Månadens fynd hittade vi vid Södermalmstorg och det kom fram i lager som avsatts någon gång på 1540-talet. Det rör sig om ett skallben från en tjäder, lätt igenkännlig med sin kraftiga näbb.

Så här ser vårt fynd med tjädernäbben ut. Faktum är att just skallfragment av skogsfåglar är väldigt ovanliga, så pass att man tidigare antagit att  de nackades redan vid fångsten ute i jaktmarkerna.

Arkeologiska fynd av tjäder hör inte till vanligheterna, men de förekommer då och då. De äldsta stadsarkeologiska fynden i Mälardalen kommer från det vikingatida Birka. I medeltida kulturlager känner vi till fynd från Örebro, Sigtuna, Uppsala och Nyköping. Här i Stockholm har tjäder tidigare hittats vid utgrävningar på Helgeandsholmen liksom i kvarteren Thisbe och Mercurius samt vid Mynttorget i Gamla stan.

Det rör sig inte om några stora mängder ben utan alltid om något enstaka, vill man hårdra det lite så kan man säga att fynden representerar några enstaka tjädrar per århundrade. Att äta vilt var ovanligt för städernas borgare under medeltid och tidigmodern tid. Man brukar säga att det var något som bara var förbehållet de socialt välbärgade.

På viltmarknaderna betalades tjädern på grund av sin vikt tämligen högt. Enligt Stockholms stads skottebok så kostade 1472 en tiaederhana 1 öre. För att lite bättre förstå kostnaden så motsvarade det priset inkomsten som en skeppare fick för ett fullgjort dagsverke.

Till vänster ser vi en bild hämtad ur The noble lyfe & natures of man som gavs ut 1521 av Laurence Andrew. Det var den bilden som Olaus Magnus hade tillgång till när han läste på i den samtida litteraturen om tjädrar. Bilden till höger är hämtad ur Sven Nilssons Illuminerade figurer till skandinavisk fauna som gavs ut under åren 1829-32.

Ungefär vid tiden för vårt fynd beskriver Olaus Magnus tjädern så här. ”Denna fågel är kolsvart, har stark och hög kam af röd färg, krokig näbb och skarpa klor.” Så långt hade han hyfsat rätt i sin beskrivning, men i övrigt kan man påstå att han så att säga var ute och cyklade eftersom han bland annat sa att den var en asätande rovfågel som tillhörde gamarnas släkte och att den jagar harar och rävar samt andra smärre djur. Fast till hans försvar så var det uppgifter han fått från andra samtida källor

Olaus Magnus hade 1545 blivit bjuden på tjäder när han vistades i de Tridentinska bergstrakterna (bergen norr om Trento i norra Italien), och han nämner att dess kött är ”särdeles läckert både som stekt och kokt”.

Här ser vi en tidstypisk jaktscen i form av Jan Weenix målning Still Life of Game including a Hare Black Grouse and Partridge a Spaniel looking on with a Pigeon som målades vid tiden kring 1680. Det vi ser är alltså inte en tjäder utan en orre och det intressanta här är att ända fram till 1600-talet betraktades tjäder- och orrtuppar som varianter av samma ”art”.

Vi får förmoda att de eftertraktade stora tupparna framför allt fälldes under sin vårliga lek eller tiederlek som det hette på den äldre nysvenska som talades på 1540-talet. Under leken var det lättast att komma nära dem om man skulle använda armborst och pil. De togs också med gillerstockar eller snaror.

Tjädern var inte bara ett eftertraktat inslag på matbordet, den var lika gärna använd inom läkekonsten. Senmedeltida svenska läkeböcker lovordar tyäders dygdh och läkedom. Det är då nästan uteslutande tjädertuppen som ansågs ha mångsidig medicinsk användning. Dess brända och finstötta kött blandades med olja och användes som botemedel för alla handa soth.

Tjädertuppens blod i ett avkok på brännässla vara nyttigt för febersjuka. Tjädergalla med pulvriserade rotstockar av växten kransborre kunde användas som botemedel mot ögonåkommor. Aska av tjäderlunga som stöttes samman med saffran och torkade rosenblad samt uppslammad i saltat vin omnämns som blodstillande.

Tjäderhjärtat uppskattades också som amulett. Om man bar det i vänstra armhålan ansågs det skydda mot såväl ormbett som knivhugg och mot trolldom.

Med detta i bakhuvudet kan man undra i vilket syfte vår tjäder vid Södermalmstorg har utnyttjats.

Som det ser ut just nu så blir denna artikel den sista, åtminstone på ett bra tag, om de många intressanta fynd vi gjort här vid Slussen.

Nu lämnar vi vintern bakom oss och den ljusa delen av dygnet är äntligen längre än den mörka. Det firar vi med att presentera ett fynd vi gjorde vid Södermalmstorg under sommaren 2022. Det hittades i lager som kan dateras till 1300-talets andra hälft. Fyndet kan helt klart beskrivas som mycket ovanligt, det rör sig nämligen om en ljusstake av järn. Medeltida ljusstakar påträffade i profana miljöer som vår är generellt väldigt sällsynta i Sverige. Den vi hittat är dessutom märkvärdigare än så, det rör sig nämligen om en så kallad reseljusstake som man kunnat fälla samman och ta med sig på resor. Ljusstaken har tre ihopfällbara ben och en rund ljusholk.

Det här är vår reseljustake så som den ser ut nu innan den konserverats. Ljusstaken har tre ben som kan fällas samman för att ta mindre plats när den transporteras. Ljusen har fästs i en rund holk. Fyndet hittades på en stenlagd yta i ett lager som tillkommit under 1300-talets andra hälft.

Oss veterligt så finns det bara ett liknande svenskt fynd, det gjordes i samband med en arkeologisk undersökning 1982 av den så kallade Trindborgen vid Brandalssund strax söder om Södertälje. Namnet Trindborgen är tidigast känt från 1805, men möjligen är denna borg istället känd som den medeltida Brandaborg som antas vara anlagd som ett försvarsverk för (Söder-)Tälje vid mitten på 1400-talet. Klart är i alla fall att ljusstakefyndet gjordes tillsammans med medeltida keramik och man hittade även spår efter armborsttillverkning på platsen.

Det finns oss veterligt bara en parallell till det fynd vi gjort, det påträffades vid en arkeologisk undersökning i den så kallade Trindborgen strax söder om Södertälje. Fyndet dateras till 1400-talet och finns idag i Historiska museets samlingar (föremålsnummer 459064), där vi hämtat den här bilden.

I från England finns det några publicerade fynd av reseljustakar, men inget som liknar vårt. Vi har inte heller lyckats hitta några andra europeiska paralleller i arkeologiska publikationer eller rapporter, så talet om att vårt fynd är mycket ovanligt är nog ingen överdrift.

När man hittar ljusstakar från hem i medeltida städer så brukar dessa i regel alltid kunna förknippas med tämligen välbärgade ägare. Lite vanligare är det att hitta enkla ljushållare som suttit fästa på en spetsad järnten. Dessa förekommer av två slag, dels med en vinklad ten, dels med en rak ten. De vinklade har varit stationärt fästa i någon av rummets väggar. De raka har sannolikt suttit fästa i en träfot och kunnat flyttas runt till där man bäst behövde belysning för stunden.

Vår ljusstake har som tidigare nämnts en så kallad holk, det var en typ av fästanordning för ljus som togs i bruk under hög- och senmedeltid. Äldre ljusstakar hade en fästanordning i form av en spetsig pik på vilken ljuset sattes fast.  Ljusen var antingen stöpta i vax eller talg.

Månadens fynd är ytterligare ett i raden av många spännande som hittats här vid Slussen, fynd som på ett bra sätt hjälper oss att tolka och förstå de olika miljöer vi undersöker.

Nu ska vi presentera ett fynd som borde ha funnit med bland månadens fynd för länge sedan, men som av någon anledning inte gör det. Fyndet är nog inte helt obekant ändå. Det rör sig om ett mycket speciellt glasfynd som påträffades vid Södermalmstorg, en exklusiv bägare av så kallad Aldrevandini-typ.

Så här ser våra märkvärdiga glasskärvor ut. De påträffades i lager som tillhört en gårdsbebyggelse vid Södermalmstorg från 1300-talets andra hälft.

Bägartypen är uppkallad efter den venetianske glasmästaren Aldrevandini, de tillverkades under en period som sträcker sig mellan åren 1250–1350. De är emaljdekorerade och vanligen gjorda av färglöst glas och sedan tidare känner man till några hundra fynd från olika delar av Europa. Från Stockholm finns fyra kända exempel i färglöst glas, två skärvor från Helgeandsholmen, en från Mynttorget, en från Storkyrkobrinken och en från kvarteret Kvasten på Norrmalm.

Men vår bägare är av blått glas vilket gör den ytterligt sällsynt, sammanlagt finns till dags dato bara ett tiotal andra kända fynd. De har hittats i Tyrolen och i Östersjöområdet (Greifswald, Lübeck, Stralsund, Viljandi) och i Sigtuna samt i Lödöse i Västergötland. Södermalmstorgsbägaren har en ursprunglig diameter på cirka 7 cm och den har haft en mynning som varit något utvidgad.

Till vänster i bild ser vi den berömda "The Aldrevandini Beaker" som finns i British Museums samlingar och till höger den unika Lübeckbägaren. Aldrevandinibägaren är 12,5 cm hög och den från Lübeck 9,5 cm.

Bägaren har varit dekorerat med gul, röd och vit emalj på utsidan. Nära mynningskanten har det löpt ett textband mellan gula och röda linjer. Av texten är endast en hel bokstav och fragment av ett par andra kvar (”…(G)I(S)…”). Möjligtvis har där stått namnet av mästaren som hade framställt bägaren (”MAGISTER * ME FECIT”). Vid sidan av några både sakrala och profana ordspråk var detta en typisk text för dessa bägare. Ytan har täckts med ett grindmönster bestående av röda horisontala och lodräta linjer. Rutorna mellan dessa linjer är dekorerade med emaljcirklar i olika färg och ruthörnen med vita eller gula emaljpunkter. Den här dekoren är mycket sällsynt och den enda kända parallellen är en blå bägare som är funnen i Lübeck och daterad till cirka år 1300.

Här har vi placerat in vår glasskärva med de fragmentariska resterna av en inskrift (G)I(S), som kan uttolkas som en del av textraden ”MAGISTER * ME FECIT” på Aldrevandinibägaren.

Med tanke på att våra blå glasskärvor dels har en mycket ovanlig ytdekor, dels en textrad så kan vi kanske fundera över om dessa skärvor rent av kommer från två olika glaskärl? Oavsett vilket så representerar ändå fyndet en del av den lyxkonsumtion som ägarna till denna 1300-talsgård ägnat sig åt. Det har vi tidigare också sett andra tecken på.

Vill ni se skärvorna i verkligheten så finns de utställda på Medeltidsmuseet här i Stockholm.

I månadens fynd den här gången har vi valt att visa upp några skärvor från ett lerkärl som i ett stockholmsperspektiv har riktigt gamla anor. Det är ett kärl av så kallad östersjökeramik, en form av keramik som börjar uppträda omkring år 1000. Den har senslaviska rötter, men utifrån leranalyser av tidigare fynd vet vi att den är tillverkad här i Mälardalen eftersom råleran har grävts upp här.

Så här ser månadens fynd ut. Det är skärvor av ett kärl som kan klassas som så kallad östersjökeramik. Kärlen är lokalt eller regionalt tillverkade i en tradition som härrör från slaviskt område. De uppträder i det arkeologiska fyndmaterialet från tiden omkring år 1000 och finns sedan fram till mitten av 1200-talet. I brottytan till höger ser vi att godset är tätt och tämligen grovmagrat.

Tekniskt är kärlen uppbyggda på kavalett, alltså en skiva som kunde roteras för hand, de har försetts med en enkel dekor och bränts över öppen eld eller i en grop. Tekniken och dekoren skiljer dem därmed från den inhemska lokala keramiken.

I vårt närområde är östersjökeramiken främst knuten till urbana miljöer. Vi finner den inte minst i Sigtuna, en stad med långvarig relation med till exempel städer som Staraja Ladoga, Novgorod och Pskov i nordvästra Kiev Rus’. Men keramiken finns också i Enköping, Strängnäs och Södertälje, platser som alla tillkom under 1000-talets andra hälft. Östersjökeramiken finns också på landsbygden men tycks då i stor utsträckning vara knuten till gårdar med hög social status, bland annat i Gamla Uppsala men också i det mer närliggande Hjulsta. Man får tänka sig att det rörde sig om gårdar där trälar utförde en väsentlig del av arbetsbördan.

Utifrån arbetsfördelningen som den är känd i tidigmedeltida och senvikingatida källor så tänker man sig att kärlen av östersjötyp varit tillverkade av kvinnliga trälar av slaviskt ursprung, där kunskapen att tillverka kärlen gick i arv från mor till dotter. Intressant i det här sammanhanget blir då färska rön utifrån dna-studier av skelettfynd som tydligt visar att vi fick ett ökat inflöde av kvinnor från baltiskt område till östra Sverige under vikingatidens slutskede.

Vårt fynd av östersjökeramik är inte det första som gjorts i Stockholm, tidigare har fynd påträffats dels i korsningen av Västerlånggatan och Storkyrkobrinken (åtta skärvor), dels invid Mynttorget (tre skärvor). Det rör sig som synes inte om några stora mängder men likväl är de intressanta eftersom de huvudsakligen härrör från en tid som ligger före Stockholms tillkomst och att de alltså påträffats i ett sammanhang som inte är urbant. Fynden från Storkyrkobrinken kom i anslutning till vad som möjligen kan ha varit ett lergolv, där fanns också ett störhål och bränd lera. Det kan alltså röra sig om resterna av ett lerklinat hus. Ovanpå dessa lämningar hittades fler störhål och även stenskodda stolphål samt två härdar. Den ena härden kunde utifrån en 14C-analys dateras till perioden 970-1160.

Även här vid Slussen är våra äldsta lämningar från sen vikingatid. Vi har förutom en mängd störhål också hittat kokgropar som hittills i två fall kan 14C-dateras till perioden 962-1040 respektive 968-1046.

Det här är en spännande tidsperiod med tanke på det strategiska läge vi befinner oss i. Här i Slussenområdet har man kunnat kontrollera och bevaka sjöfarten in och ut Mälaren, något som konkret också visas genom att man byggde en pålspärr i Norrström där virket genom årsringsanalys kunnat dateras till perioden 970-1020 med en koncentration till tiden kring år 1010.

Kanske har vårt keramikfynd och de lämningar som påträffats här vid Slussen och tidigare på Stadsholmen någon koppling till kungamaktens vilja att ha kontroll över Mälaren?

Nu har vi nått den tid då dygnet är som mörkast och vi kan fira midvintersolståndet. Från och med nu går vi mot ljusare tider. Det kan vi passa på att uppmärksamma med en liten keramikskärva i svartgods från Slussen. Skärvan har ursprungligen varit en del av en oljelampa som hjälpt till att sprida lite ljus i en byggnad på någon av tomterna i den äldsta förstadsbebyggelsen på Södermalm.

Här ser vi skärvan av en oljelampa som blivit månadens fynd nu i december. Vi ser den ur tre olika vinklar. Till vänster syns godsets karaktär som gör att vi anser skärvan vara av så kallad östersjötyp, i mitten ser vi den utvändiga ytan av oljelampan och till höger ser vi insidan.

Fyndet gjordes i ett soplager som avsatts i vattnet nere vid Saltsjöns strandkant vid tiden runt år 1300. Vi rör oss då i inledningsfasen till den hantverkarbebyggelse som flyttades hit från Stadsholmen (Gamla stan).

Oljelampor av keramik, i en svartgodstyp vi kallar för östersjökeramik, är inte speciellt vanliga fynd. I Sverige har de främst hittats i tidigmedeltida handels- och hantverksplatser. I Lunds kulturlager förekommer de från 1000-talets början. Här uppe i Mälardalen känner vi dem sedan tidigare från Enköping och Sigtuna. I Enköping dyker de upp i slutet av 1000-talet och blir sedan mer vanliga under framförallt 1100-talet men förkommer också på 1200-talet och möjligen en bit in på 1300-talet. De har hittats i bostadshus men också i bodliknande hus som kan ha hyst hantverk. I Sigtuna har fynden gjorts i anslutning till hantverksbebyggelse som kan dateras till 1100-talets slutskede och från första hälften av 1200-talet.

Vårt fynd ligger dateringsmässigt lite sent i förhållande till vad man tidigare har iakttagit. Generellt har det sagts att dessa oljelampor tagits ur bruk vid 1200-talets mitt, men det är nog ett antagande som vi får rucka lite på nu. Vi kan istället konstatera att de fortfarande använts åtminstone något eller några årtionden in på 1300-talet.

Utifrån till exempel de fynd som gjorts i Enköping går det att se att den typ av lampor vi har att göra med varit utformade som låga skålar som haft en ihålig fot. Inuti skålen fanns en liten upphöjning, en pigg, på vilken en veke kunde vila. Det var praktiskt att foten var ihålig, då kunde lampan fästas på en hög stav och på så vis sprida sitt sken i rummet på ett bättre sätt.

Det här är skärvor från några av de oljelampor som påträffades i kvarteret Fältskären i Enköping. Utifrån dessa har det arit möjligt att rekonstruera hur en oljelampa en gång sett ut. Rekonstruktionen har gjorts av Mikael Johansson, Arkeokeramikanalyser.

Som bränsle använde man olja, vax eller någon typ av fett, men här i Stockholm – i början av 1300-talet – så kan vi nog utgå ifrån att man använde sig av tranolja.

Framställning av tranolja skedde i de så kallade själabodarna eller tranbodarna som låg nere vid Saltsjön alldeles invid den äldsta förstadsbebyggelsen. Verksamheten där omnämns i ett diplom redan år 1305. Råvaran man använde var sälspäck som kokades till en olja, men man kunde även använda sig av fisk.

I samband med våra undersökningar har vi hittat resterna efter sådana tranbodar, men de var från 1500-talet då industrin ännu var i full gång.

Nere vid Saltsjöns strand hittade vi tidigare de här resterna efter två trankokningsbodar från 1500 talet. De stora stengrunderna är fundamenten till spisarna på vilka sälspäck kokades till tranolja. Oljan hade många olika användningsområden, inte minst som lysolja. Verksamheten på den här platsen finns omnämnd i skrift redan 1305.

Som vi konstaterat är vårt fynd från den tid då oljelampor i svartgods togs ur bruk. Exakt vad man kom att använda istället vet vi inte. Även oljelampor av sten, som framför allt användes i kyrkorna togs också ur bruk nu. Belysning kunde man inte klara sig utan, kanske ska vi rikta blickarna mot andra källor så som ljusstakar och blosshållare? Inte förrän under tidigmodern tid, under början av 1500-talet dyker nya oljelampor åter upp, men då av rödgods och senare även av järn.

Månadens fynd i november 2022 utgörs av ett medeltida mynt som hittades i en källare som grävdes ut på Södermalmstorg under den gångna sommaren.

Så här såg källaren ut som grävdes ut på Södermalmstorg sommaren 2022. Den har tillhört en bebyggelse som vi kan datera till 1300-talets andra hälft.

Det rör sig om ett ensidigt präglat silvermynt, närmare bestämt en så kallad brakteat.

Det här är vår brakteat som sannolikt präglats under Albrekt av Mecklenburgs regeringstid (1364-1389). Man kan ana att den präglats med ett S inom en slät ring och att bokstaven dessutom varit försedd med en krona.

Eftersom vårt fynd än så länge är okonserverat och inte i bästa skick så kan vi inte säkert avgöra vilken variant det rör sig om. Men det tycks som att brakteaten är försedd med ett krönt S inom slät ring. Den typen anses vara präglad i Stockholm och/eller Söderköping. Utifrån de stratigrafiska relationerna så är källaren byggd någon gång under 1300-talets andra hälft och myntet har mest sannolikt präglats under kung Albrekts regering.

Benämningen brakteat kommer från latinets bractea, vilket betyder tunn plåt. Mynten är mycket tunna och väger ibland bara bråkdelar av ett gram. Därför fordrades en särskild präglingsteknik. Den upphettade silverplåten lades mot ett mjukt underlag, oftast en läderbit. På andra sidan placerades en stamp som myntmästaren sedan slog på med en hammare. Det mjuka underlaget dämpade slaget och möjliggjorde den ensidiga präglingen. Brakteaterna är ofta så tunna att framsidans motiv kan ses i negativ relief på baksidan.

De första brakteaterna präglades i Thüringen och Sachsen under tidigt 1100-tal. Brakteatpräglingen spreds även till Danmark, Sverige, Norge, Baltikum, Polen, Ostpreussen, Böhmen-Mähren, Schweiz och Österrike. I Sverige började de präglas från 1150, en produktion som pågick fram till omkring 1520.

Brakteatens valör var vanligtvis en penning, vilket motsvarade 1/8 örtug, 1/24 öre eller 1/192 mark.

Vid den tiden vår källare var i bruk motsvarade en penning ungefär 7 kronor i dagens penningvärde och då fick en arbetare 12 penningar i betalning för ett dagsverke. Ville arbetaren köpa sig en höna fick han betala hela 72 penningar.

Månadens fynd är ett lite ovanligt fynd, det rör sig om en medeltida kam som är gjord av trä. Rent allmänt är det ganska ont om arkeologiska fynd av träföremål. Det beror huvudsakligen på att sådana föremål kräver syrefattiga bevaringsförhållanden, till exempel tjocka gödsellager eller att de påträffas i vatten. Utan sådana miljöer bryts organiskt material snabbt ner och försvinner.

Så här ser vår dubbelhelkam av trä ut. De bredare tänderna är cirka 4 cm långa och de smala tätt sittande tänderna är 3,5 cm långa. Kammen kan dateras till 1300-talets första häft.

I vårt fall rör det sig om en så kallad dubbelhelkam, vilket innebär att den är gjord i ett stycke och att den har tandning på två sidor. Den ena tandraden är tätare än den andra. Det absolut vanligaste är att den här typen av kammar är tillverkade av horn eller ben. Dubbelhelkammar av trä är mycket ovanliga. Tidigare har det bara hittats fem här i Stockholm, de påträffades i samband med undersökningarna på Helgeandsholmen. Dessutom finns det tre andra fynd från de arkeologiska undersökningar som gjordes i Slottsfjärden i Kalmar på 1930-talet.

Registerkort från Historiska museet som visar två av träkamsfynden från Kalmar Slottsfjärd.

Om vi söker oss österut till det medeltida Novgorod så kan vi hitta omkring fyrahundra träkammar av en typ som liknar vår kam. De arkeologiska undersökningarna i Novgorod är kända inte minst för alla sina fynd av träföremål eftersom bevaringsförhållandena där varit extremt goda. Utifrån den stratigrafiska kontexten så kan dessa kammar dateras till en period som sträcker sig från tidigt 1200-tal och sedan fram genom hela 1300-talet. Vi har kunnat datera vår kam utifrån den keramik som den påträffades tillsammans med till 1300-talets första hälft.

Kamtypen som sådan börjar annars dyka upp i nordeuropeiska sammanhang i början av 1000-talet. Om det beror på en ny syn på renlighet vet vi inte, men det är inte omöjligt. Nyheten med en fintandad del av kammen gjorde att den blev utmärkt att kamma bort löss med.

Huvudlus (Pediculus humanus capitis)Huvudlöss (Pediculus humanus capitis) angriper hårbotten. Honorna lägger sina ägg (gnetter) på enskilda hårstrån och tio dagar senare kläcks dessa till nymfer. Inom ytterligare två veckor har de utvecklats till vuxna löss. Både larver och vuxna lever av blod.

I analyser från Groningen i Nederländerna har man funnit både huvudlöss och gnetter som suttit fast mellan tänderna på kammar daterade till 1000-tal och fram till 1300-talet.

Etnologiska studier i Sverige tyder på att huvudlusen åtminstone under 1800-talet betraktades som en lindrig form av ohyra, nästan som att de var en statuslus bland lössen "huvelusa va vit och fin och liksom av ädlare ras". Det vanligaste sättet att befria sig från dessa snyltgäster var så kallad löskning, alltså handplockning. Som hjälpmedel kunde man då använda en bordskniv för att bena upp håret och skrapa hårbottnen med. Lössen föll ner på en bräda eller bricka och kunde klämmas ihjäl med kniven mot brädan. Luskadavren eldades sedan upp.Lusört (Delphinium staphisagria)

Man har också använt sig av olika typer av örtdekokter för att bli kvitt huvudlössen. Frön från lusört (Delphinium staphisagria) är till exempel ett klassiskt hjälpmedel mot huvudlöss. Enligt senmedeltida svenska läkeböcker har de söndermalts och blandats i olja alternativt jämte kvicksilver i brännvin.

En luskam av den typ vi hittat plockades fram vid mindre lusräfst och hjälpte till att hålla lössen under kontroll.

Den sista stora undersökningen vid Slussen är nu avslutad. Ett års utgrävning av den norra delen av Södermalmstorg har tagit oss nästan 14 meter ner i marken och 1000 år bakåt i tiden!

I oktober förra året började vi schakta oss ner genom de massor som lades på i samband med att den äldre bebyggelsen revs och slussens trafikapparat uppfördes på 1930-talet. Nästan två meter ner hittade vi den nivån där rivningsarbetet avlutades för 90 år sedan! Här var tiden som frusen, med husgrunder och källare kvar från närmare 300 år gamla byggnader som bland annat har hyst den av Bellman ombesjungna restaurang Pelikan och det av Fogelström skildrade kafé Klotet. Runt och under dessa byggnader kunde vi följa en medeltida förstads utveckling från början av 1300-talet eller slutet av 1200-talet – dateringarna är ännu preliminära – fram till 1870-talet, då den yngsta gatunivån hade fått sin gatsten och området sedan länge var en del av den centrala staden.

Nere till höger i bild syns Klotgränds stenläggning från andra halvan av 1800-talet. Intill ligger källaren till kafé Klotet och bortom den källaren till Pelikanhuset.

Vi fann även lämningar från tiden innan Stockholm anlades: en vikingatida marknivå med härdar. Men det är alltså först från högmedeltid som vi kan se en kontinuitet i stadsbebyggelsen och hur stadsplanen förändrats med tiden. Exempelvis har källaren för Pelikanhuset skurit rakt genom äldre byggnader och gator.

Keramik från den vikingatida marknivån.

En intressant detalj visar hur man över tid har anpassat sig till de topografiska förutsättningarna. När vi kom ner till det nedersta skiftet av Pelikanhusets grundmur fann vi i dess hörn ett väldigt block i granit som vår grävmaskin inte kunde greppa, inte heller spräcka. Vid fortsatt undersökning visade det sig att detta block redan fanns på plats när man på 1700-talet inkorporerade det i grunden till huset. Vi kunde även konstatera att man under 1300-talet försökt att gräva bort blocket då det var i vägen för bebyggelsen, men tvingats se sig besegrade. Gatunätet fick i stället anpassas till stenen. När vi med moderna maskiner slutligen fick loss det så visade den sig väga 15,5 ton! Inte undra på att huset, som senare fick det som hörnsten, stod kvar i tre sekler!

I bildens nedre vänstra hörn syns det väldiga granitblock som man försökte att gräva bort på 1300-talet. Nedgrävningen runt stenen fylldes med sand, vilken tydligt syns mot de omgivande svarta kulturlagren.

Även andra stenblock har återanvänts i grunden. Huset vilade nämligen delvis på den stenförstärkta sidan till den så kallade järngraven, platsen för kvalitetskontroll och omlastning av stångjärn. Hit, till Gustav Vasas forna vallgrav, hade stadens järnvåg flyttats 1662 efter att försvarsverket hade spelat ut sin roll. Vallgravens sidor hade en skoning av stenblock, och i samband med den nu aktuella omdaningen av Södermalmstorg behövde den sista kvarvarande delen av denna skoning tas bort. Denna har sedan 1980-talet varit inkapslad i betong för att inte rasa. Att dokumentera och ta bort stenarna utan att stänga av tunnelbanan någon meter bort var en utmaning.

Skoningen till Vasas vallgrav. Tågspåret går i det som en gång var vallgrav. Innanför stenskoningen anas mörkare grus som utgör fyllningen i frischaktet.

Skoningen var uppförd som en skalmur där varje skift bestod av två rader med stenblock med en fyllning av sten, kalkbruk och tegelkross mellan sig. I den nedre delen av muren vägde stenen upp emot 1,2 ton vardera och som lyfthjälp har man haft den kran för vilken ritningar inköpts från Danzig år 1548, då även uppförandet av skoningen påbörjades. Högre upp i muren talar våra preliminära tolkningar för att man även har arbetat från ett innanförliggande frischakt som successivt har fyllts upp med massor. Härifrån har man också haft möjlighet att få nya stenskift på plats.

Schematisk sektion genom Stockholmsåsen vid Södermalmstorg, frischaktet, vallgravsskoningen och vallgraven. I frischaktet har vi kunnat se hur man, efter hand som skiften i skoningen har kommit på plats, fyllt upp med grusmassor och därmed skapat sig en arbetsyta.

Under året har vi bjudit på ett axplock av våra resultat och preliminära tolkningar från tusen år av stockholmshistoria. Nu kommer vi att påbörja efterarbetet av dokumentationsmaterial och fynd samt avrapportera undersökningen. Den som är nyfiken på slutresultatet kan se fram emot spännande läsning!

Månadens fynd utgörs den här gången av några skärvor av ett lergodsfat som dekorerats med olika motiv i vitlera.

Här ser vi de två skärvorna som utgör månadens fynd. De kommer från ett lergodsfat som dekorerats med piplersdekor där ett huvudmotiv utgörs av en fisk. Fatet kan dateras till 1540-talet.

Det mest framträdande motivet utgörs av en fisk. Fatet har tjänat som uppläggningsfat och har en gång prytt ett bord i ett tämligen välbärgat Södermalmstorgshushåll som bodde här på 1540-talet. Vårt fynd gjordes nu under våren, men redan vid våra undersökningar åren 2013-15 hittade vi ett liknande fat på en intilliggande tomt.

Det här är fatet som vi hittade på Södermalmstorg i samband med våra undersökningar åren 2013-15.

Det fatet hade också en dekor med fiskar men även granatäpplen. Utifrån en kemisk analys av leran kunde vi då se att fatet mest sannolikt tillverkats i norra Tyskland. Det återstår att se om vi får samma utfall denna gång. Vi kan dock ana att det är ett nytt kontinentalt mode som avspeglas i bordskulturen och som snabbt spridit sig hit till Stockholm.

Fiskar är vanligt förekommande som religiösa motiv och har i många kulturer uppfattats som symbol för fruktbarhet och livets uppkomst i vatten. Fisken kom inom kristendomen att bli en symbol för dopet. Förenklat kan det uttryckas som att på samma vis som en fisk inte kan klara sig utan vatten kan inte heller en sann kristen få frälsning utan dop i vatten. Symboler kan emellertid tolkas på olika sätt beroende på uttolkarens bakgrund och syfte. Bland gemene man kunde fisken under medeltiden och säkert också under vår period – 1540-talet – även tolkas som en symbol för fastan.

Fisken som symbol kunde också vara politisk. Ett känt exempel ser vi här i form av Pieter Brueghel den äldres teckning från år 1556 "Den stora fisken äter den lilla". Den avbildar ett nederländskt ordspråk om hur de rika förtrycker samhällets svaga.

Många av årets dagar utgjordes under medeltiden av så kallade fiskdagar som var fastedagar då man inte fick äta kött- eller mjölkprodukter utan bara fisk, bröd och grönsaker. I början av medeltiden var mer än hälften av årets dagar fastedagar. När vi kommit in i 1500-talet så var det bara lördagar som var fastedagar om man inte tillhörde ett kyrkligt hushåll, då var även onsdagar och fredagar fastedagar. Av detta är det inte svårt att förstå att fisk var en vanlig och viktig vara som skulle införskaffas till köket. Vi har inga prisuppgifter från 1540-talet men från år 1568 har man räknat ut att en tunna salt fisk kostade 10 mark vilket då motsvarade ungefär 10 dagsinkomster för en arbetare.

Intressant nog så hittade vi även en stor mängd fiskben i samma lager som vårt fiskfat. Dessa är inte analyserade än, men sedan tidigare vet vi att en stor del av fisken vid den här tiden utgjordes av till exempel gädda och abborre.

I direkt anslutning till vårt fiskfat hittades också en stor mängd fiskben.

Från början av 1500-talet kan vi få en viss uppfattning om hur olika fiskrätter gjordes men inte exakt hur de tillagades. Fisken kunde kokas eller stekas, den kunde vara färsk, salt, torkad eller rökt. Det förekom att man också bakade in fisk som pastejer eller i form av gelé.

Vi har alltså tyvärr inga recept på fiskrätter från mitten av 1500-talet att bjuda på idag, men söker vi oss hundra år framåt i tiden så finns det ett från år 1650 på stekt gädda och ruda med lök:

”Stek fisken först väl i smör, hel eller sönderskuren, Tag honom utur smöret och skala löken; skär små i samma smöret och stek honom så han bliver brun. Låt allehanda örter därpå, undantagandes muskateblommor; låt vin och ättika därtill;låt lite sjuda det. Gör med socker lagom sött; slå så fisken i fatet.”

Kanske var det så fisken skulle tillredas för att sedan serveras på det fat som är månadens fynd?

Den här månadens fynd utgörs av en liten skärva emaljmålat glas som vi hittade under våren i samband med arkeologiska undersökningar i anslutning till det område där handelsstråket Gröna gången låg på 1700-talet.

Den här bilden visar ett utsnitt ur en karta över Stockholm från 1771. Centralt i bilden kan man se var Gröna gången låg.

Det här är vår skärva från en glasbägare med emaljdekor. Fyndet kan dateras till 1700-talets andra hälft.

Typen av emaljmålning som återfinns på den här skärvan kallas i facklitteraturen på engelska för Peasant-type och på tyska för Volkstümlich vilket dels anspelar på en del av motiven men dels även antyder att det rör sig om en hantverkskvalitet av lite enklare slag. Variationen av motiv på dessa glasbägare var stor, ett populärt motiv var en duva som satt uppflugen på ett hjärta men även motiv i form av fabeldjur som räven och hönan. Annars förekom också avbildningar av bönder, slaktare, bagare, fåraherdar med mera. Motivet på vår skärva får närmast föras till kategorin blomstermotiv.

Här ser vi en glasbägare med ett motiv som liknar det vi har på vårt fynd. Bägaren är 8,9 cm hög. Bägaren dateras till 1750-1800. (CMoG 69.3.77. Gift of Jerome Strauss. Image licensed by The Corning Museum of Glass, Corning, NY (www.cmog.org), under CC BY-NC-SA 4.0.)

Glasen tillverkades i centrala och södra Tyskland (Thüringen och Bayern), i tjeckiska Böhmen samt i Österrike. Det fanns till exempel även en viss tillverkning i USA där tyska glasblåsare var verksamma. Eftersom motiven är så stereotypa så är det dock näst intill omöjligt att exakt precisera var de kommer ifrån.

Hur som helst nådde de stor popularitet och förekommer speciellt under senare delen av 1700-talet men även ett liten bit in i 1800-talet.

Vi har tidigare hittat skärvor med olika typer av emaljmålning och vi kan väl med visst fog säga att månadens fynd på ett ganska tydligt sätt visar hur emaljmåleriet sjunker i kvalitet över tid. De äldsta som kommit fram här vid Slussen är från 1300-talet och mycket exklusiva produkter från venetianska glasbruk.