I den här månadens fynd lyfter vi fram ett föremål som ger oss en liten inblick i handlarnas vardagsliv bland salubodarna nere vid Slussplan vid mitten av 1800-talet. Under de långa arbetsdagarna fanns det säkert stunder då man ville koppla av en stund och mötas under vänskapliga former i någon av kollegornas bod. Då passade det kanske bra att samlas kring ett parti domino.

Så här ser vår dominobricka ut. Eftersom den är lite skev i form och mönster så kan vi anta att den är handgjord. Det innebär att den sannolikt är tillverkad någon gång under tidigt 1800-talet eller sent 1700-tal för under 1800-talet började dominobrickorna helt att produceras maskinellt.

Dominospelen förvarades i askar liknande den här. Just det här spelet finns i Örebro läns museums samlingar (Inventarienummer OLM-15366).Fyndet vi visar upp är alltså en dominobricka som tappats bort någon gång under 1850-talet, den hittades i ett avfallslager i anslutning till en av de många salubodarna.

Vår spelbricka är gjord av ben eller horn och den verkar vara handgjord eftersom den är lite skev och inte helt rektangulär, man kan också se att punktcirklarna för talen är något asymetriskt placerade. Att den är handgjord talar för att den sannolikt tillverkats tidigt under 1800-talet eller möjligen under sent 1700-tal för annars borde den varit maskintillverkad. Brickan är 1,4 x 3,1 centimeter stor.

Det äldsta omnämnandet av dominospel finns i en kinesisk text där det beskrivs hur dominobrickor och tärningar såldes i staden Wulin (Hangzhou) redan under kejsaren Xiaozong av Songs regim åren 1162-1189. Det var dock först vid mitten av 1700-talet som spelet fick sitt genomslag i Europa och då främst i Italien, därifrån spred det sig sedan under 1800-talet vidare till först Frankrike och sedan till England och därefter vidare till andra länder runt om i världen.

På den här målningen av Friedrich Sturm från 1898 ser vi några dominospelare som går upp i sitt spelande med liv och lust.

Månadens fynd kan vi den här gången karaktärisera som några skärvor från den tiden då Stockholm och Sverige blev modernt. Skärvorna kommer från de undersökningar vi gjorde på Södra Slussplan våren 2017, inte långt ifrån där statyn med Karl XIV Johan tidigare stod och där musikklubben Debaser hade sina spelningar.

Fynden består av några bottnar till formblåsta dricksglas och de hittades i lager som daterades till tidsperioden 1840-1860.

Här ser vi tre stycken bottnar till formblåsta dricksglas. Fynden kan dateras till perioden 1840-1860. Trots att glasen är av lite enklare typ så har de försetts med en dekorativ facettslipad stjärna i botten. 

De här dryckesglasen är ett resultat av att de svenska glasbruken på 1820-talet började använda sig av blåsning i fast form för att på ett billigt sätt dekorera bland annat vinglas, dricksglas och karaffer. De formar som användes var av malm eller gjutjärn.

De glas vi nu presenterar får nog anses tillhöra ett lite enklare och billigare segment i den omfattande produktionen och därmed är de ett bra exempel på dricksglas som också nådde ut till en mindre bemedlad del av befolkningen i Stockholm eller glas som användes på de krogar och serveringar som fanns i Gamla stan. Typiskt för dem är glasens räfflade nederkant och den stjärnprydda botten.

Månadens fynd hittade vi i samband med de muddringsarbeten som utfördes i Saltsjön alldeles här invid Slussen våren 2018.

Det är ett lite ovanligt fynd i arkeologiska sammanhang – en gjutform i glas för tillverkning av stearinljus. Fyndet är spännande eftersom det både avspeglar ett stycke teknikhistoria och modernitetens intåg i hemmen.

Det här är månadens fynd. En stearinljusform av glas, inuti formen finns ljusmassan kvar. Den bevarade längden är cirka 17 cm.

Stearinljustillverkningen tog sin början i Frankrike. Allt inleddes 1815 med att den franske kemisten Michel Eugén Chevreul utarbetade en metod som gjorde det möjligt att utskilja stearin ur fettsyror. År 1825 fick han sedan tillsammans med en kollega, kemisten Louis Joseph Gay-Lussac, patent på användning av stearin vid ljustillverkning. Den metod som de tillämpade var emellertid kostsam och gjorde att ljusen blev mycket dyra.

Det kom att dröja till 1833 innan två andra kemister hittade billigare metoder som gjorde att stearinljustillverkningen blev ekonomiskt lönsam och att tillverkningen då verkligen kunde ta fart och nå ut i bredare folklager. Året därefter, 1834 uppfanns den flätade veken som förbrändes och kortades ner i samma takt som ljusen brann, vilket gjorde ljusen lättare och säkrare att hantera. Detta bidrog också till att stearinljusen kom att bli än mer populära.

1839 kom den svenska sterinljustillverkningen igång, då startade Lars Johan Hierta (Aftonbladets grundare) en fabrik vid Liljeholmen i Stockholm. Även om produktionen var i industriell skala så var den i inledningsfasen inte så stor men på 1870-talet hade den ökat avsevärt, då lämnade årligen mellan 200.000-300.000 paket ljus fabriken. Under 1840 och 1850-talen fick Liljeholmsfabriken dessutom konkurrens av andra fabriker som också drog igång tillverkning av stearinljus. En av dessa var Clara Tekniska Fabrik som låg i Klarakvarteren mitt inne i Stockholm vars produktion tidvis översteg Liljeholmens.

Interiör från Liljeholmens stearinfabrik. Bilden är hämtad ur Uppfinningarnas bok som översattes från tyska och gavs ut av Otto Wilhelm Ålund under åren 1873-75.

I och med den ökade produktionen så trängde de nya moderna ljusen succesivt undan de gamla talgljusen från marknaden. Man får förmoda att priset blev allt mer överkomligt också. År 1870 kostade ett paket stearinljus cirka 70 öre. Som en jämförelse så var medelinkomsten per månad för en hushållerska samma år drygt 20 kronor.

Stearinljusens entré i de svenska hemmen började först i de större städernas övre samhällsskikt och spred sig sedan också till landsbygdens befolkning där hemstöpningen av ljus dog ut mot 1800-talets slut.

Ett sätt att se hur stearinljus vann i popularitet är att undersöka hur ofta de omnämns i svensk press. Här har vi tittat närmare på perioden 1830-1870. Källa:KB.

Vårt fynd är av glas, oftast var stöpformarna i den industriella tillverkningen annars av metall, vilket får oss att undra över varifrån vår form kommer. Det tycks uppenbart att det inte är från Liljeholmen och inte heller från Clarafabriken med tanke på deras produktionsvolymer utan istället från någon samtida mindre tillverkare. Det får vi forska vidare kring.

Här ser vi en träställning, ett så kallat gjutbord, med bevarade ljusformar i glas. Formarna är mycket lika den vi funnit. Gjutbordet finns på Kalmar läns museum och har inventarienummer KLM016280. Foto: Kalmar läns museum. 

Den här månadens fynd handlar om väldoft. När vi hösten 2016 undersökte de huslämningar som fanns kvar av kvarteret Ormen 18 så hittade vi i ett av rummen en mängd trasiga parfymflaskor. Fynden kan grovt dateras till perioden 1781-1850. Totalt rör det sig om minst 25 smala långhalsade (5-8cm) flaskor med bottnar som hade en diameter på cirka tre centimeter. De flesta glasen skiftar i färg mellan ljust och mörkt grönt men vi har också några flaskor i djupaste blått. Skillnader i detaljer i själva glasmassan visar att flaskorna tillverkats i flera olika glashyttor.

Det här är exempel på hur parfymflaskorna från kvarteret Ormen såg ut. Det rör sig alltså om smala smäckra glasflaskor som har en bottendiameter på cirka 3 cm, halsarna är 5-8 cm långa. Alla kan grovt dateras till 1781-1850.

Vanligtvis så användes den här typen av standardiserade flaskor först och främst som Eau de Cologne-flaskor. Eau de Cologne togs fram av italienaren Johan Maria Farina år 1709. Han hade sin verksamhet som apotekare i Köln, därav namnet på parfymen (på tyska benämns den också  Kölnisch Wasser).

Farinas nya parfym hade en doft som låg helt rätt i tiden, nu föredrog man lättare dofter med inslag av bergamott, citron och örter som lavendel. Eau de Cologne blev mycket populär och spreds vida omkring.

Ordet Eau-de-Cologne finns belagt på svenska för första gången vid tiden omkring 1760 och första gången vi hittar det i några tidningar så är det i Dagligt Allehanda onsdagen den 26 juni 1771 där vi får veta att en handlare på Regeringsgatan här i Stockholm har fått in ett parti med extra fin Eau de Cologne (Eau Admirable de Cologne) som kan köpas i butelj eller flaskor.

Letar vi vidare i de svenska tidningarna så är det mycket märkbart hur parfymen från Köln alltmer ökar i popularitet under 1800-talet, speciellt från 1830-talet och fram till 1850-talet, alltså ifrån den period som våra flaskor kommer.

Det här diagrammet visar omnämnaden om Eau de cologne i svenska tidningar under perioden 1800-1850. Det är märkbart hur frekvensen ökar under 1830-talet. Källa:KB.

I Svenska Akademins ordbok hittar vi följande kanske lite mindre smickrande citat från år 1892:

”Kom inte hit! — Du luktar ju eau de cologne, som en riktig aktris”.

Nåja, även om det har bott många intressanta och bemärkta personer i kvarteret Ormen (inklusive en pirat) så känner vi ändå inte till några aktriser härifrån. Vi misstänker istället att vårt fynd kommer från resterna av någon diversehandlares lager och att det alltså inte är ett resultat av någons privata förbrukning.

Kanske har vår diversehandlares sortiment i kvarteret Ormen sett ut som i den här annonsen i Aftonbladet den 27 januari 1832, där F.A. Lincke gör reklam för sina varor?

Annons i Aftonbladet den 27 januari 1832.

Nu har vi så smått kommit igång med en undersökning i en del av ett utrymme som tidigare utgjorde det så kallade Slussengaraget.

Under bron där trafiken flyter fram mot Gamla stan håller vi nu på med en arkeologisk undersökning.

Där kommer vi under vintern och våren att dokumentera arkeologiska lämningar från mitten av 1800-talet och bakåt i tid. Hur gamla lämningar vi ska hitta vet vi inte med säkerhet, eftersom det som vanligt är oklart vad som försvunnit under de olika perioder av ombyggnation som ägt rum här vid Slussen. Förhoppningsvis kan vi hitta bebyggelselämningar som sträcker sig tillbaka till sent 1300-tal eller tidigt 1400-tal. Det vi hoppas mest på är att hitta grunderna till en av Stockholms medeltida stadsportar, Yttre Söderport som omnämns i skriftliga källor år 1435. I så fall har vi en stor chans att fastställa när porttornet byggdes.

En lämning vi vet att vi kommer att stöta på är den sluss som Christopher Polhem konstruerade och som sedan invigdes 1755.

Vad som kommit fram i dagsläget är en stenläggning och en grund till en mur från 1800-talets mitt, dessa lämningar har hört samman med det som en gång var Karl Johans torg.

Under golvet till vad som tidigare var Slussengaraget har vi just nu hittat ett fundament till en mur och en stenlagd gångväg som löpt utmed en kaj längs Mälarens vatten mellan Slussen och Gamla stan.

Till vänster på det här kolorerade vykortet kan vi se den stenlagda gångvägen och vi kan ana fundamentet till den mur som burit upp gångbanan där fotgängarna tar sig fram mellan Gamla stan och Slussen.

Månadens fynd gjordes hösten 2016 och det kommer från vår undersökning av en del av kvarteret Ormen.

Det rör sig om en del till en fotogenlampa, närmare bestämt dess brännare. Den här typen har en så kallad vekhiss, alltså en anordning med vilken veken kan höjas och sänkas med hjälp av en liten ratt. Veken har varit rak och platt vilket var vanligt i de lite enklare typerna av lampor.

Det här är månadens fynd. En brännare till en fotogenlampa.

Fotogenlampor började komma in i de svenska hemmen redan på 1860-talet, därefter vann de snabbt i popularitet och på 1870-talet var de den vanligaste ljuskällan i nästan alla hem. De fanns både på landsbygden och i staden, i välbärgade borgarhem och i enklare arbetarhem, de fanns också i verkstäder och på kontor.

Det här är en tabell som visar antalet omnämnanden av ordet "fotogenlampor" i svensk press under perioden 1860-1920. Vad vi ser är helt enkelt en avspegling av fotogenlampans intåg i de svenska hemmen från mitten av 1860-talet och fram till slutet av 1870-talet. Källa: KB (Kungliga bibloiteket).

Talgljusen, oljelamporna eller eldstaden var inte längre de primära ljuskällorna, dessa tillhörde nu det förflutna.

Fotogenets kemiska egenskaper och de effektiva brännarna gjorde att man nu fick ett ljusutbyte som blev större än vad som tidigare varit möjligt. Men man fick inte bara ett bättre ljus, fotogenlampan kunde också placeras var som helst i rummet, den kunde hänga i taket, sitta som en lampett på väggen eller stå på ett bord. Till dessa fördelar kom dessutom att man nu fick en lampa som var relativt brandsäker eftersom lågan skyddades av ett glasrör. En inte helt oviktig aspekt i en tid då vådeld i värsta fall kunde ödelägga en hel stadsdel.

Här ser vi en ganska typisk interiörbild från ett svenskt borgarhem i slutet av 1800-talet där en fotogenlampa står placerad på ett arbetsbord.

Fotogenlampor kunde också sitta som lampetter på en vägg. I det här fallet i ett kök.

Vårt fynd kommer som nämnts från en del av kvarteret Ormen som låg alldeles där Katarinavägen mynnar ut mot Stadsgården. Det var ett kvarter som genomgick stora sociala förändringar, från en miljö som hyste välbärgade handelsmän vid mitten av 1600-talet till en utpräglad fattigbebyggelse vid sekelskiftet 1900.

Vid den tiden då fotogenlamporna introducerades beboddes kvarteret av en socialt blandad befolkning som utgjordes av handelsmän, tjänstemän och arbetare, samt pigor och olika inneboende. Sannolikt har de alla haft lampor av olika kvalitet och utformning så det är lite vågat att försöka tolka vem som kan ha ägt den enklare lampa som vår brännare kommer ifrån. Men kanske har den stått i någon av pigornas kammare?

Fotogenlampans huvudsakliga tidevarv kom att vara fram till 1910-talet då den elektriska belysningen blev vanlig i Sverige och tog över som primär belysningskälla.

Annons för fotgenbrännare i Stockholms Dagblad 1891-12-07.

Månadens fynd hittade vi i anslutning till Parmmätarhuset som vi nyligen berättade om här på Slussenportalen.

Det fynd vi nu ska titta närmare på är en vinhandelspollett från 1890. Den typen av polletter användes huvudsakligen under perioden 1870 - 1900.

Vinflaska från 1800-talet, funnen i Parmmätarhuset här på Stadsgården.Ända sedan medeltiden har det bedrivits handel med och utskänkning av vin i Stockholm och den verksamheten fick då endast skötas av stadens gästgivare. 1635 bildades ett vinskänkargille som var fristående från gästgiveriverksamhet. Vinskänkarna hade rättighet att importera och saluföra vin, både till utskänkning och avhämtning. 1702 bildade en sammanslutning av vinskänkar den så kallade Vinskänkssocieteten som fanns fram till 1846 när skråväsendet försvann. Det var då beteckningen "vinhandlare" istället började komma i bruk för de som sysslade med vinförsäljning.

Fortfarande vid slutet av 1890-talet var det många vinhandlare som följde ett äldre vinhandlarmönster där försäljningen ägde rum i själva lagerkällaren. Dit ner kom kunderna och diskuterade sina beställningar med lagermästaren och fick råd om vilka viner som var bra.

Till en vinfirma hörde en butik, ett kontor, ett lager, en arbetskällare för dryckeshantering och ett magasin för oförtullade varor. En vinhandel hade många anställda. Där fanns kontorister och kassörskor. l lagret fanns förutom lagerchefen också biträden som tappade, etiketterade, korkade och kapsylerade flaskorna. Man hade också anställda som sköljde flaskorna.

Buteljernas utformning skiftade från vinhandel till vinhandel och att tillverka nya för de som sålts var en kostsam affär därför var det viktigt för alla vinhandlare att försöka få tillbaka sina egna tombuteljer. Ett bra sätt var då att locka kunderna att komma tillbaka med de tomma buteljerna genom att erbjuda en pantning. Av den orsaken lät många handlare tillverka pantpolletter av metall eller papper.

Det är alltså här vår pollett kommer in i bilden.

När tombuteljer lämnades in till vinhandelns butik fick kunden en eller flera polletter som bevis på att han hade pantat sina flaskor. Polletterna kunde användas vid nästa besök i vinhandeln och polletternas värde drogs då av på priset. Ofta behövdes polletter i olika valörer på grund av att buteljerna hade olika värde beroende på storlek och färg.

Den pollett vi hittat har tillverkats för vinhandlaren Anshelm Berg & Kompani och hade ett värde av 6 öre. Utifrån samtida prislistor kan vi få fram att det motsvarade vad man fick i pant för en halvbutelj. Den här firman hade en av sina butiker på Götgatan 26, vilket ju inte är särskilt långt ifrån platsen där vi hittade polletten.

Månadens fynd är en vinhandelspollett från 1890. Den är tillverkad åt vinhandeln Anshelm Berg & Co. och var värd 6 öre.

Här är en annons för vår vinfirma i Dagens Nyheter från den 29 maj 1886. Vi är inte helt säkra på att den typen av text skulle vara så gångbar idag.

Vårt fynd visar oss att återvinning inte är något nytt fenomen, även på 1800-talet gällde det att ta tillvara och återanvända, om inte annat så av ekonomiska lönsamhetsskäl för vinhandlaren. Det var emellertid inte alla flaskor som gav pant. För champagne- och likörflaskor fick man ingenting. I det arkeologiska materialet kan vi också se att slöseriet med glas varit ganska omfattande i de kvarter vi undersöker. Krossade flaskor är vanliga fynd.

Långt ifrån alla flaskor återvanns genom pantning. Det här fyndet av krossade flaskor gjorde vi i kvarteret Ormen, bara hundra meter ifrån vår pantpollett.

Efter några hektiska sommarmånader har vi nu varit inne i en lite lugnare period vilket har varit välbehövligt då det är många fynd och en omfattande dokumentation som behöver tas om hand. Det arkeologiska fältarbetet vid Slussen avstannar dock aldrig helt och hållet. För närvarande så övervakar vi schaktningar vid Guldfjärdsplan, Skeppsbron och på Katarinavägen, schakt som hitintills inte givit några resultat i form av arkeologiska lämningar.

Även på Stadsgården har schaktningarna fortsatt, fast i betydligt mindre omfattning än i somras. De tidigare förhoppningarna vi hade om att hitta lämningar av den passagebro som uppfördes av stadsingeniören Johan Eberhard Carlberg åren 1750-1753 har infriats. Bron uppfördes bland annat för att underlätta passagen förbi Järngraven. I Järngraven omlastades, vägdes och kvalitetsgranskades det järn som transporterades med båtar från Bergslagen över Mälaren för att vid Slussen omlastas till skepp på Saltsjösidan och vidare export söderut. Bron var konstruerad som en valvbro och i flera av brons fundament och valv byggdes kontor och andra utrymmen för Järnvågens drift.  De delar vi hitintills fått fram och dokumenterat är ganska små och fragmenterade men visade sig höra till två olika lokaler i bron. När schaktningarna senare under hösten fortsätter längre åt norr så har vi stora förhoppningar på att hitta ytterligare lämningar av bron.

Så här såg de fragmentariska resterna av ingeniör Carlbergs valvbro från 1750-talet ut.

Närmare Katarinahissen så har vi påträffat en kraftig stenmur som visat sig vara av lite yngre datum. Det rör sig om en uppkörningsramp av kraftig gråsten som förband Stadsgården med östra Slussgatan. I ett utlåtande från Stockholms stads Berednings-Utskott från 1865 finns ett förslag av stadsarkitekten L. Hedin om att utvidga östra Slussgatan ner mot järnvågen, ett arbetsföretag som beräknades kosta 20 000 riksdaler, vilket motsvarar cirka 1,3 miljoner kronor i dagens penningvärde. Rampen revs sedan i samband med den senaste ombyggnationen av Slussen på 1930-talet.

Här dokumenteras den del av uppkörningsrampen som vi nyligen hittade. Hitsidan av muren är den som också syns på vykortet nedan.

På en karta från tiden kring sekelskiftet år 1900 har vi med rött lagt in de inmätningar av uppkörningsrampen som vi gjorde i fält. Nedanför rampens murrester syns den gamla Katarinahissen och i bildens vänstra hörn ser vi den byggnad som idag är Stadsmuseet.

På det här handkolorerade vykortet från 1902 avtecknar sig uppkörningsrampen från Stadsgården mot östra Slussgatan tydligt framför Katarinahissen.

Nu har vi äntligen fått tillgång till ett område inom Stadsgården som vi sett fram emot att få undersöka. Redan i början av april hade vi fått en första inblick i vad som väntade oss här. Det rör sig om ett kokhus som vi observerat i de äldre kartorna och i en del gamla målningar. Då i april kunde vi se att det fanns meterhöga murar bevarade av huset.

Det här är ett utsnitt ur en karta från 1771 och där har vi markerat kokhuset med röd färg.

I den här målningen av Johan Sevenbom från 1773 ser vi vårt kokhus centralt i bild. Det är det vita huset med en massa skorstenar. Man ser att det är fem skorstenar och mycket riktigt så hittar vi också fem spisplatser nu när vi undersöker köket. Till vänster i bild ligger kvarteret Pelikan och till höger södra Stadshuset (nuvarande Stadsmuseet), gatan som leder ned mot Saltsjön heter Brunnsbacken. Lägg märke till alla fartyg som ligger i hamnen. När tavlan målades hade kokhuset funnits där i cirka 20 år.

Det här är en litografi från mitten av 1800-talet av Johan Henric Strömer. Den är gjord efter en fotografisk förlaga av A.G. Joop. Motivet är taget uppifrån Mosebacke. Här ser vi kokhuset mitt i bild markerat med rött. Man ser tydligt hur det är ihopbyggt med Östra Slussgatan.

För en vecka sedan kunde vi börja ta fram kokhuset med hjälp av maskin och det kunde snabbt konstateras att lämningarna verkligen var välbevarade, ja så välbevarade ett rivet hus nu kan vara. Det vi hittar är ju egentligen bara den del av huset som legat under den dåtida marknivån.

Kokhuset töms på sina fyllnadsmassor.

Köket har varit nergrävt i marken på samma vis som en källare. Golvet är av kullersten och ligger ungefär en meter under vad som då var markytan. Väggarna är murade av tegel och längs med dem finns en meterbred bänk på vilken spisarna stått. På en av bänkarna stod till och med en kittel kvar. Totalt hittar vi fem spisar i köket. På golvet ligger en del avfall kvar där vi kan se spår efter den mat som lagats. Bland annat hittar vi fiskrester.

På den här bilden inifrån köket ser vi att det står kvar en kittel på spiselhällen.

Man har kommit in i köket genom att gå ner för en trappa från en stenlagd gårdsplan. I dörröppningen sitter gångjärnen kvar så vi kan se att det varit en så kallad dubbeldörr som suttit där.

Från den stenlagda gårdsplanen ledde en trappa ner i köket.

Vad är det då för ett kök och varför har det legat ett kök nere i hamnen? Jo, det var så att när fartygen kom in i hamn så var de på grund av brandfaran förbjudna att ha eld ombord, därför lät staden bygga kök i hamnarna så att besättningarna kunde laga sin mat där istället. Just det här köket är enligt skriftliga källor byggt någon gång mellan åren 1750–1753 vilket är samtidigt som Polhems sluss byggdes. Det slussbygget innebar en rejäl förändring av stadslandskapet i vårt område. Det kokhus vi undersöker hängde tätt samman med och var delvis ihopbyggt med Östra Slussgatan som nu också anlades.

År 1840 upphörde förbudet att ha eld ombord på fartygen så då kom kokhusen att spela ut sin roll. Vårt kokhus revs 1870 i samband med att Slussenområdet återigen genomgick en nydaning då Nils Ericsons sluss byggdes och Östra Slussgatan förnyades.

Månadens fynd nu i maj är även det, liksom förra månaden ett fynd från tidigmodern tid. Nu i form av en tandborste från 1800-talet. Det här fyndet gjordes när vi i september 2016 inledde våra undersökningar i kvarteret Ormen här vid Slussen.

Så här ser vår tandborste ut. Vi får väl räkna med att det är tidens tand som gjort att borsten nästan helt försvunnit och att det nu är endast skaftet av ben nu återstår. Eller har den använts så flitigt av sin dåtida brukare?

Vår tandborste är nästan 15 centimeter lång och är av 1800-tals snitt. Den är av ben och har tre rader med borst vilket är typiskt för tiden. På skaftet finns en inskrift; MASTIQUEE  GARANTIE  PARIS vilken visar oss att den är tillverkad i Frankrike. Frankrike var näst efter England det stora producentlandet för tandborstar under 1800-talet.

Tandborstar fanns i Kina redan på 1490-talet och de börjar dyka upp i Europa under andra hälften av 1500-talet. I svenska texter nämns de första gången 1649. Samma år skrev en engelsman till en vän i Paris och bad honom leta upp en tandborste åt honom. De användes i början närmast som penslar: Man sköljde munnen, strök en pasta på tänderna med borsten eller en svamp och sköljde sedan av. 
Den moderna västerländska tandborsten sägs ha skapats först år 1780 av en engelsk matthandlare vid namn William Addis. Dessa moderna industriframställda tandborstar hade skaft som ofta var gjorda av ben och det var helst lårben från ko som användes. Borsten kom från något styvt djurhår, gärna från svin, men även häst- eller grävlingsborst användes. Efter som dessa borst var ganska styva så kunde de lätt göra mer skada än nytta då de hade en tendens att sticka hål i tandköttet vilket kunde leda till infektioner.

På 1840-talet började tandborstar tillverkas industrimässigt också i Frankrike, Tyskland och Japan.

Man fortsatte att göra tandborstar med djurborst ända fram till 1938, då de första tandborstarna med nylonborst började tillverkas av firman DuPont i USA.

Att användningen av tandborstar blev mer frekvent under 1600-talet och att en massproduktion av dem startade i slutet av 1700-talet kan med stor sannolikhet kopplas samman med att tandhälsan i Europa snabbt försämrades under den perioden. Orsaken var en omfattande ökning av sockerkonsumtion. Från de nya kolonierna i Karibien, med ett gynnsamt klimat för sockerrörsodling och tillgång till billig slavarbetskraft, strömmade sockret in i Europa. På 1640-talet fanns det till exempel över 50 sockerraffinaderier i Amsterdam.

Studerar man svenska kokböcker från den här tiden så är det lätt att konstatera att socker är en mycket vanlig ingrediens i matlagningen, så även i rätter vi idag aldrig skulle söta, till exempel viltstek, kokt fågel, löksoppa, kräfträtter och fiskgryta.

När man sedan under 1700-talet lärde sig raffinera socker ur sockerbetan så ökade bruket av socker än mer. I England steg sockerkonsumtionen med 1500 procent från år 1700 till år 1800.

En annan orsak till att användningen av tandborstar ökade måste också tillskrivas vetenskapliga landvinningar och att man under 1700-talet började förstå sambandet mellan tandvärk och det man stoppade i munnen. Nu upptäckte man att tandröta uppkom av bakterier.

Länge hade teorin att värken orsakades av tandmask levt kvar, därav uttrycket "maskstungna" tänder. Innan kunskapen om karies ökade och tandborsten blev gemene mans egendom fanns det otaliga huskurer för att hålla tandvärken borta. Sköljningar av olika slag var det vanligaste. Sköljvätskan kunde innehålla märkliga blandningar, med allt från alun, salt, honung och mynta till muslort, äggskal, fiskben och den egna urinen. Andra metoder var att röka ut värken med bolmört eller att försöka överföra värken via en spik till ett träd. En sista utväg, när värken blev för svår, var att dra ut de sjuka tänderna.

För Sveriges del var hovtandläkaren Joël Assur en föregångare när det gällde att sprida kunskap om hur tänderna skulle hållas rena. I skriften "Korrt underrättelse om dä mest vanliga TandSjukdomarna" från 1799, varnar han för sockrets påverkan och rekommenderar användning av tandborste och tandpasta.

Trots att tandborsten fick en ökad spridning under 1800-talet så var den fortfarande i första hand ett verktyg för de välbeställda. Det är inte förrän på 1940-talet, när de billiga nylontandborstarna gör sitt inträde på marknaden, som alla får råd att borsta tänderna

Sannolikt avspeglas detta också i vårt fynd. En mantalslängd som rör de boende i kvarteret Ormen år 1860 talar sitt tydliga språk. Vid den här tiden har kvarterets status sjunkit markant och vi möter många inneboende, arbetslösa före detta handlare, järnarbetare med mera och flera av dem fick magra extrainkomster genom att ha fosterbarn inhysta hos sig.

Men vi hittar några undantag, här finns två personer med hushåll som varit betydligt bättre bemedlade än de övriga. Det rör sig om domprosten C. O. Björling och bankkommissarien Gustav Wilhelm Schützerkrantz.

Det är väldigt sannolikt att vi kan knyta vår tandborste till någon av dessa välbeställda familjer.

Fyndet av vår tandborste gjordes endast några hundra meter ifrån den här välkända reklamskylten för tandkrämen Stomatol som urspungligen satt på den på gamla Katarinahissen. Stomatol var den första tandkrämen i Sverige som fanns på tub. Den lanserades år 1900. Bilden är från år 1933.