Månadens fynd är ett lite ovanligt fynd, det rör sig om en medeltida kam som är gjord av trä. Rent allmänt är det ganska ont om arkeologiska fynd av träföremål. Det beror huvudsakligen på att sådana föremål kräver syrefattiga bevaringsförhållanden, till exempel tjocka gödsellager eller att de påträffas i vatten. Utan sådana miljöer bryts organiskt material snabbt ner och försvinner.
Så här ser vår dubbelhelkam av trä ut. De bredare tänderna är cirka 4 cm långa och de smala tätt sittande tänderna är 3,5 cm långa. Kammen kan dateras till 1300-talets första häft.
I vårt fall rör det sig om en så kallad dubbelhelkam, vilket innebär att den är gjord i ett stycke och att den har tandning på två sidor. Den ena tandraden är tätare än den andra. Det absolut vanligaste är att den här typen av kammar är tillverkade av horn eller ben. Dubbelhelkammar av trä är mycket ovanliga. Tidigare har det bara hittats fem här i Stockholm, de påträffades i samband med undersökningarna på Helgeandsholmen. Dessutom finns det tre andra fynd från de arkeologiska undersökningar som gjordes i Slottsfjärden i Kalmar på 1930-talet.
Registerkort från Historiska museet som visar två av träkamsfynden från Kalmar Slottsfjärd.
Om vi söker oss österut till det medeltida Novgorod så kan vi hitta omkring fyrahundra träkammar av en typ som liknar vår kam. De arkeologiska undersökningarna i Novgorod är kända inte minst för alla sina fynd av träföremål eftersom bevaringsförhållandena där varit extremt goda. Utifrån den stratigrafiska kontexten så kan dessa kammar dateras till en period som sträcker sig från tidigt 1200-tal och sedan fram genom hela 1300-talet. Vi har kunnat datera vår kam utifrån den keramik som den påträffades tillsammans med till 1300-talets första hälft.
Kamtypen som sådan börjar annars dyka upp i nordeuropeiska sammanhang i början av 1000-talet. Om det beror på en ny syn på renlighet vet vi inte, men det är inte omöjligt. Nyheten med en fintandad del av kammen gjorde att den blev utmärkt att kamma bort löss med.
Huvudlus (Pediculus humanus capitis)Huvudlöss (Pediculus humanus capitis) angriper hårbotten. Honorna lägger sina ägg (gnetter) på enskilda hårstrån och tio dagar senare kläcks dessa till nymfer. Inom ytterligare två veckor har de utvecklats till vuxna löss. Både larver och vuxna lever av blod.
I analyser från Groningen i Nederländerna har man funnit både huvudlöss och gnetter som suttit fast mellan tänderna på kammar daterade till 1000-tal och fram till 1300-talet.
Etnologiska studier i Sverige tyder på att huvudlusen åtminstone under 1800-talet betraktades som en lindrig form av ohyra, nästan som att de var en statuslus bland lössen "huvelusa va vit och fin och liksom av ädlare ras". Det vanligaste sättet att befria sig från dessa snyltgäster var så kallad löskning, alltså handplockning. Som hjälpmedel kunde man då använda en bordskniv för att bena upp håret och skrapa hårbottnen med. Lössen föll ner på en bräda eller bricka och kunde klämmas ihjäl med kniven mot brädan. Luskadavren eldades sedan upp.
Lusört (Delphinium staphisagria)
Man har också använt sig av olika typer av örtdekokter för att bli kvitt huvudlössen. Frön från lusört (Delphinium staphisagria) är till exempel ett klassiskt hjälpmedel mot huvudlöss. Enligt senmedeltida svenska läkeböcker har de söndermalts och blandats i olja alternativt jämte kvicksilver i brännvin.
En luskam av den typ vi hittat plockades fram vid mindre lusräfst och hjälpte till att hålla lössen under kontroll.
