Sedan en tid tillbaka pågår våra undersökningar i det område vi kallar för Stadsgården. Delvis har det legat under den del av Katarinavägen som revs här 2016. Det är ett område som vi kan följa i kartor tillbaka till 1600-talet. I skrift finns en del dokument som berättar om verksamheter i området än längre tillbaka i tid. Under medeltiden fanns här till exempel tranbodar där man gjorde olja av sältran, oljan användes sedan i lampor för belysning. Här någonstans i området låg också stadens skeppsvarv.

I samband med de byggnadsarbeten som nu pågår följer vi alla schaktningar som görs och dokumenterar det vi hittar. På de platser där det kommer fram mer sammanhängande lämningar från förr gör vi mer omfattande arkeologiska undersökningar.

Det vi hittat hittills är från rester av byggnader och verksamheter från 1700-talet och bakåt i tid till 1500-talet.

Vår dokumentation pågår kontinuerligt, oavsett väder och vind.

Ryssgården

Två av byggnadslämningarna vi påträffat är rester av det som under 1600-talet och fram till 1800-talets början var en handelsplats för ryska köpmän.  Handelsplatsen hade tillkommit som en del av ett fredsfördrag mellan Sverige och Ryssland år 1617. I fredsfördraget framhölls att svenska köpmän sedan gammalt hade en egen handelsplats i Novgorod liksom ryssarna hade en i den dåtida svenska staden Reval (Tallin) i Estland. I fredsfördraget kom man överrens om att öppna ytterligare två fria handelsgårdar. De svenska köpmännen skulle få handelsgårdar i Moskva och Pskov i utbyte mot att motsvarande platser uppläts till ryska handelsmän i Viborg och Stockholm.

Här ser vi murrester från en byggnad som ingått i Ryssgårdens byggnadsbestånd. Kullerstensbeläggningen i förgrunden är troligen en liten rest av en stenlagd yta som anslutit till Brunnsgränd.

Efter att ha fått en temporär plats i Brunnsgränd 1637 började man året efter riva den bebyggelse som fanns på Stadsgården nedanför nuvarande Stadsmuseet för att bereda plats för de ryska köpmännen. Innanför ett plankomgärdat område uppfördes ett trettiotal bodar. Dessa utgjordes av 20 fasta bodar i korsvirke och tegel samt 13 brädbodar. Bodarna var placerade längs med det omgärdande träplanket där det fanns öppningar för bodluckor där handeln med allmänheten kunde ske. Anläggningen togs i bruk vid nyåret 1641. De ryska handelsmännen sålde framförallt olika typer av pälsskinn samt vax, talg, lin, lärft och hampa. Allt skulle försäljas i partier med undantag för ridutrustning som sadlar, betslar, stövlar och piskor som fick säljas styckevis. Till en början anlände de ryska handelsmännen i början av juni och återvände i slutet av oktober. Efterhand som antalet handelsmän ökade valde alltfler att stanna året om.

Genom åren drabbades Ryssgården av flera bränder. Den första branden inträffade redan 1652. Den andra 1680 i samband med firandet av det ryska skyddshelgonet S:t Nicolaus. Den 6 december 1694 brann det återigen och samtliga byggnader på handelsplatsen utplånades.  Efter det beslöt man sig för att helt överge träbebyggelsen och nya byggnader i tegel och korsvirke uppfördes i anslutning till stadshusets flyglar. I juli 1759 utbröt en stor eldsvåda där stor delar av bebyggelsen i Maria församling brann ner till grunden, däribland Ryssgården.  Efter det fick de ryska handelsmännen flytta in i Södra stadshuset (nuvarande Stadsmuseet) där de fick använde de fjorton magasin som fanns på bottenvåningen. På platsen där de nedbrunna handelsbodarna stått uppförde enskilda ryska handelsmän enklare träbodar. Nere på Stadsgården byggdes ett nytt tvådelat våghus som delades mellan de ryska handelsmännen och allmogen. Det är rester av detta våghus och den enklare träbebyggelsen som vi nu har hittat.

På den här målningen av Johan Sevenbom från 1770-talet får vi en miljöbild av hur Stadsgårdsområdet såg ut vid denna tid. I det lägre partiet bakom staketet syns några av de enklare träbodar som uppfördes av de ryska handelsmännen efter Mariabranden 1759.

Den långa grundmuren till höger i bild har tillhört det våghus som fanns på Ryssgården. Muren längst bak i bild har ingått i Parmätarstugan.

Parmmätarstugan

I vinkel mot grunden på våghuset påträffade vi en del av ytterligare en byggnad. Byggnaden finns tidigast med på en karta från 1720-talet och på en karta från 1770-talet benämns den som parmmätarstuga. Parmmätare var en särskild yrkesgrupp som hade till uppgift att mäta all ved och hö som bönderna införde till Staden. För detta användes en speciell träställning som i Stockholm omfattade nästan 18 kubikmeter. Syftet med mätningen var att ta ut rätt tullavgift.  Så sent som vid sekelskiftet 1900 ska det ha funnits ett femtiotal parmmätare i Stockholm.

Brygga/lastkaj och kokhus

I den södra delen av den yta vi nu undersöker har några påtagliga och väl synliga lämningar nyligen kommit fram. Det rör sig om en del av en brygga eller en lastkaj och om ett hus som ligger alldeles intill.

Här ser vi lämningarna av en brygga eller lastkaj som nyligen kom fram. Därinvid, nere till höger i bild, låg ett kokhus. Här kan vi få en liten inblick i olika hamnaktiviteter från tidigt 1500-tal.

Det är lite svårt att avgöra om det rör sig om en enskild brygga eller en del av en längre lastkaj eftersom konstruktionen fortsätter in under väggen mot dagens tunnelbana. Men tids nog hoppas vi på att få en lösning på detta problem, vi kommer nämligen att kunna komma åt några meter till i den riktning som behövs för att kunna avgöra detta. Men just nu vet vi alltså inte.

Bryggan/lastkajen har varit en kraftig konstruktion som byggts av stockar som bilats till på ovansidan så att man har fått en plan yta att gå på när man vistades här. Den södra delen har legat på land och den norra delen har legat på mark som fyllts ut i vattnet. I anslutning till den norra änden hittar vi rejäla pålar som bryggan/lastkajen en gång vilat på. Utifrån fyndmaterialet som kommer i anslutning till den här konstruktionen så kan vi se att den bör vara från tidig 1500-tal. Nivåmässigt stämmer det också väl överens med de beräkningar som gjorts för hur strandlinjen förändrats över tid. Då borde Saltsjöstranden på grund av den pågående landhöjningen ha funnits på en nivå som motsvarar cirka 1,6-1,7 meter över dagens vattenyta. Den södra delen av bryggan ligger på cirka 1,7 meter. Vi sågar nu ut prover ur stockarna som kommer att skickas iväg på analys så att vi så småningom ska kunna få en precis datering av när bygget ägde rum.

Alldeles bredvid bryggan har det österut funnits ett knuttimrat hus som vi tolkar som ett kokhus. Den här byggnaden är kraftigt skadad av schaktningar som gjordes i samband med bygget av det köpcenter som en gång låg här från 1930-talet och framåt. I den sydvästra del som är bevarad finns det en mycket stor spis vilket leder tankarna till just ett kokhus. Huset är samtida med bryggan och ger oss på så vis en inblick i att det även på 1500-talet fanns kokhus i hamnen där sjömännen kunde utspisas när de var i land och lossade eller lastade varor. Det är något vi annars känner från kartmaterial under 1700-talet.

Från omkring 1570 finns ett kopparstick där flamländske konstnären Frans Hogenberg blickar ut mot Stockholm från någon plats uppe kring Mosebacke. Där avbildas då bland annat området kring Södermalmstorg och vi kan se flera fartyg som ligger förtöjda i närheten av det område vi nu undersöker. Här gick det alltså in en stor vik som sedan började fyllas ut under 1600-talet.

Det här är en detalj ur ett kopparstick från tiden omkring 1570. Lägg märket till akterpartiet på ett stort fartyg som mitt i blid ligger förtöjt inne i den vik där vi nu hittat vår kaj eller brygga.

I samband med våra tidigare undersökningar uppe på Södermalmstorg hittade vi också lämningar från 1500-talets första hälft, men där rörde det sig om tomter med stadsgårdar där det fanns stora varumagasin, mellan tomterna löpte stenlagda gränder ner mot Saltsjön.

Till vänster syns en stenlagd gränd från 1500-talets första hälft. Den har löpt ner till Saltsjön, mot de lämningar vi nu hittat. Invid den fanns en stadsgårdsbebyggelse med stora varumagasin. De här lämningarna är alltså 20-30 år äldre äldre än den avbildning som Hogenberg gjort. Då omkring 1570 hade bebyggelsen på Södermalmstorg rivits och täckts över med mer än metertjocka gruslager. Det var ett resultat av Gustav Vasas beslut att bygga ett nytt försvarsverk som skydd för staden på 1550-talet.

Vad som händer nu är alltså att vi hittar kajerna och bryggorna dit gränderna ledde. Sakta men säkert kartlägger vi en tidigare mer eller mindre okänd stadsdel.