Nu när vårsolen har börjat lysa och temperaturen så sakteliga är på väg uppåt så koncentraras våra arkeologiska insatser till ett mörkt och dunkelt utrymme under den stående bron mellan Södermalm och Gamla stan. Platsen vi är på var tidigare Slussengaragets lokaler från 1930-talet. Men under garagets betonggolv hittar vi betydligt äldre konstruktioner.

Under golvet i det gamla Slussengaraget tar vi varsamt fram delarna av Christopher Polhems sluss från mitten av 1700-talet. På grund av den dammiga miljön använder vi andningsmasker.

Redan vid Stockholms tillkomst på 1200-talet var passagen mellan Mälaren och Saltsjön vid Söderström en viktig farled. I äldsta tid halades eller varpades skeppen genom strömmen vilket var ett både tidskrävande och mödosamt arbete. Passagen underlättades väsentligt på 1640-talet när stadens första sluss – Kristinaslussen – invigdes. Slussen blev en succé men ganska snart fick man problem med maskineri och slussportar som krävde ständiga reparationer. På 1720-talet var Kristinaslussen i så dåligt skick att staden insåg att den måste ersättas. En av dem som rådfrågades av stadens magistrat (styrelse) om hur man skulle gå till väga var uppfinnaren Cristopher Polhem, även kallad ”den svenska mekanikens fader”. Polhem, som då var i sextioårsåldern, svarade att det skulle ta fem år att bygga en ny sluss men att han inte kunde ta på sig att leda arbetet på grund av sin höga ålder och sviktande hälsa. Frågan stöttes och blöttes under många år och slutade till sist ändå med att Polhem upprättade ett kontrakt med staden om att bygga den nya slussen, då hade det hunnit gå tjugo år. I kontraktet skrevs det in att om Polhem själv inte kunde fullfölja projektet så skulle hans son Gabriel Polhem ta över. För att närmare kunna övervaka arbetets gång flyttade Polhem till den Dauerska malmgården som även var Carl Michael Bellmans födelsehus och låg i närheten av Maria kyrka på Södermalm.

På den här målningen av Anders Holm från 1780 avbildas Polhemsslussen med sina karaktäristiska röda torn vid broövergången.

Polhem fick aldrig se sin sluss i färdigt skick. Strax före sin död 1751 bars den då 89-årige Polhem i bärstol ner till den nya slussens botten där han som hedersbetygelse dubbades till kommendör i Nordstjärneorden.  Polhemsslussen invigdes den 2 maj 1755 och var då närmare 59 meter lång, 12,5 meter bred och 3,9 meter djup. Den var i drift i nästan hundra år, fram till 1850, då den ersattes av Nils Ericsons sluss. Men den gamla slusskanalen användes som avbördningskanal för Mälaren ända fram till 1930-talet då den slutligen fylldes igen i samband med ombyggnationen av Slussenområdet.

Panoramabild över en del av lämningarna efter Polhemsslussen från 1700-talet som vi fått fram.

Här ses en del av väggen i slussrännan från 1700-talet framgrävd.

Undersökningarna av Polhems sluss kommer fortsätta ett bra tag framöver och vi får säkert orsak att återkomma med nya spännande resultat även nästa månad.