Månadens fynd hittade vi i samband med de muddringsarbeten som utfördes i Saltsjön alldeles här invid Slussen våren 2018.

Det är ett lite ovanligt fynd i arkeologiska sammanhang – en gjutform i glas för tillverkning av stearinljus. Fyndet är spännande eftersom det både avspeglar ett stycke teknikhistoria och modernitetens intåg i hemmen.

Det här är månadens fynd. En stearinljusform av glas, inuti formen finns ljusmassan kvar. Den bevarade längden är cirka 17 cm.

Stearinljustillverkningen tog sin början i Frankrike. Allt inleddes 1815 med att den franske kemisten Michel Eugén Chevreul utarbetade en metod som gjorde det möjligt att utskilja stearin ur fettsyror. År 1825 fick han sedan tillsammans med en kollega, kemisten Louis Joseph Gay-Lussac, patent på användning av stearin vid ljustillverkning. Den metod som de tillämpade var emellertid kostsam och gjorde att ljusen blev mycket dyra.

Det kom att dröja till 1833 innan två andra kemister hittade billigare metoder som gjorde att stearinljustillverkningen blev ekonomiskt lönsam och att tillverkningen då verkligen kunde ta fart och nå ut i bredare folklager. Året därefter, 1834 uppfanns den flätade veken som förbrändes och kortades ner i samma takt som ljusen brann, vilket gjorde ljusen lättare och säkrare att hantera. Detta bidrog också till att stearinljusen kom att bli än mer populära.

1839 kom den svenska sterinljustillverkningen igång, då startade Lars Johan Hierta (Aftonbladets grundare) en fabrik vid Liljeholmen i Stockholm. Även om produktionen var i industriell skala så var den i inledningsfasen inte så stor men på 1870-talet hade den ökat avsevärt, då lämnade årligen mellan 200.000-300.000 paket ljus fabriken. Under 1840 och 1850-talen fick Liljeholmsfabriken dessutom konkurrens av andra fabriker som också drog igång tillverkning av stearinljus. En av dessa var Clara Tekniska Fabrik som låg i Klarakvarteren mitt inne i Stockholm vars produktion tidvis översteg Liljeholmens.

Interiör från Liljeholmens stearinfabrik. Bilden är hämtad ur Uppfinningarnas bok som översattes från tyska och gavs ut av Otto Wilhelm Ålund under åren 1873-75.

I och med den ökade produktionen så trängde de nya moderna ljusen succesivt undan de gamla talgljusen från marknaden. Man får förmoda att priset blev allt mer överkomligt också. År 1870 kostade ett paket stearinljus cirka 70 öre. Som en jämförelse så var medelinkomsten per månad för en hushållerska samma år drygt 20 kronor.

Stearinljusens entré i de svenska hemmen började först i de större städernas övre samhällsskikt och spred sig sedan också till landsbygdens befolkning där hemstöpningen av ljus dog ut mot 1800-talets slut.

Ett sätt att se hur stearinljus vann i popularitet är att undersöka hur ofta de omnämns i svensk press. Här har vi tittat närmare på perioden 1830-1870. Källa:KB.

Vårt fynd är av glas, oftast var stöpformarna i den industriella tillverkningen annars av metall, vilket får oss att undra över varifrån vår form kommer. Det tycks uppenbart att det inte är från Liljeholmen och inte heller från Clarafabriken med tanke på deras produktionsvolymer utan istället från någon samtida mindre tillverkare. Det får vi forska vidare kring.

Här ser vi en träställning, ett så kallat gjutbord, med bevarade ljusformar i glas. Formarna är mycket lika den vi funnit. Gjutbordet finns på Kalmar läns museum och har inventarienummer KLM016280. Foto: Kalmar läns museum.