Månadens fynd hittade vi vid Södermalmstorg och det kom fram i lager som avsatts någon gång på 1540-talet. Det rör sig om ett skallben från en tjäder, lätt igenkännlig med sin kraftiga näbb.

Så här ser vårt fynd med tjädernäbben ut. Faktum är att just skallfragment av skogsfåglar är väldigt ovanliga, så pass att man tidigare antagit att  de nackades redan vid fångsten ute i jaktmarkerna.

Arkeologiska fynd av tjäder hör inte till vanligheterna, men de förekommer då och då. De äldsta stadsarkeologiska fynden i Mälardalen kommer från det vikingatida Birka. I medeltida kulturlager känner vi till fynd från Örebro, Sigtuna, Uppsala och Nyköping. Här i Stockholm har tjäder tidigare hittats vid utgrävningar på Helgeandsholmen liksom i kvarteren Thisbe och Mercurius samt vid Mynttorget i Gamla stan.

Det rör sig inte om några stora mängder ben utan alltid om något enstaka, vill man hårdra det lite så kan man säga att fynden representerar några enstaka tjädrar per århundrade. Att äta vilt var ovanligt för städernas borgare under medeltid och tidigmodern tid. Man brukar säga att det var något som bara var förbehållet de socialt välbärgade.

På viltmarknaderna betalades tjädern på grund av sin vikt tämligen högt. Enligt Stockholms stads skottebok så kostade 1472 en tiaederhana 1 öre. För att lite bättre förstå kostnaden så motsvarade det priset inkomsten som en skeppare fick för ett fullgjort dagsverke.

Till vänster ser vi en bild hämtad ur The noble lyfe & natures of man som gavs ut 1521 av Laurence Andrew. Det var den bilden som Olaus Magnus hade tillgång till när han läste på i den samtida litteraturen om tjädrar. Bilden till höger är hämtad ur Sven Nilssons Illuminerade figurer till skandinavisk fauna som gavs ut under åren 1829-32.

Ungefär vid tiden för vårt fynd beskriver Olaus Magnus tjädern så här. ”Denna fågel är kolsvart, har stark och hög kam af röd färg, krokig näbb och skarpa klor.” Så långt hade han hyfsat rätt i sin beskrivning, men i övrigt kan man påstå att han så att säga var ute och cyklade eftersom han bland annat sa att den var en asätande rovfågel som tillhörde gamarnas släkte och att den jagar harar och rävar samt andra smärre djur. Fast till hans försvar så var det uppgifter han fått från andra samtida källor

Olaus Magnus hade 1545 blivit bjuden på tjäder när han vistades i de Tridentinska bergstrakterna (bergen norr om Trento i norra Italien), och han nämner att dess kött är ”särdeles läckert både som stekt och kokt”.

Här ser vi en tidstypisk jaktscen i form av Jan Weenix målning Still Life of Game including a Hare Black Grouse and Partridge a Spaniel looking on with a Pigeon som målades vid tiden kring 1680. Det vi ser är alltså inte en tjäder utan en orre och det intressanta här är att ända fram till 1600-talet betraktades tjäder- och orrtuppar som varianter av samma ”art”.

Vi får förmoda att de eftertraktade stora tupparna framför allt fälldes under sin vårliga lek eller tiederlek som det hette på den äldre nysvenska som talades på 1540-talet. Under leken var det lättast att komma nära dem om man skulle använda armborst och pil. De togs också med gillerstockar eller snaror.

Tjädern var inte bara ett eftertraktat inslag på matbordet, den var lika gärna använd inom läkekonsten. Senmedeltida svenska läkeböcker lovordar tyäders dygdh och läkedom. Det är då nästan uteslutande tjädertuppen som ansågs ha mångsidig medicinsk användning. Dess brända och finstötta kött blandades med olja och användes som botemedel för alla handa soth.

Tjädertuppens blod i ett avkok på brännässla vara nyttigt för febersjuka. Tjädergalla med pulvriserade rotstockar av växten kransborre kunde användas som botemedel mot ögonåkommor. Aska av tjäderlunga som stöttes samman med saffran och torkade rosenblad samt uppslammad i saltat vin omnämns som blodstillande.

Tjäderhjärtat uppskattades också som amulett. Om man bar det i vänstra armhålan ansågs det skydda mot såväl ormbett som knivhugg och mot trolldom.

Med detta i bakhuvudet kan man undra i vilket syfte vår tjäder vid Södermalmstorg har utnyttjats.

Som det ser ut just nu så blir denna artikel den sista, åtminstone på ett bra tag, om de många intressanta fynd vi gjort här vid Slussen.

Månadens fynd utgörs den här gången av några skärvor av ett lergodsfat som dekorerats med olika motiv i vitlera.

Här ser vi de två skärvorna som utgör månadens fynd. De kommer från ett lergodsfat som dekorerats med piplersdekor där ett huvudmotiv utgörs av en fisk. Fatet kan dateras till 1540-talet.

Det mest framträdande motivet utgörs av en fisk. Fatet har tjänat som uppläggningsfat och har en gång prytt ett bord i ett tämligen välbärgat Södermalmstorgshushåll som bodde här på 1540-talet. Vårt fynd gjordes nu under våren, men redan vid våra undersökningar åren 2013-15 hittade vi ett liknande fat på en intilliggande tomt.

Det här är fatet som vi hittade på Södermalmstorg i samband med våra undersökningar åren 2013-15.

Det fatet hade också en dekor med fiskar men även granatäpplen. Utifrån en kemisk analys av leran kunde vi då se att fatet mest sannolikt tillverkats i norra Tyskland. Det återstår att se om vi får samma utfall denna gång. Vi kan dock ana att det är ett nytt kontinentalt mode som avspeglas i bordskulturen och som snabbt spridit sig hit till Stockholm.

Fiskar är vanligt förekommande som religiösa motiv och har i många kulturer uppfattats som symbol för fruktbarhet och livets uppkomst i vatten. Fisken kom inom kristendomen att bli en symbol för dopet. Förenklat kan det uttryckas som att på samma vis som en fisk inte kan klara sig utan vatten kan inte heller en sann kristen få frälsning utan dop i vatten. Symboler kan emellertid tolkas på olika sätt beroende på uttolkarens bakgrund och syfte. Bland gemene man kunde fisken under medeltiden och säkert också under vår period – 1540-talet – även tolkas som en symbol för fastan.

Fisken som symbol kunde också vara politisk. Ett känt exempel ser vi här i form av Pieter Brueghel den äldres teckning från år 1556 "Den stora fisken äter den lilla". Den avbildar ett nederländskt ordspråk om hur de rika förtrycker samhällets svaga.

Många av årets dagar utgjordes under medeltiden av så kallade fiskdagar som var fastedagar då man inte fick äta kött- eller mjölkprodukter utan bara fisk, bröd och grönsaker. I början av medeltiden var mer än hälften av årets dagar fastedagar. När vi kommit in i 1500-talet så var det bara lördagar som var fastedagar om man inte tillhörde ett kyrkligt hushåll, då var även onsdagar och fredagar fastedagar. Av detta är det inte svårt att förstå att fisk var en vanlig och viktig vara som skulle införskaffas till köket. Vi har inga prisuppgifter från 1540-talet men från år 1568 har man räknat ut att en tunna salt fisk kostade 10 mark vilket då motsvarade ungefär 10 dagsinkomster för en arbetare.

Intressant nog så hittade vi även en stor mängd fiskben i samma lager som vårt fiskfat. Dessa är inte analyserade än, men sedan tidigare vet vi att en stor del av fisken vid den här tiden utgjordes av till exempel gädda och abborre.

I direkt anslutning till vårt fiskfat hittades också en stor mängd fiskben.

Från början av 1500-talet kan vi få en viss uppfattning om hur olika fiskrätter gjordes men inte exakt hur de tillagades. Fisken kunde kokas eller stekas, den kunde vara färsk, salt, torkad eller rökt. Det förekom att man också bakade in fisk som pastejer eller i form av gelé.

Vi har alltså tyvärr inga recept på fiskrätter från mitten av 1500-talet att bjuda på idag, men söker vi oss hundra år framåt i tiden så finns det ett från år 1650 på stekt gädda och ruda med lök:

”Stek fisken först väl i smör, hel eller sönderskuren, Tag honom utur smöret och skala löken; skär små i samma smöret och stek honom så han bliver brun. Låt allehanda örter därpå, undantagandes muskateblommor; låt vin och ättika därtill;låt lite sjuda det. Gör med socker lagom sött; slå så fisken i fatet.”

Kanske var det så fisken skulle tillredas för att sedan serveras på det fat som är månadens fynd?

Månadens fynd hittades i lager som vi kan datera till 1540-talet. Det rör sig närmare bestämt om fyra björnklor.

Det här är de fyra björnklor som vi nyligen hittat, de kan dateras till 1540-talet.

Det var antagligen så att stockholmarna vid den här tiden inte var helt obekanta med att det fanns björnar inne i staden, men det rörde sig då inte om vilda björnar utan om björnar som hölls i fångenskap. Vid 1500-talets slut så omnämnes särskilda björnvaktare vid det svenska hovet, på 1580- och 1590-talen känner vi till en som hette Bugdan Balatzen Tatter. Namnet antyder att han var av tartariskt ursprung och kanske hade han kommit hit i samband med någon djursändning. Gåvor av björnar var inte helt ovanligt när presenter utväxlades mellan Europas olika fustehov.

Under 1500-talet var det populärt att vid de kungliga slotten hålla björnar som användes i de hetsningar eller djurfäktningar som hörde till tidens mest uppskattade nöjen. Vi känner inte till något sådant från 1500-talets Stockholm, men från Kalmar har vi 1509 en antydan om ett skådespel där en björn tydligen fått kämpa med en oxe. Andra motståndare kunde vara vildsvinsgaltar, hundar och till och med lejon, om man hade tillgång till sådana. Det hela tycks ha gått till så, att man släppte lös fyra, fem hundar mot den fastkedjade björnen. Ofta rev han sönder en eller två av plågoandarna vid första angreppet, och de övriga drog sig tillbaka. Men nya hundar släpptes fram till dess att björnen förlorade stridshumöret och i sin tur byttes ut mot en ny. Sådana festliga arrangemang var traditionsenligt knutna till kröningsfestligheterna i Uppsala, till exempel vid Erik XIV:s kröning år 1561.

Så här tänker man sig att en björnhetsning gick till på 1500-talet i England.

Björnar cirkulerade inte bara som exklusiva furstegåvor det förekom även en viss handel med dem. Vi hör talas om export av björnar från de nordiska länderna redan under medeltiden. Bland annat kom en norsk skeppare från Bergen till Hull i England med en levande björn år 1304.

Till det danska hovets samling av djur skaffades björnarna vanligen från Norge men från år 1593 finns antecknat att man för 5 daler köpt en björn av en svensk.

I Olaus Magnus historia finns en skildring om hur det gick till att transportera björnungar till sjöss: ”Ett annat lustigt skådespel erbjuder sig, när fångade björnar forslas på ett skepp, i det att de därvid klättrar upp och ned i tacklingen och utför allehanda lekar och upptåg”.

Björnar användes inte bara i samband med grymma djurhetsningar, de kunde också hållas som sällskapsdjur i stället för hund. Hur vanligt det var ska vi kanske låta vara osagt men vi har i alla fall ett exempel från Dalarna där det berättas om Knut Persson, som under åren 1564—1569 och 1575—1580 var fogde vid Borns hyttegård i Kopparbergs län, att han hade ”en stor hemtam björn som följde honom vart han gick och lopp före honom när han kom till bys”, det vill säga till gruvstaden Falun.

Olaus Magnus beskriver och avbildar också dansande björnar, som ryssar och litauer enligt honom älskar att ”städse ha i sin närhet”. Han berättar också hur de systematiskt dresserades att lyssna till musik och till och med att avkräva åskådarna kollekt i en skål, som de bar på de främre ramarna.

Det här är en avbildning av dansande björn ur Olaus Magnus från 1500-talets mitt.

Att föra omkring tama björnar tycks ha varit ganska vanligt ute i Europa under 1500-talet, något som bekräftas av många skriftliga uppgifter. Till exempel hittar vi från tyskt område spelmän med två björnar i Marburg 1511, polacker med dansande björnar i Rothenburg 1597 och samer med björnar i Kassel 1598. Vi finner dem också i Danmark under Fredrik II:s tid spelade 1572 några polacker för kungen ”med två björnar och annat spel”.

Hur har då våra björnklor hamnat där i jorden? Det mest sannolika är att de kommer från en björnfäll. Vilket i sig är väldigt intressant eftersom vi lär få utgå ifrån att björnfällar inte var något som fanns i varje hushåll. I stället rör det sig om ännu ett exempel på en lyxvara liknande flera andra i form av kakel, utsökta fönsterglas och exklusiva kärl av både glas och keramik som vi tidigare hittat i 1500-talets bebyggelserester här vid Slussen. Vi vet inte vad en björnfäll kostade på 1540-talet. Från år 1749 finns en uppgift om att en björnhud kostade 48 daler kopparmynt och omräknat i dagens penningvärde motsvarar det ungefär de 5 daler som vi vet att en björn kostade år 1593, alltså cirka 2500 kronor. För att få ihop den summan fick en vanlig arbetare jobba i 3-4 månader.

Björnfällen som våra klor tillhört har mest troligt använts som slädfäll eller sängkläde. En stor fördel med att sova på eller under en björnfäll var att ohyra inte trivdes i den.

Månadens fynd är en del av en dryckeskanna som tillverkats i Raeren. Det är en plats som ligger i östra Belgien på gränsen mot Tyskland nära Aachen, där Karl den Store hade sitt palats många hundra år tidigare.

Till vänster syns den skärva som vi hittat och som alltså utgör månadens fynd. Till höger ser vi en hel kanna med en likadan bildfris som vår.Under andra hälften av 1500-talet utvecklade krukmakarna i Raeren en ny form på sina dryckeskannor. Då fick kannorna ett cylindriskt mittparti där man infogade en dekorativ fris i stället för de medaljonger eller heraldiska vapen som man gjort tidigare. De här friserna användes till att återge hela berättelser med hjälp av text och bild. Berättelserna kunde vara av världslig karaktär och avbilda kända scener ur grekisk eller romersk mytologi. Det finns även exempel på politisk propaganda där kända europeiska furstar avbildas.

Den skärva vi nu hittat har en fris som avbildar ett religiöst motiv som var mycket populärt under 1500-talet, berättelsen om Susanna i badet som hämtats från Daniels bok i Gamla testamentet.

Berättelsen är sedelärande, den återger hur Susanna en dag när hon badar i sin trädgård utsätts för en komplott av två äldre män. Dessa hotar med att anklaga henne för äktenskapsbrott om hon inte går med på att ha sex med dem, ett brott som kunde leda till dödsstraff. Susanna vägrar och räddas från sitt grymma öde av den unge profeten Daniel som avslöjar männens falska historia och på så vis återupprättar Susannas goda rykte.

Syftet med de här bildberättelserna var att roa den som drack ur en sådan kanna. Uppenbarligen fungerade det väl för den här typen av Raerenkannor blev mycket populära.

För oss arkeologer är sådana kannor också populära, för de är oftast också försedda med ett daterande årtal som hjälper oss att tidsbestämma de lager vi gräver ut. På vår skärva kan vi utläsa årtalet 1584.

På den här målningen av Pieter Aertsen från 1556 ser vi en bonde som dricker sitt öl ur en kanna som tillverkats i Raeren. Den uppmärksamme ser att den avbildade kannan är av en mer rundbukig typ som är lite äldre en vårt fynd och som därmed inte har en sådan bildfris.

Nu i mars utgörs månadens fynd återigen av ett träföremål, denna materialkategori som är så sällsynt här vid Slussen. Fyndet påträffades i utfyllnadsmassor invid en av de bryggor som förr fanns nere i den hamnvik som sträckte sig från Saltsjön upp mot vad som idag är Katarinavägen.

Det rör sig om en kam med ett rejält handtag och mycket grov tandning. Mellan tänderna satt det fortfarande kvar en hel del tagel så vi kan sluta oss till att kammen använts när någon skött om sin häst och kammat ut dess man och svans. Det här är det första fyndet en hästkam vi gjort, annars har spåren efter stadens hästar främst utgjorts av någon enstaka ryktskrapa av järn eller av tappade hästskor.

Utifrån fyndomständigheterna kan kammen dateras till sent 1500-tal.

Den här bilden visar båda sidorna av vår hästkam. Underst kan vi se att kammen varit försedd med ägarens bomärke.

Idag kan det kanske tyckas konstigt att man höll sig med hästar inne i stan, men faktum är att ännu en bit in på 1960-talet så förekom det körslor med hästar här i Stockholm.

Här ser vi en bild av en hästtransport, den togs på Saltmätargatan här i Stockholm 1965.

I början av 1600-talet fanns det 110 hästar inne i staden och 220 på malmarna. Från den tid då vår kam var i bruk bodde ett flertal av stadens åkare på Södermalm, eller åtminstone hade de sina stall här. De skötte många av de nödvändiga varutransporter som behövdes för stadsbornas underhåll. De körde till exempel byggnadsmaterial så som tegel, sten och sand till de många byggen som pågick inne i stan. Inte minst körde de också ved som behövdes i stora mängder för att människorna skulle kunna hålla sig varma och laga sin mat. En annan mycket viktig funktion som åkarna och deras hästar hade var att köra fram vatten i samband med de eldsvådor som inte så sällan drabbade staden.

Vi hoppas att vår kam var till behag för den eller de hästar som gjorde så mycket nytta för det sena 1500-talets stockholmare.

En situationsbild från år 1773 som bland annat visar oss en hästskjuts som hämtar vatten nere vid Brunnsbacken här vid Slussen. Bilden är ett utsnitt ur en målning av Johan Sevenbom.

Även den här månadens fynd har med dryckenskap att göra. Nu vill vi lyfta fram ett fynd som just kommit tillbaka från konservering, det rör sig om en så kallad ölhane, en tappkran som man slog in i öltunnan när ölet skulle tappas upp och drickas.

Så här ser månadens fynd ut. Det är en tappkran till en öltunna med ett vred i form av en tupp och med pipen utformad som ett stiliserat djurhuvud. Fyndet kan dateras till 1540-talet. Kranens längd: 7,7 cm.

Namnet ölhane kommer ifrån tyskans Hahn som betyder tupp och anspelar på den form själva kranvredet har. Vårt fynd kan dateras till 1540-talet och är därmed, än så länge, det äldsta fynd av en sådan tappkran som vi gjort här vid Slussen.

Kranvreden kunde vid den tiden även vara utformade på andra sätt, till exempel som så kallade trepass och sådana har hittats vid andra undersökningar här i Stockholm, men ännu inte här hos oss.

I kvarteret Mercurius i Gamla stan här i Stockholm hittade vi för några år sedan det här tappvredet i form av ett trepass. Det kunde dateras till 1500-talets andra hälft och låg inne i ett hus som brunnit ner, därför är det ihopsmält med något annat mässingföremål (kanske själva kranen?). Vredets höjd: 8,5 cm.

De här kranarna var ofta tillverkade av mässing och de med en tupp till vred tycks börja förekomma någon gång under 1300-talet medan trepassvreden först dyker upp under 1500-talets andra hälft.

Genom kranarna tappades ölet upp i serveringskannor. En öltunna rymde vid 1500-talets mitt cirka 118 (117,5) liter vilket motsvarade 48 kannor.

Från kannorna serverades sedan ölet i krus av keramik eller dryckesskålar av trä.

Den här illustrationen är hämtad ur Olaus Magnus historieverk om de nordiska folken och är alltså gjord ungefär samtidigt som då månadens fynd var i bruk. Till vänster ser vi en kanna som ölet serverades ur och på bordet står andra typer av dryckeskärl. Öldrickarna är just på gång att släcka törsten ur sina stiligt utsnidade kåsor. Kannan som mannen håller i sin hand ser dock oproportionerligt stor ut med tanke på att en kanna motsvarade cirka 2,5 liter.

Vid tiden då vårt fynd var i bruk, alltså vid 1500-talets mitt, fanns det ölsorter med varierande styrka, alltifrån herreölet med en alkoholhalt på cirka 3,5 viktprocent, via fogdeölet (2,8), svenneölet (2,3) och ned till spisölet som endast var på 1,1 viktprocent. Berusningseffekten var alltså tämligen låg men i gengäld konsumerades stora mängder. Det finns skriftliga uppgifter som antyder att man kunde dricka upp till fem liter öl per dag och det var kanske inte så konstigt med tanke på att maten man åt var hårt saltad, rökt eller torkad så det fanns verkligen behov av att skölja ned den.

Den här tappkranen hittade vi i kvarteret Ormen här vid Slussen hösten 2016. Den kan dateras till perioden 1781-1850. Kranens pip är här utformad som huvudet på en älgko eller annat hjortdjur. På anslutningsröret som stuckits in i tunnan syns rester av textil som lindats runt röret för att förhindra läckage. Det T-formade vredet är samtida med tappen, men hittades i ett annat rum. Kranens längd: 18,9 cm.

De senaste veckorna har de arkeologiska insatserna varit koncentrerade till Gamla stan och ett område som sträcker sig från Kornhamnstorg till Skeppsbron. Här har man schaktat för nedläggning av nya ledningar och brunnar, ett arbete som fortfarande pågår och till stor del utförts nattetid för att trafiken i så stor utsträckning som möjligt ska kunna flyta på utan störningar.  Schaktningarna har visat hur viktigt det är att följa upp även schakt som är begränsade till ytan och att även små schakt kan ge stora resultat.

En del av schaktet på Kornhamnstorg.

Vid schaktningarna på Kornhamnstorg har vi hittat åtminstone två olika generationer av det gamla stenlagda torget och lika många nivåer av kullerstensbelagda gator. Dessa kan med hjälp av fynd som påträffades i anslutning till dem daterats till 1600- och 1700-tal.

Det som dock väckt vårt största intresse är lämningar som vi förmodar kan vara rester av Gustav Vasas försvarsanläggningar.  

På Kornhamnstorg så kom det fram rester av kraftiga stenmurar som har varit minst 1,6 meter tjocka och 2 meter höga. På torget kom det också fram en timmervägg bevarad i fyra stockvarvs höjd i linje med murens sträckning.  Dessutom hittade vi ytterligare en mur på 2 meters djup i närheten av mynningen till Järntorgsgatan. Den muren var uppförd i tegel och har varit minst 2 meter tjock.  Så hur får vi ihop de här konstruktionerna med Vasas försvarsanläggning?

Under Gustav Vasas tid vid makten, som sträckte sig från 1520-talet fram till hans död år 1560, byggdes de sista stora försvarsverken inne i Stockholm. Invid läget för vad som idag är Slussplan lät han resa ett försvarstorn som ersättning för ett tidigare torn som rasade samman i oktober 1523. Tornet var placerat vid mynningen för Järntorgsgatan och kallades för inre Söderport. Det är med stor sannolikhet en del av detta torn som vi nu påträffat och det är i så fall första gången som fysiska lämningar av inre Söderport kunnat dokumenteras.

På bilden ses en del av den minst 2 meter tjocka tegelmuren som sannolikt hör till försvarstornet inre Söderport vilket byggdes på 1500-talet. Muren kom fram i ett schakt på Slussplan.

På denna detalj ur Frans Hogenbergs avbildning från 1570 har vi ringat in läget för inre Söderport som Gustav Vasa lät uppföra på 1500-talet.

Från inre Söderport och vidare västerut över Kornhamnstorg byggdes en hög försvarsmur. Muren var dock inte helt sluten utan det fanns ett parti av stadsmuren vid Kornhamnstorg som var öppen. Anledningen till det var att järnet från Bergslagen som skeppades över Mälaren till Kornhamnstorg skulle kunna lastas av och föras upp till Järntorget och vägas innan det fraktades vidare för export ut i världen.  En öppning i stadsmuren var naturligtvis en försvagning av försvarslinjen. För att motverka det lät Gustav Vasa under åren 1520-1523 resa ett timrat försvarstorn i anslutning till passagen genom muren. Den här typen av torn var närmast triangulära till formen och kallades för kivenäbbar. 

Här syns lämningarna efter den förmodade kivenäbben på Kornhamstorg. Virket i stockarna från 1500-talet var fortfarande friskt efter 500 år.

På den här bilden som är en detalj ur Vädersoltavlan från 1535 finns kivenäbben vid Kornhamnen markerad med en röd ring. En bit till höger ser vi också inre Söderport.

Så med mycket stor sannolikhet är det så att den mur vi dokumenterat på ett par ställen vid Kornhamnstorg är rester av Gustav Vasas stadsmur och nya stadsport och att timmerkonstruktionen är en rest av den ovan beskrivna kivenäbben. Nu inväntar vi en analys av årsringarna på stockarna kommer avslöja om de fällts i anslutning till åren när kivenäbben byggdes, detta skulle i så fall styrka vår tolkning.

Månadens fynd utgörs av två skärvor från ett stengodskrus som på halsen varit dekorerat med ett motiv av ett skäggigt ansikte och på buken haft olika typer av växtmotiv. Fynden hittades på Södermalmstorg i lager som vi kan datera till perioden 1544-1554.

Till vänster i bild ser vi skärvorna av ett så kallat Bartmannkrus som hittades vid våra undersökningar på Södermalmstorg våren 2015. Överst syns reliefen av ett skäggigt ansikte och underst en skärva med en avbildning av ett rosblad. Just den här typen av växtmotiv var mycket vanliga vid mitten av 1500-talet. Till höger syns ett helt krus med samma motiv som på våra skärvor och där ser man också att rosbladen bildar en hel rosbuske.

Den här typen av kärl producerades av krukmakare i västra Rhenområdet i trakterna kring Köln. De var enormt populära under främst 1500- och 1600-talen och producerades i mycket stora upplagor som såldes och exporterades som massvara. Populäriteten och den stora spridningen avspeglas också i arkeologiska fyndmaterial då de påträffats över hela världen som spår efter handel och kolonisering.

Den främsta tillverkningsplatsen var Frechen strax väster om Köln, men de tillverkades även i Köln och i andra välkända produktionsorter som Siegburg, Langerwehe och Raeren.

Den skäggiga ansiktsdekoren har lett till att kärl av den här typen oftast kallas för Bartmannkrus, efter tyskans ”bart” som betyder skägg.

Lite beroende på storleken har de antingen använts som dryckeskärl eller som förvaringskärl för främst öl och vin, men från 1600-talet är det även känt att de använts till att transportera kvicksilver i. Ett lite mer udda användningsområde för kärlen är också känt från 1600-talet, då användes de som så kallade häxflaskor och fylldes med urin, hår och amuletter och användes för att bringa lycka till den som ägde flaskan eller för att skada ägarens fiender.

Självklart har det uppkommit många frågor kring vem den skäggige mannen kan tänkas vara men här finns tyvärr inga riktigt bra svar. Gissningarna har varierat mellan att det är vid tiden kända personer eller gudar som avporträtterats. En av personerna det spekulerats kring är hertigen av Alba som under 1500-talets andra hälft var spansk ståthållare över Nederländerna och tämligen beryktad för sina grymheter och de tunga skatter han lät ta ut av befolkningen. En annan gissning är att det är guden Oceanus ur den grekiska mytologin som avbildas. Oceanus var floden som omslöt jorden.

Nu under november har det varit en intensiv tid med arkeologiska undersökningar som är i full gång i norra delen av Stadsgårdenområdet.

Centralt i bilden syns det område där undersökningarna i Stadsgårdenområdet just nu äger rum.

Här visste vi att vi skulle träffa på anläggningar från 1600- och 1700-talen. Frågan, som så ofta här vid Slussen, var bara hur mycket av lämningarna som fanns bevarat. Det vi förväntade oss hitta var fortsättningen på Nedre Järnbron, den valvbro som byggdes i mitten av 1700-talet i samband med att området här danades om då Christoffer Polhems sluss anlades. Bron utgjorde en förbindelselänk som sträckte sig öster om den nyanlagda slussen från Södermalm och norrut upp mot Stadsholmen utmed Saltsjösidan. Den här bron har vi stött på tidigare, dels fick vi tillfälle att dokumentera den norra delen i maj 2017 (Läs här) och nu i somras kom den södra delen fram i samband med vår undersökning av det kokhus som en gång legat här på Stadsgården (Läs här).

Järnbron hette den därför att den sträckte sig över den så kallade Järngraven som utgjorde det område där all handel med stångjärn bedrevs. Här lastades järnet om och vägdes på sin väg från Bergslagen för vidare export ut i Europa. Från 1662, då Stockholms järnvåg flyttades hit från Järntorget, och drygt tvåhundra år framöver utgjorde Järngraven navet för all handel med svenskt järn.

I och emellan fundamenten till bron fanns det inbyggda utrymmen för förvaring och även för kontorsverksamhet. Det vi hittar är bland annat rester efter sådana kontor.

På de här bilderna syns de delar av den omtalade valvbron som vi just nu kan undersöka markerade med röd färg. Till vänster i ett utsnitt av en stadskarta från 1771 och till höger i en ritning gjord av stadsarkitekten Johan Eberhard Carlberg år 1753.

Det här är en fasadritning av valvbron från cirka 1750 där brons valv och utrymmen med träportar syns.

Så här ser våra lämningar från 1700-talet ut på lite närmare håll. De är också uppblandade med konstruktionsdelar från 1930-talet.

Här tas ett av kontoren under valvbron fram.

Ett intressant fynd vi nu gjort är två stångjärn som av någon anledning lämnats kvar på platsen när verksamheten 1865 flyttades över till Djurgården. De stångjärn vi hittat är omkring tre meter långa. Med tanke på det värde de betingade så är det märkligt att de lämnats kvar. Men, troligen kan det röra sig om utsorterat järn. Vid järnvågen fanns nämligen kontrollanter som kallades järnvräkare som hade till uppgift att kontrollera järnets kvalité innan det fick exporteras. Det här fyndet kan hur som helst ses som en symbol för svensk handel och svensk industriutveckling.

Det här är två kvarlämnade eller kasserade stångjärn som vi hittade i Järngraven. De är cirka tre meter långa.

I en målad skildring av verksamheten som bedrevs i Järngraven under tidigt 1800-tal ser vi mängder av stångjärn som är uppställda och redo för export. Mitt i bild kommer en arbetare bärandes på stångjärn som tycks ha samma dimensioner som de vi nu hittat.

Stångjärnet hade 1604 blivit det enda järn som fick exporteras. Handeln med dessa varor stod för en betydande del av landets inkomster. På 1640-talet uppgick Sveriges export av stångjärn till cirka 11 000 ton årligen. Femtio år senare hade exporten ökat till cirka 27 000 ton per år och på 1740-talet till 40 000 ton. 

Bakom introduktionen av stångjärn låg bergsmän från Vallonien och Holland som redan i slutet av 1500-talet värvats till Sverige för att driva kronans järnbruk och vapensmedjor. En mycket viktig finansiell aktör i det sammanhanget var den holländske finansmannen Louis de Geer som lånade ut enorma penningsummor till den svenska staten. Som ett led i att kunna sköta sina affärer här i Sverige lät han på 1640-talet köpa in en fastighet på Götgatan och anlägga sitt palats där.  Det är med andra ord ingen tvekan om att Slussenområdet på många sätt var en central punkt i stormaktstidens samhälle.

Andra spännande fynd som kommer fram nu härrör från tiden innan området blev centrum för svensk järnhandel. Dels gör vi fynd i det som från mitten på 1500-talet och under ungefär en hundraårsperiod framöver var vallgraven till den nya försvarsanläggning som Gustav Vasa lät anlägga med start i juni år 1544.  Förutom vallgraven byggdes ett nytt porttorn, en rondell med kanongluggar och en vall som sträckte sig från Mälarsidan fram till porten och sedan vidare hela vägen över till Saltsjön. Från porten ledde en väg norrut fram till den medeltida Yttre Söderport.

Det här omfattande försvarsverket kom emellertid att spela ut sin roll och på 1630-talet inleddes ett rivande av Stockholms stadsmurar och porttorn. Nya försvarsverk hade istället uppförts på avstånd från staden, vid Danvikstull och Skanstull. 1698 revs de sista kvarstående resterna efter rondellen och porttornet, och man lät då också frakta bort vallen.

Fynden vi gör är helt klart knutna till den avmilitarisering av Slussenområdet som skedde under 1600-talet. Nere i den gamla vallgraven hittar vi mängder av kanonkulor, hittills mer än 200 stycken. Här finns också bomber och handgranater, samt delar av minst 7 kanoner. Kanonkulorna är av olika storlekar och har ursprungligen vägt mellan 2 och 20 skålpund, alltså cirka 0,85 till 8,5 kilo.

Det är inte varje dag man får chansen att hitta sådana mängder av kanonkulor.

Det här är bara en liten bråkdel av alla de kanonkulor som nu hittats i den gamla vallgraven. Kulorna finns i flera storlekar.

Det här är en av de kanoner vi hittat, den är lite drygt 40 cm lång.

Men vi hittar även äldre konstruktioner och föremål. Uppenbarligen befinner vi oss också i vad som tidigare varit en strandzon, här finner vi snedställda träpålar och det ligger keramik som slängts i vattnet någon gång under 1300-talet. Det är intressant för nu kan vi på allvar dels få en bild av det medeltida försvaret av Södermalmsnäsets stränder och börja ringa in det område som en gång täcktes av en högmedeltida stadsdel. En stadsdel som sedan fick stryka på foten för att stärka upp Stockholms försvar.

Ett urval av den keramik som slängts ut i den högmedeltida strandzonen vid Stadsgården. Huvudsakligen rör det sig om skärvor av tyska stengodskrus. Men här finns även inslag av grytor av svartbränt lergods.

Den här månaden ska vi titta närmare på ett fynd som gjordes redan 2014 men som kom att framstå i lite ny dager så sent som i förra veckan. Vi håller nu på att avsluta vår rapport om de undersökningar vi gjorde på Södermalmstorg under åren 2013-2015. I samband med detta rapportarbete skulle vi nu fotografera ett urval av de cirka 12500 keramikskärvor vi påträffade vid utgrävningarna.

Månadens fynd är alltså en av dessa skärvor. Det rör sig om en del av en så kallad jydepotte.

Den här jydepotten hittade vi i kvarteret Mercurius i Gamla stan 2012. Det är den mest kompletta som hittats i Stockholm.En jydepotte är en gryta av oglaserad lera som vanligtvis står på tre ben och i mynningen är försedd med två stadiga hankar. Förleden jyde- visar på att kärlet är tillverkat på Jylland i Danmark och efterleden potte- visar att det rör sig om en gryta.

Den här typen av keramik börjar sparsamt dyka upp i de arkeologiska fynden i danska städer på 1420-talet, de blir sedan allt vanligare under loppet av 1500-talet. Kärltypen har sedan funnits ända fram till 1900-talet.

De tillverkades lokalt på den jylländska landsbygden av bondebefolkningen, möjligen som ett slags bisyssla för att stärka upp en sviktande ekonomi. Kärlen är helt formade för hand utan användning av drejskiva och de brändes utan syretillförsel vilket resulterat i att de blev mörkt grå eller nästan svarta. Utifrån etnologiska källor vet vi att det var kvinnorna på gårdarna som stod för tillverkningen.

Det var inte bara grytor som tillverkades utan även kannor och skålar, men de fynd vi oftast stöter på här i Stockholm är ändå grytor.

Vår skärva påträffades i ett sammanhang som daterar den till sent 1400-tal och vi vet att den definitivt har hamnat på Södermalmstorg senast någon gång under 1500-talets första fjärdedel. Den täcktes nämligen av ett hus vars byggnadsvirke fälldes vintern 1523/1524, året efter att Gustav Vasa tågat in i Stockholm.

Till vänster i bilden ser ni det tumavtryck som en jylländsk kvinna lämnade efter sig för mer än 500 år sedan.När vi i torsdags skulle fotografera den så gjorde vi en upptäckt. På skärvans insida hade den kvinna som tillverkat grytan tryckt in sin tumme och lämnat ett avtryck. Det blev alltså som en hälsning till framtiden  och något för oss att upptäcka 500 år senare. Med månadens fynd vill vi nu vidarebefordra denna hälsning till er!