Södermalmstorg 23 september 2020

På gång i september 2020

I avvaktan på att trafiken ska komma igång på den nya gyllene bron och att rivningen av de resterande delarna av Slussen ska påbörjas så har en stor del av vårt arbete under de senaste månaderna ägnats åt att skriva på de olika rapporter som allt fältarbete generat. Så har det också sett ut nu i september.

Vårt tidigare skrivarbete har resulterat i att ytterligare två publikationer nyligen har kunnat publiceras. Den ena är en rapport från de omfattande undersökningar vi gjorde i Katarinavägen hösten 2016. Där hittade vi vad som nästan såg ut som en hel ruinstad efter den tidigare bebyggelse som funnits i de delar av kvarteren Ormen och Glasbruket större som revs när Katarinavägen drogs fram på 1910-talet. När kvarteren bebyggdes under 1600-talets andra hälft var det många rika köpmän som valde att bosätta sig där men med tiden förändrades förhållandena av olika skäl och det som tidigare beskrivits som ett välmående och idylliskt område hade plötsligt under det sena 1800-talet blivit en slum präglad av misär och trångboddhet. Genom århundradena möter vi i kvarteren massor av människor, här bodde handelsmän, segelmakare, blockmakare, företrädare för adeln, fattigänkor, sjökaptener och till och med en pirat. I rapporten behandlas och avbildas också ett varierat och intressant fyndmaterial.

På gång 2020 09 23 72dpi 900 600.JPGDet här är våra nya publikationer från Slussenprojektet.

 

Den andra publikationen är en rapport från ett vetenskapligt seminarium som vi höll på Medeltidsmuseet våren 2018. Det seminariet hade sin utgångspunkt i de spektakulära fynd som gjordes i samband med våra undersökningar vid Södermalmstorg från hösten 2013 till försommaren 2015. Diskussionsinläggen som nu alltså publiceras berör övergripande frågor om Stockholms plats i urbaniseringsprocessen, staden som idé samt möjligheten att utifrån byggnadskultur och föremålsfynd eventuellt kunna spåra befolkningens olika etniska tillhörigheter eller sociala skillnader.

Intressant läsning utlovas!

Båda publikationerna finns att ladda ner i digitalt format.

Den om utgrävningarna på Katarinavägen hittas här: Klicka här

Den från det vetenskapliga seminariet finns här:  Klicka här

 

 

 

Månadens fynd 28 augusti 2020

Månadens fynd - augusti 2020

Månadens fynd utgörs av en stor mängd djurben som vi tidigare hittat i samand med att vi undersökte muddermassor som kom från Söderström.

Slaktavfall korr 72 900 600Här ser vi en liten del av det slaktavfall som utgör månadens fynd. Benen påträffades i vattnet inte långt ifrån den plats där stadens södra slaktarhus låg på 1700-talet.

 

Med hjälp av de mynt och kritpipor som också fanns med i fyndmaterialet kan vi konstatera att benen dumpats där under perioden 1700-1750. På den tiden låg stadens södra slaktarhus här intill, så uppenbarligen har strömmen intill slaktarhuset fått tjäna som avstjälpningsplats för slaktresterna.

Brolin 1771På den här kartbilden från 1771 har Södra slaktarhuset markerats in med gul färg.

 

I slaktarhusen hyrde slaktarämbetets medlemmar sina bodar och där bedrev de slakt, styckning och försäljning av kött, inälvor, hudar, skinn och horn. Någon tillverkning av charkuterivaror förekom inte, sådana framställdes istället av så kallade syltkvinnor eller sylthustrur, vilka köpte sina råvaror av slaktarna.

Slaktarna fick själva skaffa in de djur som skulle slaktas. När det gäller småboskap (kalvar, får, lamm, getter, killingar och svin) så köptes dessa ofta in från bönderna på gårdarna i landskapen närmast runt Stockholm. Storboskap (oxar, stutar, kor och kvigor) kunde också köpas in direkt av bönderna i närområdet, oftast skedde det i så fall i mindre partier om två eller tre djur. Huvudsakligen skaffades dock storboskapen in från mer avlägsna produktionsområden i Södermanland, Östergötland, Småland och Skåne genom köp på marknader.

Transporterna från marknaderna organiserades av slaktarna själva och de ägde oftast rum i form av oxdrifter som kunde omfatta ett hundratal djur. Utifrån skriftliga uppgifter i tullängder från åren 1746 och 1747 vet vi att huvuddelen av all storboskap fördes in till staden via Hornstull, där mötte sedan slaktarna upp.

Nils Andersson 1863 Oxdrift från Småland NM 935 korrSå här kan en oxdrift på väg till Stockholm ha sett ut. Målningen gjordes av Nils Andersson 1863. Nationalmuseet NM 935.

 

För att på ett någorlunda jämnt sätt kunna täcka upp konsumtionsbehovet av kött var slaktarna tvungna att under sommaren och hösten hålla en del av de slaktdjur som anlände till staden med de stora oxdrifterna på bete tills de skulle slaktas och under vintern och våren då tillförseln var knapp måste de hålla djuren på stall.

Nu har våra osteologer analyserat benen och kan konstatera att det mest rör sig om slaktavfall från nötkreatur. De tycks huvudsakligen ha slaktats vid en ålder av 2-2,5 år, så sannolikt rör det sig om stutar som för 300 år sedan fick bidra till stockholmarnas köttbehov .

Tabell Den osteologiska analysen visar att de ben vi hittade i Söderström till allra största delen var från nötkreatur men där fanns också en liten andel som kom från får/getter och svin.

 

 

 

 

 

 

Stadsgården 21 augusti 2020

På gång i augusti 2020

Fältarbetet med undersökningen av Polhems sluss som vi berättade om i juli är nu avslutad. Nu har istället arbetet med att med iordningsställa all dokumentation som gjordes vid undersökningen tagit vid. Det rör sig om en stor mängd inmätningar, fotografier och beskrivningar av lämningarna som ska gås igenom och kvalitetssäkras innan själva rapportarbetet kan påbörjas.

ArbetsbildDet arbete som nu pågår handlar mycket om att kontrollera och kvalitetssäkra fältdokumentationen. Här betraktar en av medarbetarna den digitala rekonstruktion som vi låtit göra.

Polhemslussen ovan 72dpi 900 600

Polhemslussen fr sidan 72dpi 900 600Bilderna ovan visar en del av den digitala rekonstruktion av Polhems slusskonstruktion som gjorts som ett moment i dokumentationen.

 

Byggnationen vid Slussen är annars helt centrerad till att iordningsställa den nya bron som man planerar att öppna för trafik i slutet av september. Först därefter påbörjas nästa etapp av ombyggnationen vilket för vår del innebär att det inte kommer göras så mycket arbete i fält den närmaste tiden. Men helt lugnt blir det inte. Bland annat så kommer vi i mitten av september att följa muddringar vid Sjöbergsplan för en ny kajlinje. Där har vi stora förhoppningar på att finna ytterligare lämningar och fynd från medeltiden. Om dessa förhoppningar infrias kommer vi förhoppningsvis kunna rapportera om det i nästa månads Slussen på gång.

 

 

 

Månadens fynd 24 juli 2020

Månadens fynd - juli 2020

Den här månadens fynd handlar om väldoft. När vi hösten 2016 undersökte de huslämningar som fanns kvar av kvarteret Ormen 18 så hittade vi i ett av rummen en mängd trasiga parfymflaskor. Fynden kan grovt dateras till perioden 1781-1850. Totalt rör det sig om minst 25 smala långhalsade (5-8cm) flaskor med bottnar som hade en diameter på cirka tre centimeter. De flesta glasen skiftar i färg mellan ljust och mörkt grönt men vi har också några flaskor i djupaste blått. Skillnader i detaljer i själva glasmassan visar att flaskorna tillverkats i flera olika glashyttor.

Parfymflaskor Kv. Ormen Fas 3. tidigt 1800 tal.Det här är exempel på hur parfymflaskorna från kvarteret Ormen såg ut. Det rör sig alltså om smala smäckra glasflaskor som har en bottendiameter på cirka 3 cm, halsarna är 5-8 cm långa. Alla kan grovt dateras till 1781-1850.

 

Vanligtvis så användes den här typen av standardiserade flaskor först och främst som Eau de Cologne-flaskor. Eau de Cologne togs fram av italienaren Johan Maria Farina år 1709. Han hade sin verksamhet som apotekare i Köln, därav namnet på parfymen (på tyska benämns den också  Kölnisch Wasser).

Farinas nya parfym hade en doft som låg helt rätt i tiden, nu föredrog man lättare dofter med inslag av bergamott, citron och örter som lavendel. Eau de Cologne blev mycket populär och spreds vida omkring.

Ordet Eau-de-Cologne finns belagt på svenska för första gången vid tiden omkring 1760 och första gången vi hittar det i några tidningar så är det i Dagligt Allehanda onsdagen den 26 juni 1771 där vi får veta att en handlare på Regeringsgatan här i Stockholm har fått in ett parti med extra fin Eau de Cologne (Eau Admirable de Cologne) som kan köpas i butelj eller flaskor.

Letar vi vidare i de svenska tidningarna så är det mycket märkbart hur parfymen från Köln alltmer ökar i popularitet under 1800-talet, speciellt från 1830-talet och fram till 1850-talet, alltså ifrån den period som våra flaskor kommer.

Diagram. Omnämnaden om Eau de cologne i svenska tidningar 1800 1850. KB. 72dpi 900Det här diagrammet visar omnämnaden om Eau de cologne i svenska tidningar under perioden 1800-1850. Det är märkbart hur frekvensen ökar under 1830-talet. Källa:KB.

 

I Svenska Akademins ordbok hittar vi följande kanske lite mindre smickrande citat från år 1892:

”Kom inte hit! — Du luktar ju eau de cologne, som en riktig aktris”.

Nåja, även om det har bott många intressanta och bemärkta personer i kvarteret Ormen (inklusive en pirat) så känner vi ändå inte till några aktriser härifrån. Vi misstänker istället att vårt fynd kommer från resterna av någon diversehandlares lager och att det alltså inte är ett resultat av någons privata förbrukning.

Kanske har vår diversehandlares sortiment i kvarteret Ormen sett ut som i den här annonsen i Aftonbladet den 27 januari 1832, där F.A. Lincke gör reklam för sina varor?

Aftonbladet 1832 01 27 72dpi 900 ver.2Annons i Aftonbladet den 27 januari 1832.

 

 

 

 

Slusskajen/Slussplan 17 juli 2020

På gång i juli 2020

Nu är vi mitt i sommaren och trots semestertiderna fortsätter undersökningen av Polhemsslussen. För tillfället pågår nedmonteringen av ett flertal murar och samtidigt passar vi då på att dokumentera dessa. Detta ger oss en unik tillfällighet att skriva teknikhistoria i detalj eftersom vi nu får en klar bild av hur de olika murarna i den gamla slusskanalen en gång konstruerades vid mitten av 1700-talet.

IMG 2359 korr 72dpi 900 600Vi får nu tillfälle att detaljdokumentera hur den gamla Polhemsslussen byggdes vid mitten 1700-talet. Det blir ett fint bidrag till teknikhistorien.

 

På många ställen är murarna förankrade med olika typer av dragjärn. Några av dem är endast omkring en meter långa och fästade som krampor mellan kanalrännans fasadstenar och den bakomliggande muren, andra är cirka sju meter långa.

På en nivå som på 1700-talet låg knappt en meter över vattenytan hittar vi innanför fasaden dessutom flera kraftiga dragjärn som löper i kanalrännans längdriktning. De har sammanfogats med varandra och med hjälp av ett flertal järnkrampor fästs i fasadstenarna. Här kan vi se att dragjärnen dragits över med en tjock, seg tjärmassa som gjort att järnen nästan helt har klarat sig från rostangrepp.

Det är med andra ord ingen tvekan om att Polhem och hans manskap ville bygga en sluss som skulle hålla länge.

IMG 2385 2 korr 72dpi 900 600Här är ett av de kraftiga dragjärn som löper längs med hela insidan av slussrännans fasadstenar. För att få önskad längd så skarvades de ihop. Dragjärnen skulle garantera att murarna hölls ihop på ett säkert sätt.

 

En annan intressant detalj som dyker upp på flera ställen är så kallade stenhuggarmärken. Det är huggna signaturer i stenar som talade om vilken stenhuggare/verkstad som hade tillverkat stenarna. Hittills har initialerna L, SK, W och LB dykt upp på ett flertal stenar. Att stenhuggarna eller verkstäderna högg in sina signaturer på stenarna berodde på att man ville få rätt betalning för sitt arbete.

IMG 2441 korr 72dpi 900 600Det här är ett av de stenhuggarmärken (LB) som vi kunnat dokumentera.

 

Vi kommer att fortsätta dokumentationen av Polhemsslussen i några veckor till och räknar med att vara färdiga i mitten av augusti. Då återkommer vi med mer information.

Till dess önskar vi alla en skön sommar!

 

 

 

 

Månadens fynd 28 Maj 2020

Månadens fynd - maj 2020

Månadens fynd kommer från en undersökning vi gjorde vid Slussplan våren 2017. Då hittade vi en mängd ostronskal i lager från mitten av 1700-talet.

Ostronfynd FI 2511 5746 FI 2709 12081Våra ostronskal utgör resterna efter en utsökt måltid som någon av stadens välbärgade borgare spisat vid mitten av 1700-talet.

 

Vid den tiden var ostron en uppskattad delikatess inte minst inom hovet, men även inom adeln och de mer välbeställda skikten av borgarklassen. I 1700-talets kokböcker kan vi se att ostronen spelade en viktig roll vid finare tillställningar och att de ofta åts stekta eller kanske snarare gratinerade och i form av raguer och pastejer. I ett recept från 1736 beskriver Reinerus Broocman i sin kokbok En fullständig Swensk Hus-Hålds-Bok hur tillagningen av ostron kunde gå till:

”Sedan the äro upbrutne tager man the största skalen och lägger them uti, sedan tager litet bröd, Muskotblomma och Smör, när the äro vtkokade ther med sätter man Renskt Win på elden och låter blifwa warm, när thet kokar vp, öser man ther af på them, efter hand, men achtar at the intet blifwa torra, och så länge får man ösa på them till thes the blifwa bruna kring om skalen, och tå äro the färdiga.”

 

En stor anledning till att ostron betraktades som exklusiva berodde på att de inte var helt lätta att få tag på utan måste importeras från havsvattnen västerut. Under 1700-talet var till exempel det nordtyska Holstein mycket berömt för sina utsökta ostron från Nordsjön.

Ostronen importerades dels som ”friska” dvs. färska och dels som insaltade. De färska ostronen lades i vattenfyllda tunnor, de andra lades in i salt, peppar och lagerblad och förpackades i mindre kaggar.

År 1725 importerades exempelvis 11 500 färska och 63,5 kaggar med saltade ostron till Stockholm.

Men vi hade även ett svenskt ostronfiske i Stigfjorden norr om Tjörn på västkusten som tagit fart redan på 1600-talet och Uddevalla var ett viktigt centrum för denna handel. Den större delen av dessa fångster gick till det svenska hovet, här fanns krav på leveranser var fjortonde dag både vår och höst.

Från västkusten transporterades de av särskilda ostronfarare som enligt gästgivareordningen 1734 hade rätt att använda gästgivareskjuts, vilket var ett privilegium som de delade med hummerfararna och de norrländska fågelbönderna. I en sådan kontext blir tydligt vad som ingick i den rike mannens måltid och den överdådiga bild som tidens konstnärer ger oss i sina stilleben träder nu fram.

Joris van Son Still life with fruit basket lobster and oysters Ett överdådigt bord enligt tidens ideal så som det avbildats av den flamländske konstnären Joris van Son. Nere till vänster i bild ser vi de eftertraktade ostronen.

Vårt fynd den här månaden utgör alltså resterna efter en del av den burgna överklassens konsumtion i 1750-talets Stockholm.

 

 

 

 

Slusskajen/Slussplan 25 Maj 2020

På gång i maj 2020

Bild 2. Slussrännan 72dpi 900 600
Här pågår arbete med att ta fram Polhems gamla slussränna.

 

Så här i slutet av maj börjar vi avsluta dokumentationen av Polhems gamla sluss. Inmätningar, fasadritningar och 3D-fotograferingar är i det närmaste avklarade och det är nu dags att påbörja borttagandet av den konstruktion som stått där sedan den 2 maj 1755. Under tiden vi arbetat med vår dokumentation har vi haft en hel del besök. Tekniska museet har varit här, likaså har massmedia uppmärksammat lämningarna. Här kan ni lyssna på vad som sades i Sveriges Radios inslag i P4 Direkt. Klicka här

Bild 1. Slussrännan. 72dpi 900 600
Här syns den södra väggen i slussrännan från 1750-talet.

 

En del av stenmaterialet från 1700-talets sluss kommer att återanvändas i de konstnärliga gestaltningar som kommer att pryda Nya Slussen och idag var konstnärerna på besök för att bekanta sig med platsen och det material de ska arbeta med.

Bild 4. Slussanläggningen. 72dpi 900 600Hela den gamla slussenanläggningen från Polhems tid har dokumenterats av en byggnadsarkeolog.

 

I övrigt har maj varit en ganska lugn månad vad beträffar fältarbete här vid Slussen, däremot har vi parallellt fortsatt med rapportarbete från våra tidigare undersökningar.

 

 

 

 

Månadens fynd 29 april 2020

Månadens fynd - april 2020

Den här månaden utgörs vårt fynd av förkolnad säd i form av skalkorn (med den latinska artbenämningen Hordeum vulgare var. vulgare). Fyndet gjordes i ett av de hus vi undersökte på Södermalmstorg under senvåren 2015 och det kan dateras till andra hälften av 1300-talet. Då, på 1300-talet, var skalkorn det vanligaste spannmål som odlades i Sverige.

Mältat skalkornSå här såg de förkolnade resterna av det mältade skalkornet ut.

 

Vad som gör det här fyndet spännande är att vi kan konstatera att många av kärnorna var groddade vilket indikerar att de var avsedda för ölframställning. I det steg vi påträffade dem hade de blötlagts för att gro vilket var det första steget i mältningsprocessen.

Olaus Magnus beskriver i sin ”Historia om de nordiska folken” hur mältningsarbetet ägde rum i mitten av 1500-talet: ”Man väljer sig ett lämpligt brädgolv, långt och brett. På detta lägges ett lager korn, 10 rugier eller 30 skäppor eller mer. Kornet stänkes med vatten under idelig omrörning, varav följden blir, att det på ett dygn mjuknar och börjar svälla. Efter en andra och tredje liknande omrörning skjuter det liksom rötter och tycks gro. Kornen klumpas härvid ihop sig och visa benägenhet att genast växa samman. Då utbredes det på brädgolvet och lämnas att torka i tre dygn.”

Det var så långt vårt korn hade hunnit i processen. Därefter skulle det ha rostats för att få ”en smak likt honung”, malas och sjudas i hett vatten, silas och smaksättas med humle innan det lagrades en tid för att bli ett gott drickbart öl som uppskattades av gästerna.

Det blir spännande när de arkeologiska fynden möter de skriftliga källorna. I vårt fall kan vi konstatera att huset vi undersökte hade haft ett trägolv av plankor, de brända kornen låg utspridda på golvet över en yta på 2,5 x 6,6 meter. Kornlagret varierade i tjocklek men var i genomsnitt cirka 5 centimeter tjockt. Räknar vi ut volymen på detta så visar det sig att man befinner sig nära de 30 skäppor som Olaus Magnus anger, även om det inte är en helt lätt beräkning att göra eftersom måttenheterna varierade en del från landsdel till landsdel.

Mälthus - Kontextgrupp 27Centralt i bilden syns lämningarna efter det mälthus (Kontextgrupp 27) som vi undersökte på Södermalmstorg våren 2015. I huset syns de brända resterna efter ett trägolv. Ovanpå golvet låg lagret med förkolnade skalkorn.

 

Hur det öl som skulle bryggas på vår gård vid Södermalmstorg skulle ha smaksatts vet vi inte men det mest troliga är att man tänkt sig tillsätta humle så som det omtalas hos Olaus Magnus. Under medeltiden dominerade nämligen humleöl i ett nordösteuropeiskt område med Baltikum, Polen och stora delar av norra Tyskland och östra Sverige medan porsöl dominerade i Holland, Danmark, västra Sverige och Norge. När vi kommer fram till 1500-talet (Olaus Magnus tid) så hade humleölet blivit det vanligaste även i väst.

Vårt fynd visar oss alltså att gårdens innevånare var i färd med att brygga öl men att man aldrig hann slutföra det. Varför inte? Jo, gården brann helt enkelt ner och ett fynd vi berättat om tidigare (se tidigare artikel) kanske ger oss en ledtråd till varför den brann. Det rör sig om ett mynt som hittades i raseringsmassorna efter branden. Myntet kunde dateras till Albrekt av Mecklenburgs tid som svensk kung 1364-1386 och nya specialstudier visar att vårt mynt hörde till de yngsta som Albrekt lät prägla, så sannolikt har det präglats alldeles i slutet av hans regeringstid vid mitten av 1380-talet. Men med tanke på att de politiska förhållandena i Stockholm var lite speciella i och med att stadens makthavare fortsatte att betrakta Albrekt som kung ända fram till september 1398 så kan myntet vi fann ha fortsatt att präglas i staden ända fram till dess.

Så med andra ord kan gården på Södermalmstorg ha bränts ner i samband med de stridigheter som uppstod när drottning Margaretas trupper belägrade staden. Så om gårdens innevånare hade påbörjat sin ölbryggning i september var tanken säkert att man ville ha ett gott öl till jul. Men så blev tyvärr aldrig fallet. Den storpolitiska maktkampen kom emellan.

 

 

 

 

Slusskajen/Slussplan 28 april 2020

På gång i april 2020

Nu när vårsolen har börjat lysa och temperaturen så sakteliga är på väg uppåt så koncentraras våra arkeologiska insatser till ett mörkt och dunkelt utrymme under den stående bron mellan Södermalm och Gamla stan. Platsen vi är på var tidigare Slussengaragets lokaler från 1930-talet. Men under garagets betonggolv hittar vi betydligt äldre konstruktioner.

ArbetsbildUnder golvet i det gamla Slussengaraget tar vi varsamt fram delarna av Christopher Polhems sluss från mitten av 1700-talet. På grund av den dammiga miljön använder vi andningsmasker.

 

Redan vid Stockholms tillkomst på 1200-talet var passagen mellan Mälaren och Saltsjön vid Söderström en viktig farled. I äldsta tid halades eller varpades skeppen genom strömmen vilket var ett både tidskrävande och mödosamt arbete. Passagen underlättades väsentligt på 1640-talet när stadens första sluss – Kristinaslussen – invigdes. Slussen blev en succé men ganska snart fick man problem med maskineri och slussportar som krävde ständiga reparationer. På 1720-talet var Kristinaslussen i så dåligt skick att staden insåg att den måste ersättas. En av dem som rådfrågades av stadens magistrat (styrelse) om hur man skulle gå till väga var uppfinnaren Cristopher Polhem, även kallad ”den svenska mekanikens fader”. Polhem, som då var i sextioårsåldern, svarade att det skulle ta fem år att bygga en ny sluss men att han inte kunde ta på sig att leda arbetet på grund av sin höga ålder och sviktande hälsa. Frågan stöttes och blöttes under många år och slutade till sist ändå med att Polhem upprättade ett kontrakt med staden om att bygga den nya slussen, då hade det hunnit gå tjugo år. I kontraktet skrevs det in att om Polhem själv inte kunde fullfölja projektet så skulle hans son Gabriel Polhem ta över. För att närmare kunna övervaka arbetets gång flyttade Polhem till den Dauerska malmgården som även var Carl Michael Bellmans födelsehus och låg i närheten av Maria kyrka på Södermalm.

Röda Slussen 1780På den här målningen av Anders Holm från 1780 avbildas Polhemsslussen med sina karaktäristiska röda torn vid broövergången.

 

Polhem fick aldrig se sin sluss i färdigt skick. Strax före sin död 1751 bars den då 89-årige Polhem i bärstol ner till den nya slussens botten där han som hedersbetygelse dubbades till kommendör i Nordstjärneorden.  Polhemsslussen invigdes den 2 maj 1755 och var då närmare 59 meter lång, 12,5 meter bred och 3,9 meter djup. Den var i drift i nästan hundra år, fram till 1850, då den ersattes av Nils Ericsons sluss. Men den gamla slusskanalen användes som avbördningskanal för Mälaren ända fram till 1930-talet då den slutligen fylldes igen i samband med ombyggnationen av Slussenområdet.

PanoramaPanoramabild över en del av lämningarna efter Polhemsslussen från 1700-talet som vi fått fram.

KanalväggHär ses en del av väggen i slussrännan från 1700-talet framgrävd.

 

Undersökningarna av Polhems sluss kommer fortsätta ett bra tag framöver och vi får säkert orsak att återkomma med nya spännande resultat även nästa månad.

 

 

 

 

Månadens fynd 31 mars 2020

Månadens fynd - mars 2020

Månadens fynd utgörs av en mängd takpannor som påträffades vid våra undersökningar på Södermalmstorg våren 2015.

Taktegel 1350 talBland dessa takpannor från 1300-talets andra hälft kan vi överst i bild se några kupade munk- och nunnetegel. Nederst ligger några platta fjälltegel.

Takpannorna låg i omfattande rivningsmassor som kom från en bebyggelse som funnits där på platsen vid 1300-talets mitt och som sedan ödelades i en brand någon gång under slutet av 1380-talet. Det rör sig om lite olika former av takpannor, dels kupade sådana som kallas munk- och nunnetegel och dels flata sådana som kallas fjälltegel. Det här var mycket ovanliga byggnadsmaterial i Stockholm vid den tiden och vid tidigare undersökningar så har de främst påträffats i klostermiljöer och i anslutning till Stockholms slott. Så våra fynd avspeglar alltså en mycket speciell och välbärgad boendemiljö här invid Södermalmstorg, det är något vi också sett genom fynd av andra exklusiva byggnadsmaterial så som golvplattor av sandsten och kalksten liksom fönsterglas som importerats från Tyskland och Frankrike.

Vad gäller yttertaken i Stockholm var de vid den här tiden annars vanligen av torv och näver, och så var det långt fram i tiden. Olaus Magnus beskrev i ”Historia om de nordiska folken” som utgavs 1555 att trähusen i Sverige täcktes med näver och fyrkantiga torvtovor som sedan besåddes med havre eller korn, så att rötterna skulle hålla torven på plats. Att så var fallet i Stockholm även under början av 1600-talet framgår av en reseskildring som den holländska ämbetsmannen Anthonis Goeteeris skrev 1616:

”staden Stockholm tog sig vid ankomsten alldeles grön ut, där den låg mot bergen, ty husen har alla avplattade tak täckta av björknäver och grönskande grästorvor på samma sätt som bondstugorna i Ryssland. Taken används till bleke, och på en del låter man getter gå och beta/…/ över taken reser sig de mestadels helt vita skorstenarna, något som på avstånd tar sig mycket egendomligt ut”.

Bilden av Stockholm med sina gröna tak och vita skorstenar kan vi förresten se redan på Vädersolstavlan år 1535. Det var inte bara trähusen som hade torvtak utan även Stockholms rådhus var täckt med torv och näver så sent som 1567.

Vädersoltavlan 1535 detaljPå den här vyn som är hämtad ur Vädersoltavlan från år 1535 ser vi ett Stockholm där i princip alla byggnader, även de murade, tycks ha torvtak och de karaktäristiska vita skorstenar som utländska besökare ofta förundrades över.

 

 

 

 

 

 

 

Arkeologikonsult

Arkeologikonsult kommer fortlöpande att genomföra de arkeologiska undersökningarna i Slussenområdet under hela byggnationstiden. Det kommer att dyka upp många intressanta fynd och lämningar från olika epoker så fortsätt gärna följa vårt arbete här på Slussenportalen.

Kontakt

Telefon: 08-590 840 41

Epost: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Web: www.arkeologikonsult.se