Nu lämnar vi vintern bakom oss och den ljusa delen av dygnet är äntligen längre än den mörka. Det firar vi med att presentera ett fynd vi gjorde vid Södermalmstorg under sommaren 2022. Det hittades i lager som kan dateras till 1300-talets andra hälft. Fyndet kan helt klart beskrivas som mycket ovanligt, det rör sig nämligen om en ljusstake av järn. Medeltida ljusstakar påträffade i profana miljöer som vår är generellt väldigt sällsynta i Sverige. Den vi hittat är dessutom märkvärdigare än så, det rör sig nämligen om en så kallad reseljusstake som man kunnat fälla samman och ta med sig på resor. Ljusstaken har tre ihopfällbara ben och en rund ljusholk.

Det här är vår reseljustake så som den ser ut nu innan den konserverats. Ljusstaken har tre ben som kan fällas samman för att ta mindre plats när den transporteras. Ljusen har fästs i en rund holk. Fyndet hittades på en stenlagd yta i ett lager som tillkommit under 1300-talets andra hälft.

Oss veterligt så finns det bara ett liknande svenskt fynd, det gjordes i samband med en arkeologisk undersökning 1982 av den så kallade Trindborgen vid Brandalssund strax söder om Södertälje. Namnet Trindborgen är tidigast känt från 1805, men möjligen är denna borg istället känd som den medeltida Brandaborg som antas vara anlagd som ett försvarsverk för (Söder-)Tälje vid mitten på 1400-talet. Klart är i alla fall att ljusstakefyndet gjordes tillsammans med medeltida keramik och man hittade även spår efter armborsttillverkning på platsen.

Det finns oss veterligt bara en parallell till det fynd vi gjort, det påträffades vid en arkeologisk undersökning i den så kallade Trindborgen strax söder om Södertälje. Fyndet dateras till 1400-talet och finns idag i Historiska museets samlingar (föremålsnummer 459064), där vi hämtat den här bilden.

I från England finns det några publicerade fynd av reseljustakar, men inget som liknar vårt. Vi har inte heller lyckats hitta några andra europeiska paralleller i arkeologiska publikationer eller rapporter, så talet om att vårt fynd är mycket ovanligt är nog ingen överdrift.

När man hittar ljusstakar från hem i medeltida städer så brukar dessa i regel alltid kunna förknippas med tämligen välbärgade ägare. Lite vanligare är det att hitta enkla ljushållare som suttit fästa på en spetsad järnten. Dessa förekommer av två slag, dels med en vinklad ten, dels med en rak ten. De vinklade har varit stationärt fästa i någon av rummets väggar. De raka har sannolikt suttit fästa i en träfot och kunnat flyttas runt till där man bäst behövde belysning för stunden.

Vår ljusstake har som tidigare nämnts en så kallad holk, det var en typ av fästanordning för ljus som togs i bruk under hög- och senmedeltid. Äldre ljusstakar hade en fästanordning i form av en spetsig pik på vilken ljuset sattes fast.  Ljusen var antingen stöpta i vax eller talg.

Månadens fynd är ytterligare ett i raden av många spännande som hittats här vid Slussen, fynd som på ett bra sätt hjälper oss att tolka och förstå de olika miljöer vi undersöker.

Nu ska vi presentera ett fynd som borde ha funnit med bland månadens fynd för länge sedan, men som av någon anledning inte gör det. Fyndet är nog inte helt obekant ändå. Det rör sig om ett mycket speciellt glasfynd som påträffades vid Södermalmstorg, en exklusiv bägare av så kallad Aldrevandini-typ.

Så här ser våra märkvärdiga glasskärvor ut. De påträffades i lager som tillhört en gårdsbebyggelse vid Södermalmstorg från 1300-talets andra hälft.

Bägartypen är uppkallad efter den venetianske glasmästaren Aldrevandini, de tillverkades under en period som sträcker sig mellan åren 1250–1350. De är emaljdekorerade och vanligen gjorda av färglöst glas och sedan tidare känner man till några hundra fynd från olika delar av Europa. Från Stockholm finns fyra kända exempel i färglöst glas, två skärvor från Helgeandsholmen, en från Mynttorget, en från Storkyrkobrinken och en från kvarteret Kvasten på Norrmalm.

Men vår bägare är av blått glas vilket gör den ytterligt sällsynt, sammanlagt finns till dags dato bara ett tiotal andra kända fynd. De har hittats i Tyrolen och i Östersjöområdet (Greifswald, Lübeck, Stralsund, Viljandi) och i Sigtuna samt i Lödöse i Västergötland. Södermalmstorgsbägaren har en ursprunglig diameter på cirka 7 cm och den har haft en mynning som varit något utvidgad.

Till vänster i bild ser vi den berömda "The Aldrevandini Beaker" som finns i British Museums samlingar och till höger den unika Lübeckbägaren. Aldrevandinibägaren är 12,5 cm hög och den från Lübeck 9,5 cm.

Bägaren har varit dekorerat med gul, röd och vit emalj på utsidan. Nära mynningskanten har det löpt ett textband mellan gula och röda linjer. Av texten är endast en hel bokstav och fragment av ett par andra kvar (”…(G)I(S)…”). Möjligtvis har där stått namnet av mästaren som hade framställt bägaren (”MAGISTER * ME FECIT”). Vid sidan av några både sakrala och profana ordspråk var detta en typisk text för dessa bägare. Ytan har täckts med ett grindmönster bestående av röda horisontala och lodräta linjer. Rutorna mellan dessa linjer är dekorerade med emaljcirklar i olika färg och ruthörnen med vita eller gula emaljpunkter. Den här dekoren är mycket sällsynt och den enda kända parallellen är en blå bägare som är funnen i Lübeck och daterad till cirka år 1300.

Här har vi placerat in vår glasskärva med de fragmentariska resterna av en inskrift (G)I(S), som kan uttolkas som en del av textraden ”MAGISTER * ME FECIT” på Aldrevandinibägaren.

Med tanke på att våra blå glasskärvor dels har en mycket ovanlig ytdekor, dels en textrad så kan vi kanske fundera över om dessa skärvor rent av kommer från två olika glaskärl? Oavsett vilket så representerar ändå fyndet en del av den lyxkonsumtion som ägarna till denna 1300-talsgård ägnat sig åt. Det har vi tidigare också sett andra tecken på.

Vill ni se skärvorna i verkligheten så finns de utställda på Medeltidsmuseet här i Stockholm.

Nu har vi nått den tid då dygnet är som mörkast och vi kan fira midvintersolståndet. Från och med nu går vi mot ljusare tider. Det kan vi passa på att uppmärksamma med en liten keramikskärva i svartgods från Slussen. Skärvan har ursprungligen varit en del av en oljelampa som hjälpt till att sprida lite ljus i en byggnad på någon av tomterna i den äldsta förstadsbebyggelsen på Södermalm.

Här ser vi skärvan av en oljelampa som blivit månadens fynd nu i december. Vi ser den ur tre olika vinklar. Till vänster syns godsets karaktär som gör att vi anser skärvan vara av så kallad östersjötyp, i mitten ser vi den utvändiga ytan av oljelampan och till höger ser vi insidan.

Fyndet gjordes i ett soplager som avsatts i vattnet nere vid Saltsjöns strandkant vid tiden runt år 1300. Vi rör oss då i inledningsfasen till den hantverkarbebyggelse som flyttades hit från Stadsholmen (Gamla stan).

Oljelampor av keramik, i en svartgodstyp vi kallar för östersjökeramik, är inte speciellt vanliga fynd. I Sverige har de främst hittats i tidigmedeltida handels- och hantverksplatser. I Lunds kulturlager förekommer de från 1000-talets början. Här uppe i Mälardalen känner vi dem sedan tidigare från Enköping och Sigtuna. I Enköping dyker de upp i slutet av 1000-talet och blir sedan mer vanliga under framförallt 1100-talet men förkommer också på 1200-talet och möjligen en bit in på 1300-talet. De har hittats i bostadshus men också i bodliknande hus som kan ha hyst hantverk. I Sigtuna har fynden gjorts i anslutning till hantverksbebyggelse som kan dateras till 1100-talets slutskede och från första hälften av 1200-talet.

Vårt fynd ligger dateringsmässigt lite sent i förhållande till vad man tidigare har iakttagit. Generellt har det sagts att dessa oljelampor tagits ur bruk vid 1200-talets mitt, men det är nog ett antagande som vi får rucka lite på nu. Vi kan istället konstatera att de fortfarande använts åtminstone något eller några årtionden in på 1300-talet.

Utifrån till exempel de fynd som gjorts i Enköping går det att se att den typ av lampor vi har att göra med varit utformade som låga skålar som haft en ihålig fot. Inuti skålen fanns en liten upphöjning, en pigg, på vilken en veke kunde vila. Det var praktiskt att foten var ihålig, då kunde lampan fästas på en hög stav och på så vis sprida sitt sken i rummet på ett bättre sätt.

Det här är skärvor från några av de oljelampor som påträffades i kvarteret Fältskären i Enköping. Utifrån dessa har det arit möjligt att rekonstruera hur en oljelampa en gång sett ut. Rekonstruktionen har gjorts av Mikael Johansson, Arkeokeramikanalyser.

Som bränsle använde man olja, vax eller någon typ av fett, men här i Stockholm – i början av 1300-talet – så kan vi nog utgå ifrån att man använde sig av tranolja.

Framställning av tranolja skedde i de så kallade själabodarna eller tranbodarna som låg nere vid Saltsjön alldeles invid den äldsta förstadsbebyggelsen. Verksamheten där omnämns i ett diplom redan år 1305. Råvaran man använde var sälspäck som kokades till en olja, men man kunde även använda sig av fisk.

I samband med våra undersökningar har vi hittat resterna efter sådana tranbodar, men de var från 1500-talet då industrin ännu var i full gång.

Nere vid Saltsjöns strand hittade vi tidigare de här resterna efter två trankokningsbodar från 1500 talet. De stora stengrunderna är fundamenten till spisarna på vilka sälspäck kokades till tranolja. Oljan hade många olika användningsområden, inte minst som lysolja. Verksamheten på den här platsen finns omnämnd i skrift redan 1305.

Som vi konstaterat är vårt fynd från den tid då oljelampor i svartgods togs ur bruk. Exakt vad man kom att använda istället vet vi inte. Även oljelampor av sten, som framför allt användes i kyrkorna togs också ur bruk nu. Belysning kunde man inte klara sig utan, kanske ska vi rikta blickarna mot andra källor så som ljusstakar och blosshållare? Inte förrän under tidigmodern tid, under början av 1500-talet dyker nya oljelampor åter upp, men då av rödgods och senare även av järn.

Månadens fynd i november 2022 utgörs av ett medeltida mynt som hittades i en källare som grävdes ut på Södermalmstorg under den gångna sommaren.

Så här såg källaren ut som grävdes ut på Södermalmstorg sommaren 2022. Den har tillhört en bebyggelse som vi kan datera till 1300-talets andra hälft.

Det rör sig om ett ensidigt präglat silvermynt, närmare bestämt en så kallad brakteat.

Det här är vår brakteat som sannolikt präglats under Albrekt av Mecklenburgs regeringstid (1364-1389). Man kan ana att den präglats med ett S inom en slät ring och att bokstaven dessutom varit försedd med en krona.

Eftersom vårt fynd än så länge är okonserverat och inte i bästa skick så kan vi inte säkert avgöra vilken variant det rör sig om. Men det tycks som att brakteaten är försedd med ett krönt S inom slät ring. Den typen anses vara präglad i Stockholm och/eller Söderköping. Utifrån de stratigrafiska relationerna så är källaren byggd någon gång under 1300-talets andra hälft och myntet har mest sannolikt präglats under kung Albrekts regering.

Benämningen brakteat kommer från latinets bractea, vilket betyder tunn plåt. Mynten är mycket tunna och väger ibland bara bråkdelar av ett gram. Därför fordrades en särskild präglingsteknik. Den upphettade silverplåten lades mot ett mjukt underlag, oftast en läderbit. På andra sidan placerades en stamp som myntmästaren sedan slog på med en hammare. Det mjuka underlaget dämpade slaget och möjliggjorde den ensidiga präglingen. Brakteaterna är ofta så tunna att framsidans motiv kan ses i negativ relief på baksidan.

De första brakteaterna präglades i Thüringen och Sachsen under tidigt 1100-tal. Brakteatpräglingen spreds även till Danmark, Sverige, Norge, Baltikum, Polen, Ostpreussen, Böhmen-Mähren, Schweiz och Österrike. I Sverige började de präglas från 1150, en produktion som pågick fram till omkring 1520.

Brakteatens valör var vanligtvis en penning, vilket motsvarade 1/8 örtug, 1/24 öre eller 1/192 mark.

Vid den tiden vår källare var i bruk motsvarade en penning ungefär 7 kronor i dagens penningvärde och då fick en arbetare 12 penningar i betalning för ett dagsverke. Ville arbetaren köpa sig en höna fick han betala hela 72 penningar.

Månadens fynd är ett lite ovanligt fynd, det rör sig om en medeltida kam som är gjord av trä. Rent allmänt är det ganska ont om arkeologiska fynd av träföremål. Det beror huvudsakligen på att sådana föremål kräver syrefattiga bevaringsförhållanden, till exempel tjocka gödsellager eller att de påträffas i vatten. Utan sådana miljöer bryts organiskt material snabbt ner och försvinner.

Så här ser vår dubbelhelkam av trä ut. De bredare tänderna är cirka 4 cm långa och de smala tätt sittande tänderna är 3,5 cm långa. Kammen kan dateras till 1300-talets första häft.

I vårt fall rör det sig om en så kallad dubbelhelkam, vilket innebär att den är gjord i ett stycke och att den har tandning på två sidor. Den ena tandraden är tätare än den andra. Det absolut vanligaste är att den här typen av kammar är tillverkade av horn eller ben. Dubbelhelkammar av trä är mycket ovanliga. Tidigare har det bara hittats fem här i Stockholm, de påträffades i samband med undersökningarna på Helgeandsholmen. Dessutom finns det tre andra fynd från de arkeologiska undersökningar som gjordes i Slottsfjärden i Kalmar på 1930-talet.

Registerkort från Historiska museet som visar två av träkamsfynden från Kalmar Slottsfjärd.

Om vi söker oss österut till det medeltida Novgorod så kan vi hitta omkring fyrahundra träkammar av en typ som liknar vår kam. De arkeologiska undersökningarna i Novgorod är kända inte minst för alla sina fynd av träföremål eftersom bevaringsförhållandena där varit extremt goda. Utifrån den stratigrafiska kontexten så kan dessa kammar dateras till en period som sträcker sig från tidigt 1200-tal och sedan fram genom hela 1300-talet. Vi har kunnat datera vår kam utifrån den keramik som den påträffades tillsammans med till 1300-talets första hälft.

Kamtypen som sådan börjar annars dyka upp i nordeuropeiska sammanhang i början av 1000-talet. Om det beror på en ny syn på renlighet vet vi inte, men det är inte omöjligt. Nyheten med en fintandad del av kammen gjorde att den blev utmärkt att kamma bort löss med.

Huvudlus (Pediculus humanus capitis)Huvudlöss (Pediculus humanus capitis) angriper hårbotten. Honorna lägger sina ägg (gnetter) på enskilda hårstrån och tio dagar senare kläcks dessa till nymfer. Inom ytterligare två veckor har de utvecklats till vuxna löss. Både larver och vuxna lever av blod.

I analyser från Groningen i Nederländerna har man funnit både huvudlöss och gnetter som suttit fast mellan tänderna på kammar daterade till 1000-tal och fram till 1300-talet.

Etnologiska studier i Sverige tyder på att huvudlusen åtminstone under 1800-talet betraktades som en lindrig form av ohyra, nästan som att de var en statuslus bland lössen "huvelusa va vit och fin och liksom av ädlare ras". Det vanligaste sättet att befria sig från dessa snyltgäster var så kallad löskning, alltså handplockning. Som hjälpmedel kunde man då använda en bordskniv för att bena upp håret och skrapa hårbottnen med. Lössen föll ner på en bräda eller bricka och kunde klämmas ihjäl med kniven mot brädan. Luskadavren eldades sedan upp.Lusört (Delphinium staphisagria)

Man har också använt sig av olika typer av örtdekokter för att bli kvitt huvudlössen. Frön från lusört (Delphinium staphisagria) är till exempel ett klassiskt hjälpmedel mot huvudlöss. Enligt senmedeltida svenska läkeböcker har de söndermalts och blandats i olja alternativt jämte kvicksilver i brännvin.

En luskam av den typ vi hittat plockades fram vid mindre lusräfst och hjälpte till att hålla lössen under kontroll.

Månadens fynd består av två föremål som vi hittade i samband med genomgång av muddringsmassor från Saltsjön, invid Slussen på Södermalmssidan. Fynden kan dateras till 1300-talets andra hälft. Det ena föremålet är en träsula till en så kallad patina och det andra föremålet är en läderrem som varit fastspikad på träsulan och hållit fast den mot skon. Själva sulan hade en klack baktill och en upphöjning mitt under trampytan. Syftet med en patina var att den skulle skydda skorna mot smuts och väta.

Så här ser månadens fynd ut. Underst patinans träbotten och överst läderremman som hållit den på plats mot skon. Fynden gjordes separat så vi kan inte säkert säga att just de här suttit ihop, men de kom i samma fyndkontext och vi kan datera dem till 1300-talets andra hälft.

Med tanke på att renhållningen på stadens gator vid den här tiden kanske inte var av absolut toppklass så kunde det nog vara bra att försöka hålla sina fötter så rena och torra som möjligt. Fast frågan är nog hur effektivt det egentligen var. Dessutom kan man undra hur bekvämt det var att gå omkring med dem på ojämna och kanske isiga kullerstensgator.

Det var bland annat läderskor av den här typen som Södermalmstorgs innevånare hade på sina fötter under 1300-talets andra hälft och det var dem man ville skydda mot smuts och väta.

Till vänster ser vi en detalj ur Hieronymus Bosch målning "De sju dödssynderna" från ca.1480 där en falkenerare bär ett par pationor. Till höger syns Jan van Eycks mycket berömda målning "Makarna Arnolfinis trolovning" från 1434 där det står ett par pationor på golvet.Vi vet att det finns enstaka fynd av patinor redan från 1100-talet i London och att den typ vi hittat tycks ha blivit riktigt populära ute i Europa under andra hälften av 1300-talet. I våra svenska medeltidsstäder är de däremot mycket ovanliga fynd. Här i Stockholm har det bara hittats fyra liknande träbottnar tidigare, däremot har man hittat flera läderremmar som hört till patinor.

De äldsta skriftliga uppgifter vi kunnat hitta om tillverkning av patinor i Stockholm är från år 1440 då en Claus patinemakare omnämns.

I Stockholms stads tänkeböcker 1476 finner vi en Peder patinemakare, han omnämns under dramatiska omständigheter den 14 oktober då han dömptes till reep – alltså till hängning för tjuvnad.

Eftersom vi utifrån arkeologiska fynd vet att det funnits skomakare här i Stockholm långt innan de omnämns skriftligt så kan vi nog också ana att även patinemakare fanns här under 1300-talet och att de fynd vi gjort tillverkats här i stan.

Månadens fynd kommer från de undersökningar vi gjorde på Södermalmstorg våren 2015. Det rör sig om några ovanliga föremål som sällan påträffats i Sverige tidigare, fem beslag av järn.

Våra beslag påträffades huvudsakligen i lager som hörde till 1300-talets första hälft. Eftersom beslagen var mycket likartade men av olika storlek antog vi att de hört till en form av redskap som liksom beslagen varit proportionerliga och funnits i många olika storlekar. Vi tyckte därför att det var rimligt att tolka dem som doppskor till knivslidor. Det största beslaget kan till och med varit avsett för en svärdslida.

Så här ser våra mycket speciella beslag ut. Det längsta är cirka 21 cm långt och har sutttit som en doppsko på en knivslida till en stor kniv eller möjligen kanske till och med på en svärdslida.

Det var svårt att hitta några paralleller till våra fynd här i Sverige, men det fanns ett i viss mån liknande från Öland som pekade på ett ursprung i Baltikum eller Finland, därför ansågs det fyndet vara av baltisk typ. Nu har vi emellertid lyckats hitta ett exakt likadant fynd från västra Tyskland, det påträffades i den lilla staden Soest som ligger i Nordrhein-Westfalen 45 kilometer öster om Dortmund. Våra kollegor där har också tolkat sitt fynd som en doppsko till en knivslida. Med tanke på de slående likheterna så är det sannolikt att dessa doppskor alltså kommer från tyskt område. Det är heller inte särskilt förvånande med tanke på att många andra föremål i vårt digra fyndmaterial från 1300-talet också har sitt ursprung där. De tyska köpmännen som ju utgjorde en stor del av Stockholms befolkning ville helt enkelt omge sig med de ting de var vana vid och som utgjorde en del av deras identitet.

Förhoppningsvis kommer vi att hitta fler doppskor av den här typen när vi så småningom undersöker ytterligare delar av Södermalmstorgs medeltida bebyggelse.

Månadens fynd hittade vi i samband med undersökningar av muddringsmassor som utgjordes av lager som avsatts ute i Saltsjön. I det här fallet rör det sig om sopor som de boende kring Södermalmstorg en gång slängt i vattnet.

Så här såg det ut när muddermassorna kom upp från Saltsjöns botten. Där fanns mängder av intressanta fynd.

Just det här fyndet ingick i en stor mängd läder som vid närmare kontroll visade sig vara rester av medeltida skor. Vid en första anblick ser det kanske inte mycket ut för världen, men med hjälp av expertögon så visar det sig vara en del av en barnstövel från 1300-talets andra hälft.

Så här ser vårt läderfragment ut. Med en skoexperts hjälp är det möjligt att avgöra vad det rör sig om för skotyp och vad den har för datering.

Den här typen av stövel var mycket populär och är en av de vanligast förekommande när det gäller arkeologiska fynd av skor i Stockholm. Det var inte bara här i Stockholm den var populär utan den fanns i många andra städer runt om i Europa. Så vi kan konstatera att Södermalmsborna och stockholmarna hängde med bra i den högmedeltida modekarusellen.

Utifrån vårt fynd har våra skoexperter återskapat den barnstövel som en gång suttit på något barn som bott på Södermalmstorg under andra hälften av 1300-talet.

Mest sannolikt har stöveln tillverkats av någon skomakare på Stadsholmen. Det äldsta skriftliga belägg vi har för att det funnits skomakare här i Stockholm hittar vi i ett brev daterat till den 9 september 1337. Där omnämns att en man i Visby bland annat byter bort en gård vid skomakarnas gata. Tittar vi sedan i den så kallade skotteboken (skattelängden) från år 1470 så framgår det att då fanns 25 skomakare i staden och att skomakaryrket därmed var det tredje mest förekommande.

Så här ser brevet ut som omtalar skomakarnas gata i Stockholm år 1337. I brevet har vi lagt en ljus ram kring orden "in vico sutorum" som alltså utgör själva omnämnandet. Källa: SDHK nr 4359.

Vad föräldrarna fick betala när de köpte de nya stövlarna till sitt barn då under andra hälften av 1300-talet vet vi inte, men om vi rör oss lite fram i tid så finns det fler uppgifter. Enligt 1523 års arbetstaxa kostade ett par mansskor 9 örtugar. Vid ungefär samma tid tjänade en grovarbetare 4 örtugar. Det innebär alltså att priset för en sko då motsvarade cirka två och en halv dags arbete.

Den här månaden utgörs vårt fynd av förkolnad säd i form av skalkorn (med den latinska artbenämningen Hordeum vulgare var. vulgare). Fyndet gjordes i ett av de hus vi undersökte på Södermalmstorg under senvåren 2015 och det kan dateras till andra hälften av 1300-talet. Då, på 1300-talet, var skalkorn det vanligaste spannmål som odlades i Sverige.

Så här såg de förkolnade resterna av det mältade skalkornet ut.

Vad som gör det här fyndet spännande är att vi kan konstatera att många av kärnorna var groddade vilket indikerar att de var avsedda för ölframställning. I det steg vi påträffade dem hade de blötlagts för att gro vilket var det första steget i mältningsprocessen.

Olaus Magnus beskriver i sin ”Historia om de nordiska folken” hur mältningsarbetet ägde rum i mitten av 1500-talet: ”Man väljer sig ett lämpligt brädgolv, långt och brett. På detta lägges ett lager korn, 10 rugier eller 30 skäppor eller mer. Kornet stänkes med vatten under idelig omrörning, varav följden blir, att det på ett dygn mjuknar och börjar svälla. Efter en andra och tredje liknande omrörning skjuter det liksom rötter och tycks gro. Kornen klumpas härvid ihop sig och visa benägenhet att genast växa samman. Då utbredes det på brädgolvet och lämnas att torka i tre dygn.”

Det var så långt vårt korn hade hunnit i processen. Därefter skulle det ha rostats för att få ”en smak likt honung”, malas och sjudas i hett vatten, silas och smaksättas med humle innan det lagrades en tid för att bli ett gott drickbart öl som uppskattades av gästerna.

Det blir spännande när de arkeologiska fynden möter de skriftliga källorna. I vårt fall kan vi konstatera att huset vi undersökte hade haft ett trägolv av plankor, de brända kornen låg utspridda på golvet över en yta på 2,5 x 6,6 meter. Kornlagret varierade i tjocklek men var i genomsnitt cirka 5 centimeter tjockt. Räknar vi ut volymen på detta så visar det sig att man befinner sig nära de 30 skäppor som Olaus Magnus anger, även om det inte är en helt lätt beräkning att göra eftersom måttenheterna varierade en del från landsdel till landsdel.

Centralt i bilden syns lämningarna efter det mälthus (Kontextgrupp 27) som vi undersökte på Södermalmstorg våren 2015. I huset syns de brända resterna efter ett trägolv. Ovanpå golvet låg lagret med förkolnade skalkorn.

Hur det öl som skulle bryggas på vår gård vid Södermalmstorg skulle ha smaksatts vet vi inte men det mest troliga är att man tänkt sig tillsätta humle så som det omtalas hos Olaus Magnus. Under medeltiden dominerade nämligen humleöl i ett nordösteuropeiskt område med Baltikum, Polen och stora delar av norra Tyskland och östra Sverige medan porsöl dominerade i Holland, Danmark, västra Sverige och Norge. När vi kommer fram till 1500-talet (Olaus Magnus tid) så hade humleölet blivit det vanligaste även i väst.

Vårt fynd visar oss alltså att gårdens innevånare var i färd med att brygga öl men att man aldrig hann slutföra det. Varför inte? Jo, gården brann helt enkelt ner och ett fynd vi berättat om tidigare (se tidigare artikel) kanske ger oss en ledtråd till varför den brann. Det rör sig om ett mynt som hittades i raseringsmassorna efter branden. Myntet kunde dateras till Albrekt av Mecklenburgs tid som svensk kung 1364-1386 och nya specialstudier visar att vårt mynt hörde till de yngsta som Albrekt lät prägla, så sannolikt har det präglats alldeles i slutet av hans regeringstid vid mitten av 1380-talet. Men med tanke på att de politiska förhållandena i Stockholm var lite speciella i och med att stadens makthavare fortsatte att betrakta Albrekt som kung ända fram till september 1398 så kan myntet vi fann ha fortsatt att präglas i staden ända fram till dess.

Så med andra ord kan gården på Södermalmstorg ha bränts ner i samband med de stridigheter som uppstod när drottning Margaretas trupper belägrade staden. Så om gårdens innevånare hade påbörjat sin ölbryggning i september var tanken säkert att man ville ha ett gott öl till jul. Men så blev tyvärr aldrig fallet. Den storpolitiska maktkampen kom emellan.

Månadens fynd utgörs av en mängd takpannor som påträffades vid våra undersökningar på Södermalmstorg våren 2015.

Bland dessa takpannor från 1300-talets andra hälft kan vi överst i bild se några kupade munk- och nunnetegel. Nederst ligger några platta fjälltegel.

Takpannorna låg i omfattande rivningsmassor som kom från en bebyggelse som funnits där på platsen vid 1300-talets mitt och som sedan ödelades i en brand någon gång under slutet av 1380-talet. Det rör sig om lite olika former av takpannor, dels kupade sådana som kallas munk- och nunnetegel och dels flata sådana som kallas fjälltegel. Det här var mycket ovanliga byggnadsmaterial i Stockholm vid den tiden och vid tidigare undersökningar så har de främst påträffats i klostermiljöer och i anslutning till Stockholms slott. Så våra fynd avspeglar alltså en mycket speciell och välbärgad boendemiljö här invid Södermalmstorg, det är något vi också sett genom fynd av andra exklusiva byggnadsmaterial så som golvplattor av sandsten och kalksten liksom fönsterglas som importerats från Tyskland och Frankrike.

Vad gäller yttertaken i Stockholm var de vid den här tiden annars vanligen av torv och näver, och så var det långt fram i tiden. Olaus Magnus beskrev i ”Historia om de nordiska folken” som utgavs 1555 att trähusen i Sverige täcktes med näver och fyrkantiga torvtovor som sedan besåddes med havre eller korn, så att rötterna skulle hålla torven på plats. Att så var fallet i Stockholm även under början av 1600-talet framgår av en reseskildring som den holländska ämbetsmannen Anthonis Goeteeris skrev 1616:

”staden Stockholm tog sig vid ankomsten alldeles grön ut, där den låg mot bergen, ty husen har alla avplattade tak täckta av björknäver och grönskande grästorvor på samma sätt som bondstugorna i Ryssland. Taken används till bleke, och på en del låter man getter gå och beta/…/ över taken reser sig de mestadels helt vita skorstenarna, något som på avstånd tar sig mycket egendomligt ut”.

Bilden av Stockholm med sina gröna tak och vita skorstenar kan vi förresten se redan på Vädersolstavlan år 1535. Det var inte bara trähusen som hade torvtak utan även Stockholms rådhus var täckt med torv och näver så sent som 1567.

På den här vyn som är hämtad ur Vädersoltavlan från år 1535 ser vi ett Stockholm där i princip alla byggnader, även de murade, tycks ha torvtak och de karaktäristiska vita skorstenar som utländska besökare ofta förundrades över.