Den här månadens fynd utgörs av en liten skärva emaljmålat glas som vi hittade under våren i samband med arkeologiska undersökningar i anslutning till det område där handelsstråket Gröna gången låg på 1700-talet.

Den här bilden visar ett utsnitt ur en karta över Stockholm från 1771. Centralt i bilden kan man se var Gröna gången låg.

Det här är vår skärva från en glasbägare med emaljdekor. Fyndet kan dateras till 1700-talets andra hälft.

Typen av emaljmålning som återfinns på den här skärvan kallas i facklitteraturen på engelska för Peasant-type och på tyska för Volkstümlich vilket dels anspelar på en del av motiven men dels även antyder att det rör sig om en hantverkskvalitet av lite enklare slag. Variationen av motiv på dessa glasbägare var stor, ett populärt motiv var en duva som satt uppflugen på ett hjärta men även motiv i form av fabeldjur som räven och hönan. Annars förekom också avbildningar av bönder, slaktare, bagare, fåraherdar med mera. Motivet på vår skärva får närmast föras till kategorin blomstermotiv.

Här ser vi en glasbägare med ett motiv som liknar det vi har på vårt fynd. Bägaren är 8,9 cm hög. Bägaren dateras till 1750-1800. (CMoG 69.3.77. Gift of Jerome Strauss. Image licensed by The Corning Museum of Glass, Corning, NY (www.cmog.org), under CC BY-NC-SA 4.0.)

Glasen tillverkades i centrala och södra Tyskland (Thüringen och Bayern), i tjeckiska Böhmen samt i Österrike. Det fanns till exempel även en viss tillverkning i USA där tyska glasblåsare var verksamma. Eftersom motiven är så stereotypa så är det dock näst intill omöjligt att exakt precisera var de kommer ifrån.

Hur som helst nådde de stor popularitet och förekommer speciellt under senare delen av 1700-talet men även ett liten bit in i 1800-talet.

Vi har tidigare hittat skärvor med olika typer av emaljmålning och vi kan väl med visst fog säga att månadens fynd på ett ganska tydligt sätt visar hur emaljmåleriet sjunker i kvalitet över tid. De äldsta som kommit fram här vid Slussen är från 1300-talet och mycket exklusiva produkter från venetianska glasbruk.

Månadens fynd är ett bra exempel på de förändrade bordsvanor som ägde rum i Sverige under loppet av 1600-talet och början av 1700-talet vilket bland annat kom att märkas i hur man utformade matknivarna. I och med att gaffeln gjorde sitt intåg på matbordet i de mer förmögna hemmen så försvann också vanan att stoppa in matbitarna i munnen med fingrarna eller genom att spetsa dem på en knivspets. Därigenom behövde matknivens blad inte längre vara smalt och spetsigt, istället blev det sabelformiga bladet med uppsvängd, rundad spets populärt under 1700-talets första hälft.

Här kan vi se månadens fynd som är ett beslag till en så kallad gästabudskniv.

Vårt fynd utgörs av ett beslag till en så kallad gästabudskniv som blev mycket populära under 1700-talet. Gästabudsknivar kallades de därför att det var knivar man tog med sig när man var bortbjuden på middag, det var nämligen väldigt ovanligt att man kunde förvänta sig att värdfolket skulle kunna förse alla sina gäster med bestick. Gästabudsknivarna var fällbara och skaften vackert dekorerade med mässingsbeslag. Att vid tiden omkring år 1700 komma till en middag med en sådan kniv och en gaffel i ett etui var också ett sätt att också markera modernitet och status. Mot århundradet slut när bruket att använda gaffel var väl etablerat i borgliga kretsar tog man gärna med sig sina bestick på resor och vid värdshusbesök.

Så här kan vårt fynd en gång ha sett ut. Gästabudsknivarna kunde fällas ihop som en vanlig fällkniv. Bladets form är väldigt typisk och den typen börjar komma i bruk omkring år 1700.

Vårt fynd är av mässing och har sin ena ände utformad som ett stiliserat djurhuvud, sannolikt rör det sig om ett drakhuvud. Det finns omkring ett nittiotal gästabudsknivar av liknande slag i de svenska museisamlingarna och ofta har beslagen där just en utformning med ett stiliserat drakhuvud.

Här ser vi en gästabudskniv och en liten gaffel, bestick som man kunde ta med sig när man gick på fest.Många av de gästabudsknivar som finns i de svenska samlingarna tros vara tillverkade här i landet, sannolikt i Hälsingland eller Dalarna. Annars fanns också en stor tillverkning i Solingen i Tyskland och i engelska Sheffield.

Bruket att ha med sin egna matkniv dog i Sverige ut under 1800-talets första hälft och därmed försvann också gästabudsknivarna.

Vill du veta mer om gafflar så har vi tidigare skrivit om dem här på Slussenportalen, se vår artikel från augusti 2019: Klicka här

Sedan drygt en månad är vi i gång med att undersöka en del av Södermalmstorg som gränsar mot den forna vallgraven; här går idag tunnelbanans gröna och röda linje mellan Slussen och Gamla stan. Vi är nu nere på 1700-talet och undersöker delar av Klotgränd och Brunnsbacken samt lämningarna efter de 1700-talsbyggnader som bland annat hyste kafé Klotet och restaurang Pelikan. Mer om denna undersökning finns att läsa på Arkeologikonsults Facebooksida och Instagramkonto.

Klotgränd grävs fram.

Vid sidan av de omfattande undersökningarna på Södermalmstorg sker det arkeologiska insatser på flera andra områden inom Slussenprojektet. Mellan de forna slusskanalerna muddras det för fullt. I samband med detta så undersöker vi utvalda delar av massorna. Hitintills har vi tillvaratagit stora mängder fynd, framförallt från 1700-talet men även en del 1500-tals och 1600-tals fynd. Fynden domineras av keramik och glas som en gång kastats som sopor, men vi finner även en hel del kritpipor. Att det genom alla tider varit populärt att fiska vid Slussen illustreras tydligt av alla förlorade metkrokar som vi påträffar.

Här undersöks en del av alla muddringsmassor.

På bilden ser vi en mindre andel av alla de kritpipor som framkommit vid muddringen. En majoritet av piporna är så kallade revolutionspipor som Gustav III lät tillverka i propagandasyfte till minne av statskuppen den 19 augusti 1772.

I samband med att kajerna längs Munkbroleden byggs om har vi även fått tillfälle att dokumentera delar av en tidigare kaj från 1800-talets mitt.

Månadens fynd består av ett antal kakelfragment som en gång tillhört en mycket exklusiv kakelugn. Kaklen har haft dekorativa växtmotiv som målats med kraftiga gröna, blå och gula färger. Färgerna är så kallade starkeldsfärger vilket innebär att det rör sig om färgämnen i form av metalloxider som kunde målas direkt på den obrända glasyren och som tålde att brännas samtidigt med denna.

De här skärvorna av så kallat starkeldsmålat kakel har suttit i en exklusiv kakelugn från 1700-talets andra hälft. Till vänster syns en kakelugn från den tiden med likartat kakel, det kaklet var tillverkat av Rörstrand.

Den här typen av kakel blev moderna vid 1700-talets mitt och förekom nästan uteslutande i mycket förmögna hem, vilket innebär att vi här har ytterligare materiella belägg för det ekonomiska välstånd som då fanns här vid Slussen.

Fyndet gjordes när vi undersökte lämningarna efter de hus som en gång stått i kvarteret Ormen 18. Fragmenten kommer troligen från en och samma kakelugn och kan mycket väl kan ha stått i segelmakaren Fredrik Stangenbergs fastighet.

Kakel av den här typen tillhörde som sagt det mer exklusiva som fanns, det vanliga under 1700-talet var annars kakelugnar med släta grönglaserade kakel. De tycks ha utgjort något av en standardugn och det är den typ av kakel som vi oftast hittar när vi undersöker lämningar från tidsperioden här i kring. Vi kan också se sådana kakelugnar omnämnas i brandförsäkringshandlingarna från 1760- och 1780-talen för de fastigheter vi undersökt.

Det här är ett exempel på grönt 1700-talskakel som vi hittat här vid Slussen.

Månadens fynd kommer ifrån våra undersökningar vid Södra Slussplan. Nu vill vi visa upp fragment av sirapskrukor och toppsockerformar som kan dateras till 1700-talets andra hälft. Sirapskrukorna utgörs av invändigt glaserat rödgods medan toppsockerformarna är helt oglaserade. Det rör sig om produktionsavfall från tillverkning av toppsocker.

Månadens fynd utgörs av några av de skärvor till kärl som använts i samband med sockertillverkning någonstans i närheten av Slussen. Fynden kan dateras till 1700-talets andra hälft.

I början av 1740-talet anlades ett flertal sockerbruk i Stockholm och mot slutet av århundradet fanns det så många som tolv sockerbruk varav ett flertal låg på Södermalm. Våra fynd kommer från den produktion som bedrevs vid något av dessa. Vi kan tyvärr inte avgöra från vilket bruk, men det är sannolikt att det rör sig om något av de mest närliggande. Det ena grundades 1741 och fanns i kvarteret Midas på Lilla Nygatan 16 invid Mälartorget. Det andra var det så kallade Loheska bruket som hade etablerats kring sekelskiftet 1700. Det bruket var i flera decennier stadens enda sockerraffinaderi och låg i kvarteret Mälaren, i hörnet av Badstugatan mot Södermalmstorg och i fabriksberättelsen för år 1740 kan vi läsa att det stod ”i full flor”. På 1750-talet bytte bruket namn till Södermalms sockerbruk. I samband med den stora Mariabranden 1759 kom det att ödeläggas helt men återuppbyggdes igen på samma plats.

Det här är en ritning till sockerbruket vid Lilla Nygatan 16. Ritningen är från 1742 och finns på Stadsarkivet i Stockholm.

På den här kartbilden från 1773 återfinns den så kallade Sockerbrukstomten till vänster i bild. Själva bruket låg i tomtens sydöstra hörn, alldeles invid Bödelsbacken som vi känner som dagens Södermalmstorg.

Dessa tidiga sockerbruk var sockerraffinaderier där råsocker förädlades. Råvaran utgjordes av importerat råsocker från sockerplantager i framför allt Västindien där verksamheten drevs med slavarbetskraft. Socker var vid denna tid oerhört dyrt och något endast människor i samhällets övre skikt hade tillgång till.

Det här är en avbildning som visar hur slavarbetskraft används på en sockerrörsplantage på Antigua i Västindien år 1823.

Processen att utvinna socker ur sockerbetor odlade i Europa kom i gång först efter 1830 och då blev sockret också mycket billigare vilket ledde till att konsumtionen ökade explosionsartat i alla samhällsklasser.

Själva raffineringsprocessen bestod i att råsockret kokades, späddes med kalkvatten och blandades med äggvita eller oxblod. Därefter hälldes den trögflytande sirapen i toppsockerformar som hade ett hål i spetsen. Formarna ställdes med spetsen nedåt i avrinningskärl, sirapskrukor, så att sirapen skulle kunna rinna ner i dem. När det sedan endast fanns kvar kristalliserat socker i toppsockerformen togs sockret ur och ställdes att torka. Den karaktäristiska sockertoppsformen blev alltså till i samband med reningsprocessen. Socker såldes som sockertoppar ända fram till 1940-talet. 

Trots mängden av sockerbruk i Stockholm under 1700-talet så är arkeologiska fynden av sockerbrukskeramik få. Utöver våra fynd så påträffades det 2019 i kvar­teret Rosendal mindre på Södermalm stora mängder toppsockerformar och sirapskrukor från ett sockerbruk som var aktivt där från 1760-talet fram till 1832. Tre av de sirapskrukorna var stämplade ”SPEN­CERS PRESCOTT” vilket visar att de tillverkats i England. Godset i flera av toppsockerformarna från Rosendal var av så kallat cream ware vilket indikerar att även de kan vara importerade från brittiskt område.

Toppsockerformarna från Södra Slussplan är tillver­kade av oglaserad rödbrännande lera av samma typ som användes till traditionella inhemska kärl av röd­gods. På ett par fragment finns en stämpel som liknar en lilja. Vi har inte lyckats identifiera någon tillverkare med denna stämpel men det fanns tillverkare av sockerbrukskeramik i Stockholms när­het under andra halvan av 1700-talet. En möjlig produktionsplats skulle kunna vara Ulfsunda fabrique som låg i Ulvsunda i Bromma. Vi vet från skriftliga källor att den fabriken producerade sockerformar för Loheska brukets räkning åtminstone mellan år 1800 och in på 1810-talet.

Månadens fynd har just kommit tillbaka från konservering och är nu nästan i skick som nytt, så vi är glada att få visa upp det för er. Det rör sig om ett ganska ovanligt fynd i arkeologiska sammanhang - en fiskhåv. Den är tillverkad i ett stycke av en kraftig grangren som böjts till så att den fått formen av en håv. Det rör sig om ett riktigt fint hantverk. På grund av att stora delar av vårt undersökningsområde här vid Slussen vilar på en grusås så är bevaringsförhållandena inte speciellt gynnsamma för att kunna hitta fynd av organiskt material såsom trä, läder och textil. Det här fyndet gjorde vi i samband med att vi övervakade muddringsarbeten invid Saltsjöns strand.

Utifrån fyndomständigheterna så kan vi datera fiskhåven till 1700-talet.

Så här ser vår fiskhåv ut. Den är lite drygt 1 meter lång (1,05 m).

Fyndplatsen är intressant eftersom den har en anknytning till en av Stockholms två fiskmarknader, Södra Fiskaretorget som etablerats cirka 1660 och låg invid Söderströms utlopp i Saltsjön. Den andra låg vid Norrström.

Det var endast vid dessa fiskaretorg som färsk och levande fisk fick säljas. Hit fördes fisken av så kallade sumpfiskare som köpte upp fisk lokalt i skärgården och sedan tog in den i sumpar till staden. Sumpfiskarna var sedan 1636 organiserade i ett eget skrå, det så kallade Sumpfiskarämbetet, och hade från 1684 förtursrätt till att köpa upp all färsk fisk i skärgården, Mälaren och Hjälmaren för att föra in den till Stockholm.

När fiskelasten väl kom in till stan så flyttades den över till fasta fisksumpar. Så kanske tappades vår håv i vattnet i samband med en sådan omlastning av fisk?

År 1896 fångade en förbipasserande fotograf den livliga kommersen vid Södra Fiskaretorget (eller Fiskarehamnen som platsen då kallades). Här syns också en sumpskuta med hissat segel som nyss angjort bryggan och lossat sin last. (Objekt-ID: Stockholms stadsmuseum. Fotonummer: Fa 50393).

Månadens fynd utgörs av en stor mängd djurben som vi tidigare hittat i samand med att vi undersökte muddermassor som kom från Söderström.

Här ser vi en liten del av det slaktavfall som utgör månadens fynd. Benen påträffades i vattnet inte långt ifrån den plats där stadens södra slaktarhus låg på 1700-talet.

Med hjälp av de mynt och kritpipor som också fanns med i fyndmaterialet kan vi konstatera att benen dumpats där under perioden 1700-1750. På den tiden låg stadens södra slaktarhus här intill, så uppenbarligen har strömmen intill slaktarhuset fått tjäna som avstjälpningsplats för slaktresterna.

På den här kartbilden från 1771 har Södra slaktarhuset markerats in med gul färg.

I slaktarhusen hyrde slaktarämbetets medlemmar sina bodar och där bedrev de slakt, styckning och försäljning av kött, inälvor, hudar, skinn och horn. Någon tillverkning av charkuterivaror förekom inte, sådana framställdes istället av så kallade syltkvinnor eller sylthustrur, vilka köpte sina råvaror av slaktarna.

Slaktarna fick själva skaffa in de djur som skulle slaktas. När det gäller småboskap (kalvar, får, lamm, getter, killingar och svin) så köptes dessa ofta in från bönderna på gårdarna i landskapen närmast runt Stockholm. Storboskap (oxar, stutar, kor och kvigor) kunde också köpas in direkt av bönderna i närområdet, oftast skedde det i så fall i mindre partier om två eller tre djur. Huvudsakligen skaffades dock storboskapen in från mer avlägsna produktionsområden i Södermanland, Östergötland, Småland och Skåne genom köp på marknader.

Transporterna från marknaderna organiserades av slaktarna själva och de ägde oftast rum i form av oxdrifter som kunde omfatta ett hundratal djur. Utifrån skriftliga uppgifter i tullängder från åren 1746 och 1747 vet vi att huvuddelen av all storboskap fördes in till staden via Hornstull, där mötte sedan slaktarna upp.

Så här kan en oxdrift på väg till Stockholm ha sett ut. Målningen gjordes av Nils Andersson 1863. Nationalmuseet NM 935.

För att på ett någorlunda jämnt sätt kunna täcka upp konsumtionsbehovet av kött var slaktarna tvungna att under sommaren och hösten hålla en del av de slaktdjur som anlände till staden med de stora oxdrifterna på bete tills de skulle slaktas och under vintern och våren då tillförseln var knapp måste de hålla djuren på stall.

Nu har våra osteologer analyserat benen och kan konstatera att det mest rör sig om slaktavfall från nötkreatur. De tycks huvudsakligen ha slaktats vid en ålder av 2-2,5 år, så sannolikt rör det sig om stutar som för 300 år sedan fick bidra till stockholmarnas köttbehov .

Den osteologiska analysen visar att de ben vi hittade i Söderström till allra största delen var från nötkreatur men där fanns också en liten andel som kom från får/getter och svin.

Fältarbetet med undersökningen av Polhems sluss som vi berättade om i juli är nu avslutad. Nu har istället arbetet med att med iordningsställa all dokumentation som gjordes vid undersökningen tagit vid. Det rör sig om en stor mängd inmätningar, fotografier och beskrivningar av lämningarna som ska gås igenom och kvalitetssäkras innan själva rapportarbetet kan påbörjas.

Det arbete som nu pågår handlar mycket om att kontrollera och kvalitetssäkra fältdokumentationen. Här betraktar en av medarbetarna den digitala rekonstruktion som vi låtit göra.

Bilderna ovan visar en del av den digitala rekonstruktion av Polhems slusskonstruktion som gjorts som ett moment i dokumentationen.

Byggnationen vid Slussen är annars helt centrerad till att iordningsställa den nya bron som man planerar att öppna för trafik i slutet av september. Först därefter påbörjas nästa etapp av ombyggnationen vilket för vår del innebär att det inte kommer göras så mycket arbete i fält den närmaste tiden. Men helt lugnt blir det inte. Bland annat så kommer vi i mitten av september att följa muddringar vid Sjöbergsplan för en ny kajlinje. Där har vi stora förhoppningar på att finna ytterligare lämningar och fynd från medeltiden. Om dessa förhoppningar infrias kommer vi förhoppningsvis kunna rapportera om det i nästa månads Slussen på gång.

Nu är vi mitt i sommaren och trots semestertiderna fortsätter undersökningen av Polhemsslussen. För tillfället pågår nedmonteringen av ett flertal murar och samtidigt passar vi då på att dokumentera dessa. Detta ger oss en unik tillfällighet att skriva teknikhistoria i detalj eftersom vi nu får en klar bild av hur de olika murarna i den gamla slusskanalen en gång konstruerades vid mitten av 1700-talet.

Vi får nu tillfälle att detaljdokumentera hur den gamla Polhemsslussen byggdes vid mitten 1700-talet. Det blir ett fint bidrag till teknikhistorien.

På många ställen är murarna förankrade med olika typer av dragjärn. Några av dem är endast omkring en meter långa och fästade som krampor mellan kanalrännans fasadstenar och den bakomliggande muren, andra är cirka sju meter långa.

På en nivå som på 1700-talet låg knappt en meter över vattenytan hittar vi innanför fasaden dessutom flera kraftiga dragjärn som löper i kanalrännans längdriktning. De har sammanfogats med varandra och med hjälp av ett flertal järnkrampor fästs i fasadstenarna. Här kan vi se att dragjärnen dragits över med en tjock, seg tjärmassa som gjort att järnen nästan helt har klarat sig från rostangrepp.

Det är med andra ord ingen tvekan om att Polhem och hans manskap ville bygga en sluss som skulle hålla länge.

Här är ett av de kraftiga dragjärn som löper längs med hela insidan av slussrännans fasadstenar. För att få önskad längd så skarvades de ihop. Dragjärnen skulle garantera att murarna hölls ihop på ett säkert sätt.

En annan intressant detalj som dyker upp på flera ställen är så kallade stenhuggarmärken. Det är huggna signaturer i stenar som talade om vilken stenhuggare/verkstad som hade tillverkat stenarna. Hittills har initialerna L, SK, W och LB dykt upp på ett flertal stenar. Att stenhuggarna eller verkstäderna högg in sina signaturer på stenarna berodde på att man ville få rätt betalning för sitt arbete.

Det här är ett av de stenhuggarmärken (LB) som vi kunnat dokumentera.

Vi kommer att fortsätta dokumentationen av Polhemsslussen i några veckor till och räknar med att vara färdiga i mitten av augusti. Då återkommer vi med mer information.

Till dess önskar vi alla en skön sommar!

I ett par veckor i juni har vi kompletterat en tidigare undersökning av ytorna vid Karl Johans torg.

Torget – från mitten av 1800-talet – avgränsades vid anläggandet i norr av Nils Ericsons sluss, i söder av Polhems gamla slusskanal, i öster och väster av Östra respektive Västra slussgatan. Med sin ryttarstaty omgiven av grönytor och planteringar var det under sina glansdagar omvittnat som stadens ”…herrligaste torg…”, och här var torghandel, med undantag av fiskhandel, bannlyst. Under 1600-talet fram till 1800-talets början präglades området, med benämningen Slussholmen, desto mer av läget i Söderström. I söder var strömmen förvisso tämjd, först genom Kristinaslussen och sedan genom Polhems sluss. I norr forsade vattnet emellertid ännu genom den så kallade Kvarnströmmen. På Slussholmen samlades verksamheter som var vatten och vattenkraftsberoende; på pålar och stenkistor stod här kvarnar, slipverk, slaktarbodar, fiskarehus, saluhallar och magasin, och på den östra sidan av holmen fanns en fiskehamn.

Slipverket inringat vid Qvarnhusgränden på en karta från 1771.

Vid den tidigare undersökningen, som genomfördes 2017, påträffades delar av en byggnad som tolkades som ett slipverk från 1700-talet. Det framkom även lämningar efter vad som tolkades vara delar av ett tegelvalv.

Nederst i bilden syns en del av en tegelbyggd spis eller ugn intill en gråstensmur och ett stenlagt golv tillhörande slipverket.

Vid den kompletterande undersökningen fick vi chansen att titta närmare på slipverket, och nu hittade vi ett spisfundament täckt med rivningsmassor. I dessa fanns en ansenlig mängd med krossade flaskor, vilka typologiskt kunde dateras till slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Vi har således fått en datering av rivningen av byggnaden, som i sin tur visar att byggnaden har varit i bruk under en period då kartor från 1700-talet bekräftar att det har legat ett slipverk i området.

Rester efter en gråstensmur och ett tegelvalv norr om slipverket.

Hur var det då med lämningarna som tolkades som ett valv? Jo, mycket riktigt. Vi kunde schakta fram en kraftig gråstensmur, på vars krön det vilade ett tegelvalv. Det har således, i vinkel mot slipverket, legat en byggnad med valvslagen källare. I kartmaterialet från 1700-talet ligger emellertid en gränd, Qvarnhusgränden, på platsen för källaren. Mur och valv är alltså äldre än så, och de täcktes delvis av kullersten från gränden. I efterarbetet ska vi försöka att identifiera vilken källarförsedd byggnad det kan vara frågan om! Till detta återkommer vi.