, oftast skedde det i så fall i mindre partier om två eller tre djur. Huvudsakligen skaffades dock storboskapen in från mer avlägsna produktionsområden i Södermanland, Östergötland, Småland och Skåne genom köp på marknader.

Transporterna från marknaderna organiserades av slaktarna själva och de ägde oftast rum i form av oxdrifter som kunde omfatta ett hundratal djur. Utifrån skriftliga uppgifter i tullängder från åren 1746 och 1747 vet vi att huvuddelen av all storboskap fördes in till staden via Hornstull, där mötte sedan slaktarna upp.

Så här kan en oxdrift på väg till Stockholm ha sett ut. Målningen gjordes av Nils Andersson 1863. Nationalmuseet NM 935.

För att på ett någorlunda jämnt sätt kunna täcka upp konsumtionsbehovet av kött var slaktarna tvungna att under sommaren och hösten hålla en del av de slaktdjur som anlände till staden med de stora oxdrifterna på bete tills de skulle slaktas och under vintern och våren då tillförseln var knapp måste de hålla djuren på stall.

Nu har våra osteologer analyserat benen och kan konstatera att det mest rör sig om slaktavfall från nötkreatur. De tycks huvudsakligen ha slaktats vid en ålder av 2-2,5 år, så sannolikt rör det sig om stutar som för 300 år sedan fick bidra till stockholmarnas köttbehov .

Den osteologiska analysen visar att de ben vi hittade i Söderström till allra största delen var från nötkreatur men där fanns också en liten andel som kom från får/getter och svin.