Den 26 oktober 1905 upplöstes unionen mellan Sverige och Norge efter hårda förhandlingar. Sverige hade då varit i union med Norge sedan 1814. Av en händelse så hittade vi just i dagarna en del av en porslinskopp med en tryckt dekor med den flagga som användes under unionstiden.

Det här är månadens fynd. En porslinskopp som tillverkats för Stockholms sjömanshem.

Fyndet gjordes vid våra pågående undersökningar i det gamla Slussengaraget, under bron intill Sjöbergsplan.  Unionsflaggorna är lätta att känna igen då de har unionsmärket i flaggans övre vänstra fält. Märket är en kombination av de båda ländernas flaggor och kallades i folkmun för sillsalladen, vilken var en populär rätt på smörgåsborden vid den här tiden.  Flaggornas färger på koppen har klarat sig ganska bra men om man tittar noggrant så kan man se konturerna av ytterligare motiv av ett ankare mellan flaggorna och ovanför dem texten ”STOCKHOLMS SJÖMANSHEM”.

Livssituationen var för många sjömän erkänt svår under 1800-talets senare del med en utbredd alkoholism vilket inte underlättades av att hamnarna var fulla av krogar med förhållandevis billig alkohol. För att erbjuda ett alternativ bildades år 1879 Kristna Sjömannaföreningen i Stockholm av ett antal sjökaptener.  Några år senare bytte man namn till Stockholms Sjömansmissionsförening och höll bland annat predikningar i sjömanskapellet som låg vid Tyska Brunn i Gamla stan. Man hyrde även lokaler i Stadsgården där man drev matservering och hade fem enklare logementsrum.

Bilden är från en underhållning som hölls för sjömän på Stockholms Sjömanshem år 1901. Foto: Digitala Stadsmuseet, dokument ID: SSMC002161.

Allt förändrades den 21 januari 1890 då Kung Oscar II kom på ett oannonserat besök till Sjömanshemmet för att med egna ögon se hur verksamheten bedrevs. Besöket utmynnade i att kungen donerade 6000 kronor till ett nytt sjömanshem och att stiftelsen Stockholms Sjömanshem grundades. För donationen köptes det så kallade Fengerska huset på Peter Myndes backe 3. Byggnaden som ursprungligen restes på 1600-talet renoverades grundligt och fick då sitt nuvarande utseende med en ny fasad i tegel och ett torn med fartygsmast i nordöstra hörnet av taket, en välkänd syn för alla som passerar förbi Slussen.

Byggnaden som en gång inhyste Stockholms sjömanshem utgör en välkänd siluett för de många stockholmare som dagligen passerar Slussen.

Interiör från ett spartanskt inrett sovrum i Stockholms Sjömanshem. Bilden är antagligen tagen på 1950-talet. Foto: Karl Heinz Hernried, Sjöhistoriska museet, Identifikationsnummer: Fo107555AB, Digitalt museum.

Invigningen av det nya Sjömanshemmet förrättades av Oscar II den 5 oktober 1891 och det är till detta tillfälle som vi tror att kopparna med unionsflaggorna tillverkades. Verksamheten bedrevs sedan i lokalerna fram till 1964 då Stockholms Sjömanshem flyttade till det nybyggda Stockholms Sjöfartshotell på Katarinavägen.

Den här månaden ska vi titta närmare på ett fynd som gjordes redan 2014 men som kom att framstå i lite ny dager så sent som i förra veckan. Vi håller nu på att avsluta vår rapport om de undersökningar vi gjorde på Södermalmstorg under åren 2013-2015. I samband med detta rapportarbete skulle vi nu fotografera ett urval av de cirka 12500 keramikskärvor vi påträffade vid utgrävningarna.

Månadens fynd är alltså en av dessa skärvor. Det rör sig om en del av en så kallad jydepotte.

Den här jydepotten hittade vi i kvarteret Mercurius i Gamla stan 2012. Det är den mest kompletta som hittats i Stockholm.En jydepotte är en gryta av oglaserad lera som vanligtvis står på tre ben och i mynningen är försedd med två stadiga hankar. Förleden jyde- visar på att kärlet är tillverkat på Jylland i Danmark och efterleden potte- visar att det rör sig om en gryta.

Den här typen av keramik börjar sparsamt dyka upp i de arkeologiska fynden i danska städer på 1420-talet, de blir sedan allt vanligare under loppet av 1500-talet. Kärltypen har sedan funnits ända fram till 1900-talet.

De tillverkades lokalt på den jylländska landsbygden av bondebefolkningen, möjligen som ett slags bisyssla för att stärka upp en sviktande ekonomi. Kärlen är helt formade för hand utan användning av drejskiva och de brändes utan syretillförsel vilket resulterat i att de blev mörkt grå eller nästan svarta. Utifrån etnologiska källor vet vi att det var kvinnorna på gårdarna som stod för tillverkningen.

Det var inte bara grytor som tillverkades utan även kannor och skålar, men de fynd vi oftast stöter på här i Stockholm är ändå grytor.

Vår skärva påträffades i ett sammanhang som daterar den till sent 1400-tal och vi vet att den definitivt har hamnat på Södermalmstorg senast någon gång under 1500-talets första fjärdedel. Den täcktes nämligen av ett hus vars byggnadsvirke fälldes vintern 1523/1524, året efter att Gustav Vasa tågat in i Stockholm.

Till vänster i bilden ser ni det tumavtryck som en jylländsk kvinna lämnade efter sig för mer än 500 år sedan.När vi i torsdags skulle fotografera den så gjorde vi en upptäckt. På skärvans insida hade den kvinna som tillverkat grytan tryckt in sin tumme och lämnat ett avtryck. Det blev alltså som en hälsning till framtiden  och något för oss att upptäcka 500 år senare. Med månadens fynd vill vi nu vidarebefordra denna hälsning till er!

Månadens fynd nu i november utgörs av ett par handtagsfragment till en typ av keramikkrukor som hade ett handtag som gick tvärs över mynningen, precis som på en korg. De är lätta att känna igen på sina karaktäristiskt tummade handtag. 

Här ser vi de nyfunna handtagen med sin karaktäristiska tummade dekor.

Den här typen av krukor är inte speciellt vanliga att hitta i Stockholm men förekommer ändå ganska frekvent under senare hälften av 1500-talet och 1600-talets första hälft. Att de tillverkats i Stockholm vet vi från arkeologiska undersökningar i kvarteret Björnen på Norrmalm 1978 där rester av ett krukmakeri som var i drift från cirka 1550-1630 hittades och där man bland annat tillverkat sådana här krukor. 

Månadens skärvor kom alldeles nyligen fram där vi håller på att undersöka lämningar under Katarinavägen. Vid vår undersökning på Södermalmstog hittade vi stora delar av en sådan kruka i anslutning till en bebyggelse från 1540-talet.

Det här är den förningskruka från 1540-talet vi hittade på Södermalmstorg.

Krukorna kallas vanligen för förningskrukor. I Skåne där de fanns kvar upp i modern tid användes de för att ta med mat i vid festliga tillfällen. Från danskt håll känner man till att när en kvinna var nyförlöst så kunde hon uppvaktas av närstående och vänner med mat som togs med i förningskrukor. Det finns inga uppteckningar som kan berätta för oss hur de användes här i Stockholm. Att de användes för att ta med mat vid festliga eller speciella tillfällen även här kan nog ändå hållas för troligt.

På Stadsgården, i höjd med där perrongen till Saltsjöbanan tidigare låg, har vi övervakat mindre schaktningar för borttagning av betongkonstruktioner från den gamla Slussen.

Så var det dags för månadens fynd igen. I det här fallet handlar berättelsen om att även aldrig så små skärvor kan innehålla massor av spännande information. Det rör sig om två centimeterstora fajansskärvor som påträffades bland 13830 andra fynd av keramik från våra undersökningar på Södermalmstorg under åren 2013-2015.

Skärvorna hör hemma i en miljö som inom undersökningsschakten dominerades av stenlagda gator intill vilka det låg stora timrade varumagasin. Magasinen ingick i de handelsmannagårdar som låg här på Gustav Vasas tid mellan åren 1544 och 1548.

Så här såg lämningarna efter varumagasinen från 1540 talets andra hälft på Södermalmstorg ut när vi grävde fram dem.

Identifieringen av skärvorna har gjorts av vår keramikexpert Mikael Johansson från Stadsmuseet. Han kan konstatera att det rör sig om delar från två olika dryckeskrus, i ena fallet en del av en mynning och i andra fallet en del från buken av ett krus.

I mitten av bilden ser vi de två små skärvorna som hittades på Södermalmstorg. Den övre påträffades våren 2015 och den undre våren 2014. Båda låg i anslutning till olika varumagasin. Till vänster och höger syns hela exemplar av så kallade Malling Jugs som idag finns på British Museum i London. Krusen är mellan 16-17 centimeter höga.

Mikael berättar att dessa krus ofta kallas för ”Malling” jugs (jug är engelska för krus/kanna). Länge trodde man att de tillverkats i England, det var nämligen just där sådana kärl fanns kvar i museer och andra samlingar. Beteckningen ”Malling” härrör från ett fynd av ett dryckeskrus i en kyrka i West Malling, några mil sydost om centrala London i England. Men idag vet man genom kemiska analyser av leran i kärlen att de i själva verket har framställts i delar av Nederländerna och Belgien (inom vad som i mitten av 1500-talet var Spanska Nederländerna), och man har där under de senaste åren också hittat sådana vid arkeologiska utgrävningar. Staden Antwerpen har haft en framträdande roll vad gäller både tillverkning och export av dessa speciella kärl.

Den här typen av dryckeskärl betraktades av sin samtid som ganska exklusiva. I England där många har bevarats in i nutid försågs de med ett silverlock och fungerade som lyxiga ölstop.

Om våra krus från Södermalmstorg också haft silverlock vet vi inte, men helt klart är ändå att gårdarnas innevånare drack sitt öl med stil och att man haft tillgång till det senaste modet från Europa. 

Nu har vi nått slutet på vår undersökning. Det har varit en mycket intressant och spännande resa tillbaka till tiden omkring år 1300 som bjudit på en del överraskningar på vägen. Vi hade till exempel inte räknat med att hitta ett murat hus, med tegeltak och glasfönster från mitten av 1300-talet här på Södermalmstorg. Med detta och det fyndmaterial som kom fram är det nu utom tvivel att den här delen av det medeltida Stockholm har haft en hög materiell standard.

Nyligen gjorde vi dessutom ytterligare ett högklassigt fynd som stärker den här bilden, nu i form av en liten turkos keramikskärva. Det visade sig vara en bit av ett persiskt fat från tidigt 1300-tal. Den typen av fynd är väldigt ovanliga i Stockholm, tidigare har det hittats några liknande skärvor på Helgeandsholmen, också de från den här tiden. Hur keramik av den här typen hamnat i Stockholm är oklart för närvarande, men det är inte en allt för djärv tanke att Hansans handelskontakter spelat en central roll och så bör även ha varit fallet med det emaljdekorerade venetianska glas vi hittat tidigare.

Det här är en skärva av persisk keramik. Till vänster syns dess profil, i mitten insidan och till höger syns den vackra turkosa färgen på skålens utsida.

Den sista tiden har vi ägnat åt att undersöka vad vi från början trodde skulle vara tre brunnar. Det visade sig dock att två av dem var något helt annat. De nästan cirkelrunda mörkfärgade lämningarna som ni kunde se på bild i vår förra artikel blev två gropar som var nästan meterdjupa och fyllda med sot, kol och skörbrända stenar. De liknade alltså någon form av vad som vanligen brukar tolkas som kokgropar. Vi hittade inte något organiskt material i dem som kunde hjälpa till att tolka dem. Med hjälp av 14C-dateringar får vi så småningom reda på hur de ska dateras.

Här undersöks en av de gropar som visade sig vara någon form av kokgropar.

Däremot har det visat sig att den tredje och sista lämningen faktiskt måste ha varit en brunn, åtminstone är den brunnsliknande. Det var invid denna som de båda stenlagda gränderna från tidigt 1300-tal mynnade ut och det rörde sig om en rejäl nedgrävning, cirka 5x5 meter stor. På ett djup av cirka en meter planade nedgrävningen ut, men där fann vi då centralt, en rund drygt meterstor nedgrävning som fortsatte ytterligare ner i djupet. Dess botten låg omkring två meter under det tidiga 1300-talets gatunivå. Ett problem vi har med brunnstolkningen är att det inte fanns någon som helst antydan till ett brunnsfoder, vare sig av sten eller trä, och det brukar man ju normalt hitta. Vi kan se att igenfyllnaden inte ägt rum på en gång utan att det skett i olika etapper och att gropen legat i öppen dager periodvis. En del av fyllningen har skottats ner redan under det tidiga 1300-talet och sedan har den slutligen fyllts igen någon gång under 1300-talets slut. Förhoppningsvis får vi en bra datering med hjälp av ett litet silvermynt som låg i den sista igenfyllningsetappen. Just nu är det för korroderat för att kunna dateras, men efter konserveringen så ska det gå bra.

Brunnens botten låg cirka två meter under det tidiga 1300-talets gatunivå.

Även om fältarbetet nu är avslutat så fortsätter ändå undersökningen av Södermalmstorg, men nu i form av ett intressant rapportarbete. När vi hunnit en bit på väg så återkommer vi med rapporter om det, så kom gärna tillbaka då och följ oss under hösten. Men nu tar vi snart semester. På återseende!

Vi lovade förra gången att återkomma med en artikel om vad som dolde sig under de fint stenlagda gränderna från det tidiga 1300-talet. Vi hade då nyss dokumenterat dem och i stort sett avslutat arbetet med att ta bort dem. När gränderna väl tagits bort kunde vi se att de anlagts på en yta som uppenbarligen krävt ett omfattande markberedningsarbete, man hade nämligen fört på stora mängder grus - antagligen för att plana ut och stabilisera markytan, innan gränderna kunde läggas på plats. Det här är intressant för det visar oss väldigt tydligt att den bebyggelse som då etableras här är mycket medvetet anlagd. Initialt har det krävts stora arbetsinsatser för att transportera och lägga allt grus på plats, därefter har gator/gränder och tomter stakats ut och en tomtstruktur skapats som i princip kom att bestå under flera hundra år. Vi kan förvisso redan nu ana vissa variationer i bebyggelsen över tid, men det får vi återkomma till senare när vi i lugn och ro hunnit analysera alla våra fynd i samband med rapportarbetet som inleds nu under hösten.

En etablering av stadskvarter av den här typen måste utan tvekan ha godkänts och planerats av stadens styrande, något annat är orimligt att tänka sig. Det får oss att tro att det vi tidigare tänkte oss som en förstadsbebyggelse till Stockholm i själva verket faktiskt utgjort en del av själva staden. Det innebär i så fall att det medeltida stadsområde inom vilket det var tillåtet att bedriva handel och köpenskap varit större än vad man tidigare trott. Den södra gränsen har alltså inte gått i Söderström utan någonstans i närheten av Södermalmstorg. Det är hur som helst uppenbart att vi här har stadsliknande tomter där de boende kunnat bedriva handelsverksamhet, men också hantverk vid tiden omkring år 1300.

Här undersöks de äldsta kulturlagren på Södermalmstorg. Lagren innehöll fynd från tiden omkring år 1300.

I de kulturlager som täcktes av grusmassorna hittade vi en hel del hushållssopor och slakt- och matavfall. Här fanns till exempel mycket keramik och alla dessa skärvor visar samstämmigt att de härrör från tiden omkring år 1300, ett flertal kan dateras till sent 1200-tal. Det rör sig uteslutande om keramik som producerats på tyskt område i form av olika typer av tidiga krus och kokkärl av stengods, samt dryckeskannor av glaserat lergods som kommer från Danmark. Vi har visserligen inte hittat många kammar, men de som kommit fram överensstämmer väl med keramikdateringarna.

Sammansatt dubbelkam som hittades i de äldsta kulturlagren.

Under detta kulturlager fanns ett tunt skikt som utgjort den tidigare markytan ovanpå åsen. Här gjorde vi några spännande fynd, här låg två glaspärlor och väntade på oss. När det gäller pärlor av den här typen så kan man generellt säga att de inte är så vanliga i medeltida miljöer. I den allra äldsta medeltiden, under 1100-talet förkommer det fortfarande en hel del pärlor men inte alls i samma omfattning som under 1000-talet och den utgående vikingatiden. En viktig anledning till det är att den kvinnliga klädedräkten genomgick stora förändringar då. Så hur gamla är då våra nyfunna pärlor? Ja, det vet vi faktiskt inte just nu. Typen ser onekligen vikingatida ut, men färgsättningen är udda och obekant. Problemet med att kunna datera dem beror till stor del på att det saknas publicerade fynd av tidigmedeltida pärlor. Än så länge får vi nöja oss med att säga att de som yngst är från 1200-talet. Med tanke på pärlornas färgsättning och att vi befinner oss på Söder så har det så klart kommit förslag på att det rör sig om två "Bajen-pärlor". (sic). Snart är vår undersökning avslutad, nu återstår endast att gräva ut två brunnar från 1300-talet samt den svacka där de stenlagda gränderna mynnade ut. Vi återkommer med en artikel om detta snart så fortsätt att följa oss!

De här pärlorna låg i ett lager som en gång varit en markyta direkt under grusåsen. Typen och ornamentiken är känd från vikingatiden, men inte färgsammansättningen.

Det enda som nu återstår är att undersöka två brunnar från 1300-talet. De syns här som stora runda svarta fläckar i markytan.

Vi avslutade vår förra lägesrapport från Södermalmstorg med att säga att vi började ana resterna efter en mer omfattande bebyggelse igen, dold under ett omfattande raseringslager som skvallrade om att en rejäl brand härjat här vid mitten av 1400-talet. Så trodde vi då, men nu vet vi bättre.

När vi tog bort brandlagret som innehöll mängder med tegel (både vanliga tegelstenar men också olika typer av taktegel) och kalkbruk så insåg vi att något spännande var på gång. Här kom ju bevisligen rester efter ett rivet hus som en gång varit murat. Att hitta medeltida murade hus utanför Stadsholmen (Gamla stan) är minst sagt intressant och välter definitivt föreställningen om bebyggelsen på Södermalm över ända. I raseringen hittade vi intressant nog även fönsterglas. Men inte nog med det, där kom även ett litet fragment av dryckesglas fram. Det var inte vilket glasfragment som helst, det visade sig vara en bit av en blå venetiansk glasbägare som dekorerats med emaljmålning. Snart kom ytterligare några skärvor, sannolikt från samma bägare, fram.

Här syns skärvorna av den vackra venetianska glasbägaren som dekorerats med emalj i vitt, gult och rött. Nere till höger i bild finns en avbildning av en komplett bägare (från British Museum) av samma slag som den vi hittat, men är i klarglas och inte blå som vår. Där har vi fällt in en av våra skärvor så att man kan få en uppfattning om storleken.

Efter kontakt med våra specialister på glas visade att sådana fynd är tämligen ovanliga, tidigare har det bara påträffats några enstaka liknande skärvor från Helgeandsholmen. Den här typen av glasbägare bör rimligen ha varit ett statusobjekt som inte fanns i varje hushåll, det var nog bara en tämligen välbärgad medelklass som kunde hålla sig med sådana. Idag finns det bara fyra exemplar i världen av dessa kärl som är bevarade i komplett skick, men inget av dem är i blått glas. De flesta skärvor som påträffats kommer från norra Tyskland och Baltikum, så det kan inte vara en djärv gissning att spridningen av de här lyxkärlen hänger samman med den tyska Hansans aktiviteter.

Vi har redan tidigare kunnat konstatera att den materiella standarden här på Södermalmstorg höll samma nivå som inne i själva staden och nu med dessa fynd råder det definitivt ingen tvekan om det. Nästa intressanta information som vi fick från våra glasvänner var att de här kärlen tillverkades under perioden 1280-1350. Vi trodde ju att vi skulle befinna oss i tidigt 1400-tal. Efter en snabb kontroll av det keramikmaterial som nu kom fram kunde vi konstatera att vi faktiskt kommit ner till 1300-talet och troligen dess mitt eller åtminstone andra hälft.

Här ser vi en del av de keramikfynd vi gör just nu som pekar mot att vi befinner oss i 1300-talet. Nere till vänster i bild finns ett komplett litet salvekrus som en gång innehållit välgörande och läkande salvor.

Uppenbarligen har alltså 1400-talets bebyggelse varit väldigt sporadisk här på platsen, vilket kanske hänger samman med de politiska konflikter som rådde vid den här tiden och då Stockholm var belägrat vid flera tillfällen. År 1456 utgick dekret från kungamakten att endast lätt byggning fick förekomma på malmarna och 1461 proklamerades rent av ett totalförbud mot bebyggelse på Södermalm. Uppenbarligen har detta efterlevts.

Detta är de nyfunna resterna av bebyggelsen från mitten av 1300-talet. Utbredningen av det eldhärjade huset har markerats med rött. Till höger syns gränden som leder ner mot Saltsjön.

Under  raseringsmassorna har nu alltså en bebyggelse från mitten av 1300-talet kommit fram, åtminstone ska vi nog preliminärt våga datera den till 1300-talets andra hälft. Här finns ett hus som varit minst 4x8 meter stort och som brunnit ner totalt, efter raseringen återstår endast en del syllstenar och kraftigt förkolnade syllar och golvplankor. Utifrån fynden i raseringslagret kan man se att dess väggar varit murade av tegel. Antagligen har huset utifrån grundläggningen att döma varit byggt i fackverkskonstruktion, där fyllningen utgjorts av murat tegel. Alltså en hustyp som har sydskandinavisk, eller kanske tysk prägel.

De skärvor av fönsterglas vi hittat är mestadels gröna men här fanns också rött glas vilket känns väldigt exklusivt och ovanligt.

Taket har varit täckt med tegel. Tydligen har huset även haft glasade fönster vilket är tämligen ovanligt vid den här tiden. Den hustyp vi nu hittat är inte unik i Stockholm men heller inte vanlig, att däremot hitta det på Södermalm var definitivt oväntat. Inne i huset låg det mängder med förkolnad spannmål i form av korn, möjligen skulle detta kunna tyda på att vi har at göra med ett spannmålsmagasin.

På husets norra långsida fanns en stenläggning med en fint lagd ränna där regnvattnet från taket kunde ledas bort och på södra sidan löpte en stenlagd gränd ner mot Saltsjön (förra året hittade vi dess fortsättning). Norr och även öster om huset fanns också rester av en stenlagd gårdsplan på vilken det låg rester av hushållsavfall. Just nu håller vi på att ta bort denna bebyggelse och arbetar oss ner till äldre perioder.

De arkeologiska undersökningarna på Södermalmstorg går nu in i en ny fas. Flera ton av grusmassor som fördes hit i samband med de renoverings- och förstärkningsarbeten av vallgraven som utfördes utanför Yttre Söderport i mitten av 1500-talet har tagits bort. Arbetet med att gräva fram och dokumentera den medeltida miljön kan börja. Just nu har vi fått fram resterna efter en bebyggelse som Gustav Vasa lät bränna ner och det som kommer fram överraskar oss. Det rör sig om en efter omständigheterna förhållandevis välbevarad stadsmiljö som kommer i dagen. Här löper en stenlagd gata ner mot Saltsjön och på ömse sidor om den ligger tomter som varit mycket tätt bebyggda med trähus. Vi kan se att det längs gatan har legat långsträckta magasinsbyggnader och inne på tomterna har det funnits flera bodar som står tätt, tätt intill varandra. Det är helt enkelt ett gytter av hus, totalt rör det sig om sju olika hus som trängs på en ganska liten yta. På den södra tomten kan vi räkna till sex hus på en yta av cirka 60 kvadratmeter. Alla har tömts på sitt innehåll innan de brändes och revs. Det måste ha blivit en kraftig eldsvåda när husen stacks i brand för det syns att stenarna i gränden blivit rejält upphettade, många av dem spruckit sönder av värmen. Att gräva fram och dokumentera den här bebyggelsen är som att jobba med ett jättelikt plockepinn, på golvplankorna ligger rester av infallna väggar och kanske även innertak och takbjälkar - allt i en enda röra.

Det här är en bebyggelsemiljö från 1540-talets Södermalmstorg. Till vänster i bild syns den stenlagda gränden som löpte ner mot Saltsjön. I mitten av gränden fanns en ränna som ledde bort regnvatten. På ömse sidor om gränden fanns en tät bebyggelse som rivits och bränts. I bakgrunden syns grundmuren till en källare som antagligen byggdes 1599.

Stenbeläggningen i gatan avslöjar en detalj vi inte sett tidigare vid våra olika stadsundersökningar. Mitt i gatans längdriktning löper en avloppsränna, det intressanta är att stenbeläggningarna på ömse sidor om den har olika karaktär. På norra sidan har man använt större stenar än på den södra sidan, det här avspeglar den tidens underhållsregler - att tomtägaren hade underhållsplikt för den bit av gatan som tomten gränsade emot. Normalt brukade ansvaret omfatta ett parti som sträckte sig tvärs över gränden och längs med tomtens bredd, men här ser vi att underhållsplikten bara sträckt sig till grändens mitt.

Skärvor av passglas från 1540-talet.

Här har vi några exempel på keramik som nu hittats i 1540-talets bebyggelse. Till vänster ett dryckeskrus av stengods med ett skäggigt mansansikte, det är ett så kallat Bartmankrus från Tyskland. Ovan till höger en skärva från ett tyskt blåglaserat stengodskrus och nederst till höger syns en skärva av blyertsgrått kokkärl i lergods som antagligen tillverkats i Danmark.

Det är påfallande tomt på fynd inne i husen, vilket inte är så konstigt eftersom ägarna uppenbarligen fick tid på sig att utrymma dem innan den stora förödelsen. Men en del fynd gör vi ändå, mest rör det sig om skärvor av keramik och glas. De påträffade skärvorna låter oss förstå att de som varit bosatta här haft en materiella standard som gott och väl når upp till den som innevånarna på Stadsholmen (Gamla stan) hade. Här fanns tidstypiska dryckesglas som importerats från tyskt område och därifrån kom också olika dryckeskrus av stengods. Vi har inte hittat några bostadshus på tomterna ännu, sannolikt låg de i den delen av tomterna som vätte upp mot den stora infarten till Stockholm söder ifrån, Göta landsväg. Några skärvor av glaserat kakelugnskakel skvallrar ändå om att bostäderna här på Södermalmstorg hade en hyfsat ståndsmässig uppvärmning.

Det här är ett par skärvor av kakel från någon av de kakelugnar som värmt upp bostadshusen på Södermalmstorg vid mitten av 1500-talet. Kaklet har varit vackert dekorerat med växt- och djurmotiv. Nere till vänster syns några fantasifåglar.

Nu har vi tagit oss igenom ytterligare lager med bebyggelselämningar från Södermalmstorg. Tidigare kändes det tveksamt om vi skulle komma att få fram äldre bebyggelse på den här platsen än sent 1400-tal, men nu vet vi bättre. En preliminär analys av keramikfynden visar att vi passerat genom 1400-talet, det sena 1300-talet och att vi nu är nere i tidigt 1300-tal. Det känns riktigt spännande eftersom så gammal bebyggelse ju aldrig hittats tidigare här på Söder. Vi börjar närma oss den tid då de allra äldsta skriftliga källorna berättar om att kyrkan och kungamakten ägt och skänkt bort tomter i området. De källorna säger dock inget om hur tomterna såg ut och vad ägarna ägnade sig åt för verksamheter. På den tomt vi undersöker är det helt tydligt att man har ägnat sig åt någon form av metallhantverk. Här finns en stenlagd gårdsplan med omgivande byggnader. Husens väggar har haft stolpar som grävts ner i marken så antagligen har de varit byggda i någon form av fackverkskonstruktion, kanske har de varit lerklinade eftersom den typen av byggnadsmaterial lämpar sig väl där man håller på med eldfängda verksamheter. Vi hittar en del hårt förbränd lera som skulle kunna stödja en sådan tolkning. Inne i byggnaderna är golvlagren fyllda med mycket kolrester och här finns också en hel del små slaggklumpar, några bronssmältor och klippta järnbitar.

Inne i byggnaderna hittas lager med rester av metallhantverk från tidigt 1300-tal. Nere till vänster i bild syns ett stolphål där en av husets väggstolpar en gång stått.

Möjligen döljer sig här också delar av krossade gjutformar, även om vi ännu inte hittat några med tydliga avtryck, men vissa små fragment har ändå samma godskaraktär som gjutformar brukar ha så vi tror det bara är en tidsfråga innan vi har klara bevis. Några av de fynd som nyligen gjorts är intressanta, dels rör det sig om ett ämnesjärn och dels om ett litet städ. Ämnesjärnen var råmaterial till de redskap eller vapen som smeden skulle smida och de kunde också användas som betalningsmedel. Städet var omkring 15 cm långt och hade en platt ovandel där metallen kunde bearbetas, det var vinklat och hade en rektangulär tapp som kunnat fästas i en arbetsbänk.

I verkstaden hittade vi detta lilla städ som på undersidan hade en tapp så att det kunde fästas i en arbetsbänk.

Den här hästskon hittades på gårdsplanen och är från 1300-talet. Den kallas för Gammeltysk hästsko typ II.

Den stensatta gränden som löpte ner mot Saltsjön uppifrån Göta landsväg har nu försvunnit så den bör ha tillkommit någon gång under 1300-talets senare del, detsamma gäller för gatan utmed stranden. Så just nu har vi inga gator inom undersökningsområdet, däremot tycks den stenlagda gårdsplanen fortsätta mot norr ut i det som tidigare var ett gaturum så framtiden får utvisa hur de boende tog sig in och ut på sina tomter under tidigt 1300-tal.

Just nu gör vi en hel del keramikfynd och det är spännande att se hur omfattande och variationsrikt materialet är. Här finns kokkärl av yngre svartgods, dryckeskrus av tyskt stengods, och bemålade kannor av äldre rödgods. Så den materiella standarden i hantverksmiljöerna tycks inte skilja sig åt nämnvärt mellan Södermalm och Stadsholmen (Gamla stan).

Här syns en del av de keramikskärvor vi hittar på verkstadsgården från tidigt 1300-tal. Överst skärvor från en gryta av yngre svartgods, nere till vänster delar av dryckeskrus av stengods och skärvan längst ner till höger kommer från en rödgodskanna som varit bemålad med vit dekor.