Vi avslutade vår förra lägesrapport från Södermalmstorg med att säga att vi började ana resterna efter en mer omfattande bebyggelse igen, dold under ett omfattande raseringslager som skvallrade om att en rejäl brand härjat här vid mitten av 1400-talet. Så trodde vi då, men nu vet vi bättre.
När vi tog bort brandlagret som innehöll mängder med tegel (både vanliga tegelstenar men också olika typer av taktegel) och kalkbruk så insåg vi att något spännande var på gång. Här kom ju bevisligen rester efter ett rivet hus som en gång varit murat. Att hitta medeltida murade hus utanför Stadsholmen (Gamla stan) är minst sagt intressant och välter definitivt föreställningen om bebyggelsen på Södermalm över ända. I raseringen hittade vi intressant nog även fönsterglas. Men inte nog med det, där kom även ett litet fragment av dryckesglas fram. Det var inte vilket glasfragment som helst, det visade sig vara en bit av en blå venetiansk glasbägare som dekorerats med emaljmålning. Snart kom ytterligare några skärvor, sannolikt från samma bägare, fram.
Efter kontakt med våra specialister på glas visade att sådana fynd är tämligen ovanliga, tidigare har det bara påträffats några enstaka liknande skärvor från Helgeandsholmen. Den här typen av glasbägare bör rimligen ha varit ett statusobjekt som inte fanns i varje hushåll, det var nog bara en tämligen välbärgad medelklass som kunde hålla sig med sådana. Idag finns det bara fyra exemplar i världen av dessa kärl som är bevarade i komplett skick, men inget av dem är i blått glas. De flesta skärvor som påträffats kommer från norra Tyskland och Baltikum, så det kan inte vara en djärv gissning att spridningen av de här lyxkärlen hänger samman med den tyska Hansans aktiviteter.
Vi har redan tidigare kunnat konstatera att den materiella standarden här på Södermalmstorg höll samma nivå som inne i själva staden och nu med dessa fynd råder det definitivt ingen tvekan om det. Nästa intressanta information som vi fick från våra glasvänner var att de här kärlen tillverkades under perioden 1280-1350. Vi trodde ju att vi skulle befinna oss i tidigt 1400-tal. Efter en snabb kontroll av det keramikmaterial som nu kom fram kunde vi konstatera att vi faktiskt kommit ner till 1300-talet och troligen dess mitt eller åtminstone andra hälft.
Uppenbarligen har alltså 1400-talets bebyggelse varit väldigt sporadisk här på platsen, vilket kanske hänger samman med de politiska konflikter som rådde vid den här tiden och då Stockholm var belägrat vid flera tillfällen. År 1456 utgick dekret från kungamakten att endast lätt byggning fick förekomma på malmarna och 1461 proklamerades rent av ett totalförbud mot bebyggelse på Södermalm. Uppenbarligen har detta efterlevts.
Under raseringsmassorna har nu alltså en bebyggelse från mitten av 1300-talet kommit fram, åtminstone ska vi nog preliminärt våga datera den till 1300-talets andra hälft. Här finns ett hus som varit minst 4x8 meter stort och som brunnit ner totalt, efter raseringen återstår endast en del syllstenar och kraftigt förkolnade syllar och golvplankor. Utifrån fynden i raseringslagret kan man se att dess väggar varit murade av tegel. Antagligen har huset utifrån grundläggningen att döma varit byggt i fackverkskonstruktion, där fyllningen utgjorts av murat tegel. Alltså en hustyp som har sydskandinavisk, eller kanske tysk prägel.
Taket har varit täckt med tegel. Tydligen har huset även haft glasade fönster vilket är tämligen ovanligt vid den här tiden. Den hustyp vi nu hittat är inte unik i Stockholm men heller inte vanlig, att däremot hitta det på Södermalm var definitivt oväntat. Inne i huset låg det mängder med förkolnad spannmål i form av korn, möjligen skulle detta kunna tyda på att vi har at göra med ett spannmålsmagasin.
På husets norra långsida fanns en stenläggning med en fint lagd ränna där regnvattnet från taket kunde ledas bort och på södra sidan löpte en stenlagd gränd ner mot Saltsjön (förra året hittade vi dess fortsättning). Norr och även öster om huset fanns också rester av en stenlagd gårdsplan på vilken det låg rester av hushållsavfall. Just nu håller vi på att ta bort denna bebyggelse och arbetar oss ner till äldre perioder.