Månadens fynd utgörs av en del av de fiskben som vi påträffat i kulturlagren här vid Slussen. Fisk har alltid varit en viktig föda. Inte minst gällde det under den katolska medeltiden då närmare hälften av årets dagar var fastedagar och man endast fick äta fisk. I äldsta tid försågs stadsborna med färsk fisk genom stadens egna fiskare som fiskade i Mälaren och Saltsjön. Från Stockholms skärgård, Åland och finska kusten köpte man dessutom upp saltad och torkad fisk av lokala skärgårdsbönder.
I takt med att Stockholms befolkning ökade blev behovet av färsk levande fisk större än vad som kunde levereras av stadens lokala fiskare. Troligtvis med en start redan i början av 1500-talet började därför fiskare åka ut i skärgården för att köpa upp levande fisk som de förvarade i sumpar och sedan förde in till staden.
Skärgårdsbönderna brukade traditionellt benämna fisken som antingen strömming eller fisk och fisk utgjordes då av fjällfisk respektive skinnfisk. Till fjällfisken hörde då till exempel abborre, gädda, braxen, sik och id. Skinnfisken var huvudsakligen torsk.
Av de fiskben vi hittat kommer en stor mängd från abborre. Nere vid Södra Slussplan utgjorde till exempel abborrarna hela 64% av alla artbestämda fiskar.
Även strömming är vanligt förekommande och i kvarteren Ormen och Glasbruket Större som låg upp efter Stora Glasbruksgatan (i dag Katarinavägen) utgör den hela 58%.
Gäddorna återfinns i cirka 10% av fiskbenmaterialet. Torsken är faktiskt lite vanligare och varierar mellan 10- och drygt 20%.
Så långt vi kan ana nu så finns det variationer i arternas representation som mycket väl skulle kunna bero på skillnader i hur olika undersökningsområden historiskt har använts. Vid Södra Slussplan fanns det under 1700-talet till exempel en mängd krogar och uppe i kvarteren kring Katarinavägen (Stora Glasbruksgatan) bodde då en stor del av hamnens arbetare, men också en hel del välbärgade borgare.